Älskade vännen - 1 |
Jag drar upp min nyckel ur fickan och stoppar in det i låset. Vrid vrid skak vrid vrid bank. Skåpsdörren öppnas på glänt och med min fria hand knuffar jag upp den. Med ens ramlar en lavin av försenade uppsatser och franskhäften med verbformer ner över mig. Jag blinkar frenetisk och försöker skyffla in böckerna som jag har i mina armar i skåpet medan mitt huvud får agera sköld mot pappaerkometerna.
-Behöver du ett handtag eller kanske en hjälm?
Genom konfettin ser jag Alex roade ansikte. Hans hår spretar lite trött åt alla håll men ögonen är som vanligt pigga.
Ett ord till så kommer böcker börja flyga morrar jag och lägger över böckerna på min andra hand i ett försök att skifta tyngden. Men armar är redan trötta och jag ger upp och släpper ner allt i mina armar på golvet. Det brakar till ganska rejält och jag hoppar ofrivilligt till.
-Vet du vad.
Alex sätter sig på huk vid mina fötter och börjar samla ihop souvenirer som ligger utspritt över det nergångna golvet.
-Du är irriterande pedantisk vanligtvis men när det kommer till skåpet av skräck så är du slarvigare än mig!
Han tar en bunt saker och lägger in det i det nu nästan tomma skåpet. Jag böjer mig ner för att göra likadant och snart bänder vi ihop skåpsluckan och låser det.
-Jag vet inte varför suckar jag medan vi börjar gå ner längst korridoren, men där hemma vill mamma att allt ska vara så himla…
-Kliniskt? Alex knuffar till mig så jag vinglar till.
-Ja och idealisk kontrar jag och försöker knuffa tillbaka med som förväntat var han beredd på det och flyttar sig så jag vinglar till ännu en gång.
- Vet du vad Marsea säger han och skrattar till när jag tittar ilsket på honom för användingen av smeknamnet som kom fram när jag var i 2 års ålder och kunde inte uttala t så bra
- Du är konflikträdd.
-Det är jag inte alls.
-Kan du ge dig och lyssna på mig istället?
-Nä Alex för du kommer köra "jag-är-mycket-smartare" tricket på mig och göra så jag mår dåligt över min situation med mamma
-Har jag någonsin gjort det? han tittar stött på mig
- Möjligtvis "jag-vill-ditt-bästa" tricket men inte "jag-är-mycket-smartare" trick...
-Kom du ihåg att skriva sammanfattningen? Jag hugger av hans sista ord och vänder mig mot honom. Dem pigga ögonen täcks av en dimma för en sekund och jag vet svaret på frågan.
-Fan! Men du jag kanske kan prata med Marie och förklara att ,du vet, jag…
Den långa ordföljden fortsätter ända fram till klassrummet och när vi har satt oss ner slår jag till han med full kraft på axeln.
Han tjuter till, dels av chock och dels av smärta och resterande elever vänder sig om med samma skäckslagna min som jag.
-Alex förlåt jag visste inte att jag slog så hårt och…
Mina ord dör bort när jag ser att han försiktigt lirka av sig den gråa hoddien och blottar ett stort bandage som är virat kring hans arms och axel.
-Alex ,viskar jag, Har han, jag menar, när gjorde han…
- I förrgår viskar Alex och vänder sig sedan med ansiktet mot tavlan. Det mjuka ansiktet förvandlas med ens till marmor och jag vet att det inte är någon mening med att försöka prata med honom nu.
Marie kommer in i klassrummet. Hon hälsar och ber oss sen att vara tysta och stilla.
Jag lutar mig tillbaka och sneglar på Alex. Fortfarande sten. Underbart.
Jag sluter ögonen och pustar ut när Marie börjar predika om dagens redovisning.
Ibland är det fantastiskt att vara ung.
|
|
|
|
