Ödets väg kap. 2: Arvet |
Ariana lyckades försova sig nästa morgon och missade bussen. Hon fick mycket bråttom när hon såg siffrorna på digitalklockan, och kastade sig upp ur sängen.
– Helvete! skrek hon så det hördes i hela huset.
Hon gjorde sig i ordning på två röda under några otrevliga ord, och efter en snabb predikan från sin mamma Holly om att man måste ta sitt ansvar, lyckades Ariana övertala henne om skjuts till skolan. Hon sprang genom de övergivna korridorerna och lyckades precis slinka in genom dörröppningen innan läraren, Mr Richards, stängde den.
– Du är sen, sa han bara.
– Förlåt, magistern, sa hon skamset med blicken vänd neråt.
Hon satte sig på sin plats och försökte att inte bry sig om hans buttra uppsyn, eller fnissandet ifrån klasskamraterna.
– Innan vi börjar, sa han vänd mot klassen och ställde sig vid katedern, måste jag påminna er om att eftermiddagens lektioner utgår på grund av fotbollen…
Ett högt bifall hördes ifrån Sportfånarna, som skulle representera dem i skolmästerskapen.
– … och att det är obligatorisk närvaro för alla!
Ariana undertryckte en frustrerad suck. Hon hatade dessa turneringar, och hade hoppats att hon skulle få slippa se dem i år. Hon förstod inte varför de var tvungna att närvara på tävlingarna för att inte få lägre betyg i idrott. Det enda man fick se, var några testosteronstinna killar som trodde att de var någonting för att de var duktiga på sport. Läraren såg på dem alla med sin vanliga, bistra min innan han började med dagens lektion.
– Under en månad framöver ska ni jobba med ett grupparbete.
Han förklarade uppgifterna, vilket fick många i klassen att stöna högt.
– Varför torterar ni oss såhär? gnällde Troy. Vi har ju redan tonvis med läxor, trots att det bara är andra dagen! Dessutom så har i alla fall vissa av oss ett liv utanför skolan.
– Lägg av, sa en tjejerna, de gör ju faktiskt det här för vår skull.
– Nörd! ropade Brady och kastade ett sudd i hennes ansikte.
– Sluta! sa Ariana.
Han såg på henne uppifrån och ner.
– Sluta själv, jävla hora.
Han hann dock knappt avsluta hädelsen förrän Kevin och Liam rasande störtade fram till honom med höjda nävar, och läraren rusade fram för att få stopp på bråket.
– Sluta genast upp med det där!
När de drogs bort, blödde Brady ifrån läppen. Läraren var vansinnig, och ingen i klassen vågade säga ett knyst.
– Det här är oacceptabelt! Ni är sjutton och arton år gamla, såhär beter man sig bara inte! Jag ska ta med er till rektorn, så får han ta hand om er. Ni andra håller er i skinnet tills jag kommer tillbaka. Förstått?!
Han väntade inte på svar, utan knuffade fram de tre killarna som fortfarande andades tungt. Snacket spreds så fort de var borta, men ingen lade märke till att Ariana inte alls mådde bra av det som hade hänt.
– Nu sitter Kevin och Liam verkligen i skiten, skrattade Edwards flickvän Renée.
– Er älskade Brady är i samma sits, jävla bimbo! sa Dylan.
Naturligtvis utbröt ett gräl mellan klickarna. Igen. Ingen kunde höra vad någon av dem ropade åt varandra. Ariana blev så trött… hon önskade att hon kunde få slippa skolan och alla som bara var osams hela tiden. Edward reste sig snabbt ifrån sin stol för att klå upp Dylan, och precis när en av killarna ställde sig upp för att hålla tillbaka honom, kom Mr Richards tillbaka och nu hade han nått bristningsgränsen. Man såg hur en åder bultade ilsket i hans panna.
– Nu får ni ge er! röt han. Jag vill inte veta av mer bråk ifrån er sida! Vi har redan förlorat dyrbar lektionstid. Var snälla och ta inte mer ifrån era klasskamrater som faktiskt vill göra bra ifrån sig. Alla som stör på den här lektionen från och med nu, får göra de tre unga männen sällskap hos rektorn!
Edward såg fortfarande ut som om han var redo att mörda Dylan hänsynslöst, men satte sig på sin plats ändå. Läraren såg ut som ett åskmoln när han skrev upp grupperingarna och arbetsområdena på svarta tavlan.
På lunchrasten satt Cathy och Ariana i skolans stimmiga matsal och petade i det som serverades. Det var fullt av sorl, livligt och det hörde inte alls till ovanligheterna att man fick ett bröd eller två kastade i bakhuvudet. Ariana fick jämt ont i huvudet av att vara här. Hon hade hamnat i samma grupp som tre, ganska harmlösa personer, medan Cathy däremot fick jobba tillsammans med de värsta tänkbara.
