Varulvsduellen del 1 |
Dagen var inne. Lovet hade gått ovanligt snabbt, speciellt de sista dagarna. Tiden tycktes ha flugit förbi.
Zeke stod inne i ombytesrummet till arenan. Han hade vanliga kläder på sig. Han behövde ingen skyddsdräkt, inte idag.
Det var ändå förbjudet, en sån här duell utkämpades utan hjälpmedel. Det var ren och skär muskelstyrka, snabbhet och kvicktänkthet som räddade en här.
Han stod lutad mot väggen och blundade koncentrerat. Jim satt på en bänk med benen i kors och Sheila och Tammy satt bredvid varandra och tittade ut i luften.
Stämningen var något spänd, de väntade under tystnad och hörde på hur arenan utanför fylldes upp alltmer.
Zeke rynkade pannan. Idag gällde det. Han måste bevisa för dem, en gång för alla att han inte var någon som de kunde köra med.
Idag, så hade han chansen att bevisa hur stark han verkligen var. Han skulle platta till Luke ordentligt, vad som än krävdes, så skulle han vinna.
Dörren öppnades och Conri kom in i rummet med allvarlig min. Alla tittade upp på honom med lika allvarliga blickar. Conri var Jims pappa, en stor bjässe, med mörkbrunt ruffsigt hår.
Han hade en skyddsdräkt på sig, ifall att saker och ting skulle gå lite över styr, så skulle han vara beredd på att hoppa emellan de båda varulvarna.
"Jasså, ni är alla här? Ja, bra, bra, antar jag. Vi ska strax köra igång, jag ska bara gå en standardrunda och ta upp reglerna en sista gång."
Conri satte sig bredvid Jim på bänken och såg upp mot Zeke. Hans annars varma blick var nu hård och kall som sten.
"Inget onödigt rivande och bitande, inga försök till att dra av lemmar, inget avbitande av t.ex fingrar, öron och nosar. Allt ska ske hyffsat snyggt, allt avsiktligt torterande leder till att duellen avslutas."
När Conri var klar så låg rummet tyst. De andra var oroliga, han kunde känna det. Conri såg på honom.
"Okej grabben, jag ska säga som det är. Han som du ska möta är en riktig fuling, han är känd för att slåss under bältet så att säga. Domarna missar oftast det han gör, han går emot reglerna utan att bli märkt.
Det är det som gör honom till en farlig motståndare. Vad du än gör, bryt inte mot reglerna, försök att knocka honom regelrätt. Han kommer försöka skada dig, och skada dig ordentligt.
Du måste se till att han inte lyckas med det, förstått?"
"Förstått."
" Dåså, då antar jag att det snart är dags. Jag ska bara gå och höra med de andra domarna, ni kan stanna här inne så länge." Conri gick ut på arenan igen.
"Sååå, haru nån stategi?" Jim såg allvarligt på honom. Den annars så skojfriska tonåringen hade för en gångs skull inga skämt att dra. Zeke såg lite förvånat tillbaka å honom.
"Hah, klart jag har, jag ska vinna, det är min strategi!"
"Zeke, det här är inte något att skämta om. Du kan faktiskt bli riktigt tilltygad av det här, så sluta spela tuff." Tammy såg surt på honom. Att hon också oroade sig, det var något nytt. Hon som alltid höll huvudet kallt.
"Hon har rätt polarn, det är inte nåt att skämta om. Du borde verkligen försöka ta det här på allvar. Luke därute, jag har sett honom fightas, och han är en sån som man inte ska underskatta."
Han suckade irriterat och kollade upp mot taket. De hade säkert rätt, båda två, men SÅ stark kunde inte Luke vara. Han kunde hålla Sheila i styr när hon var i drakform, då borde han väl kunna hantera en varg i sin egen storlek?
"Du då draken, har du inget att säga till mig? Inga små visdomsord? Inget om hur skadad jag kan bli? Inget sånt?" Han såg mot Sheila som satt lutad mot väggen med ögonen stängda och armarna i kors.
"Jo, en sak bara."
"Vad?" Han såg roat på henne medans hon såg dödsallvarligt tillbaka på honom.
"Om du dör, så får du stryk..."
"Ja, det vill jag ju inte råka ut för." Sa han och flinade mot henne.
"Bra, för annars kommer han därute att framstå som världens mes när jag är klar med dig."
"Jag ska se till att inte dö då." Han flinade bara. Han visste att hon var allvarlig, och han antog också att hotet inte var helt tomt.
Conri kom in i rummet igen iförd full skyddsmundering.
"Zeke, det är snart dags, så ni andra kan väl-" Längre hann han inte. Den andra dörren som hade lett in dom i omklädningsrummet öppnades. In kom en kort, äldre kvinna med glasögon och gråspretig bob-frisyr.
Efter henne trädde en lång, yngre man iförd stridsuniform. Han hade långt helt kritvitt hår, och än vitare hud. Man kunde nätt och jämnt urskilja den röda ögonfärgen under hans långa lugg. Kvinnan hade runt ansikte och kontorsutstyrsel.
Alla stirrade förvånat på den udda duon. Sheila tyckte inte om kvinnan. Det var något om henne som riktigt osade av något som hon inte kunde sätta fingret på. Något elakt helt enkelt.
"Goddag alla, hoppas ni haft en trevlig dag. Mitt namn är Lynn Goldem, rektor för skolan." Hon log ett uttryckslöst leende mot dem innan hon fortsatte.
"Jag förmodar att det är du unge man som ska duellera idag, och jag önskar dig lycka till. Även om dessa seder är helt barbariska och jag inte stöder några av dem, så antar jag att man ska låta monstren hållas."
Hon skrockade åt det hon sagt och kastade en blick på sin följeslagare som tyst tittade ner i marken utan ett ord. Sheila kände hur irritationen smög sig på henne. Visst de var monster, men de förtjänade ändå respekt.
"Men om damen nu tycker att det är så barbariskt så hade ni gärna fått stanna hemma. Ni får ju er lön i vilket fall, du behöver ju inte bry dig om oss. Men jag antar att man också ska låta mänskliga rektorer hållas."
Zeke såg ner på den korta lilla rektorn som blev röd i ansiktet.
Sheila fnittrade nästan till. Zeke stod där, så lugnt och avslappnat med ett leende, medans rektorn stod spänd och uppretad med ett surt ansiktsuttryck som krona på verket. Hon hade inte gillat hans kommentar.
"Spydigheter hjälper dig inte i livet unge man! Du borde respektera dina medmänniskor! Jag har då inte hört maken till fräckhet, monster!"
"Jag visar respekt för dom som visar mig respekt. Du har då inte visat mig någon vidare respekt än. Men det spelar ingen roll. Conri, det var dags nu va?" Han vände huvudet lugnt mot Conri som fortfarande stod i dörröppningen.
"Öh, ja, ja, javisst ja, rektorn får...Öhum, ursäkta." Conri såg besvärat på den uppretade rektorn men skakade på huvudet och följde Zeke ut på arenan med en hand på hans axel.
"Jahopp, tjejer, ska vi bege oss upp på läktarna då?" Jim reste sig och det gjorde Tammy och hon själv också.
"Inte så fort! Sheila, är det du det?" Rektorn drog tag i Sheilas arm och hindrade henne från att följa med. Alla stannade till, frös fast på stället. Stämningen blev återigen mycket spänd.
"Ja, det är jag....Släpp min arm." Hon vände på huvudet. Drakögonen mötte nu rektorns. Sheila spände kallt blicken i henne, fick henne att frysa. Kvinnan släppte förskräckt taget. Kylan hade skrämt henne.
"Ömh..Ja, vad bra att jag fick tag på dig. Jo, jag skulle vilja att du satt med mig nu under duellen." Rektor Goldem log falskt mot henne medans hon fingrade på sina guldringar.
"Okej, varför det?"
"Jo, jag skulle vilja diskutera din framtid, drake." Det där leendet. Stämningen.
"Går det att göra en annan gång tror du? Jag känner att jag inte är upplagd för sådana samtal just idag."
"Nej, det går inte att göra en annan gång, din lilla dumbom, hohoho, detta är något allvarligt, det kan inte vänta, kära du."
"Men jag vill inte just idag. Går det inte att åtminstone vänta tills imorgon?" Hon gjorde en ansats att gå efter Jim och Tammy, men blev hindrad av Goldems bleke, rustade följeslagare. Hon blängde på honom, och sedan på rektorn.
"Fåniga drake, du har inget val. Så, skall vi gå? Du får till och med sitta på första parkett, det blir väl spännande?"
Arenan var enorm och från läktarna så sorlade det av ljud. Han blev nästan överväldigad. Han visste att arenan var stor, han hade varit där innan, men nu, så verkade den ännu större. Dess ovala valvform var mäkta imponerande.
Arenan var tvungen att vara så massiv, för ibland så skedde det dueller mellan större monster, eller mellan magiker och alkemister. De kunde då behöva en mycket stor yta att slåss på, och storleken lät dem också slåss fullt ut.
Det var en perfekt plats för en sammandrabbning. Han kastade en snabb blick upp mot läktarna och fick syn på Tammy och Jim som satt längst ut i gången. De vinkade åt honom och han log tillbaka mot dem.
Men vart är Sheila.?
Han lät blicken fara över läktarna på alla sidor, men det var svårt att se då de satt så högt upp. För publikens egen säkerhet.
"Hoohooo, draken? Vart är du? Gömmer du dig för mig? Eller vågade du inte se på medans jag ger lilla Luke-parveln stryk?"
"Jag gömmer mig inte. Jag ser dig klart och tydligt. Försök att bli klar så snabbt du bara kan, snälla."
Han letade efter hennes sinne mitt i sorlet, sökte efter henne och till sist så fäste han blicken på henne. Hon satt på de en av de bättre läktarplatserna, i en separat sektion av läktaren. Och hon var inte ensam.
"Varför sitter du med dem för?" Domarna började försöka tysta publiken. Det drog ihop sig, de skulle börja vilken minut som helst. Han leddes fram till mitten av arenan där Luke redan stod och väntade på honom.
Luke hade slängt av sig tröjan och stod och visade upp musklerna för tjejerna i publiken. Han var i god form, tycktes det som. Han vände sig mot Zeke och log hånfullt, med det blond färgade håret tillruffsat och fullt av hårgelé.
Modet sjönk något i bröstet på honom. Detta kanske inte skulle bli så lätt som han trott. Han vände blicken mot sin drake igen och mötte hennes lysande blick från skuggorna.
"Vi tar det sen. Du har annat att tänka på."
"Ser ut som om vi båda kommer stå inför en smärre prövning idag, min vän."
"Ja, det ser så ut. Lycka till, vargen."
|
|
|
|