– Hur kul blir det att jobba med de tre? klagade Cathy vresigt och snurrade några spaghettis runt gaffeln. Renée och Brady är i samma gäng och kommer inte att vara tysta i en sekund, och båda avskyr Oscar.
– Hur tänker man när man sätter de tre i samma grupp, det undrar jag, höll Ariana med och ignorerade Troy som slängde en köttbulle på henne.
– Det blir säkert bråk hela tiden, och vi kommer inte att få någonting gjort överhuvudtaget!
Cathy såg så olycklig ut att Ariana lutade sig över bordet och lade sin hand på hennes.
– Om det inte går bra, sa hon uppmuntrande och fortsatte att inte låtsas om Troy som kastade ytterligare en köttbulle som träffade henne på ryggen, så kan du ju prata med Mr Richards och fråga om du får byta grupp.
De tog sin disk för att lämna den, och på vägen var de tvungna att gå förbi Sportfånarnas bord, som var nerkladdat med ketchup och mat. Sportfånarna själva hade tröttnat på att försöka göra Ariana arg, och fokuserade nu istället sin uppmärksamhet mot ridtjejerna.
– Så som de kladdar, kan man tro att de är småskolebarn, mumlade Cathy till Ariana.
Ariana nickade och tittade kväljande på bordet, när Ashley fick nog av Troy. Hon och hennes kompisar tog upp mat från sina tallrikar och kastade tillbaka. Det regnade köttbullar genom luften åt alla möjliga håll, när Oscar reste sig och skrek:
– Matkrig!
Ariana och Cathy flydde fältet då matkriget utbröt, och de hade inget intresse av att vara med i striden.
– Ibland undrar jag om vi verkligen är i samma ålder som de, sa Ariana och skakade på huvudet.
Någon halvtimme senare var de på väg ifrån matsalen till gymnastikområdet och pratade om Izzys fest. Cathy blev plötsligt exalterad.
– Åh, åh, jag har en idé! Vet du vad vi borde göra?
Ariana skakade undrande på huvudet.
– Nej?
– Åka till staden efter skolan och shoppa nya kläder tills imorgon!
– Men Cathy, vi har ju läxförhör på måndag. Vi måste plugga, sa Ariana förebrående.
– Det kan vi göra senare! Vad säger du?
Hon drog i Ariana, putade med läpparna och såg bedjande på henne med en blick som påminde Ariana om Laika när hon tiggde godis. Hon bara skrattade.
– Du tänker inte ge dig, vad?
– Absolut inte!
Ariana suckade.
– Okej då, men vi måste vara tillbaka senast klockan sex.
När de väl kommit till fotbollsplanen, var det lika tråkigt som Ariana hade föreställt sig: anabola killar som spexade och spände sina muskler i onödigt avslöjande kläder, och hejaklacksledare i korta klänningar (de visade också mer än vad hon ville se) som kastade flirtiga ögonkast mot killarna. Dessutom var det varmt som bara den, och publiken som satt tätt mot varandra gjorde inte det hela bättre. Ariana hatade sådant här, medan Cathy älskade det.
– Är inte det här spännande?!
– Jovisst, sa Ariana sarkastiskt.
Cathy var sprudlande glad och hade inte hört hennes tonfall.
– Jag hoppas att vi vinner, sa hon upphetsat.
Åskådarna reste sig jublande och applåderande när det var dags för allting att starta. Ariana kände sig tvingad att göra samma sak, fastän hon önskade sig någon helt annanstans. När de satt sig ner igen struntade hon i att titta, och gick istället in på Facebook på sin Samsung Galaxy S2, men var noga att smyga med det så att hon inte blev upptäckt. Cathy sneglade ogillande på henne, men som vanligt ignorerade Ariana det. Hon visade inte upp så mycket känslor för omvärlden, och kunde lätt uppfattas som nonchalant, kall och känslolös. Men det var en fasad av lögner för att dölja det som rörde sig i hennes inre, svarta tankar, ångest. Hon flydde, flydde ifrån känslorna. Hon försökte undvika att tänka, undvika att känna. Undvika allt som kunde föra tillbaka henne till det förflutna som hon så länge försökt skyla sig ifrån. Det var inget medvetet val som hon hade gjort, utan det hade bara blivit så. Det var helt enkelt lättare att springa, att gömma sig, än vad det var att möta det, än att erkänna det. För då skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv. Hon märkte inte att Cathy reste sig, förrän hon puffade Ariana på axeln.
– Kom nu.
Ariana tittade upp.
– Är det redan över? frågade hon förvånat.
Cathy skrattade.
– Ja, om du hade hängt med lite så skulle du veta det. Kom igen, vi måste till bussen.
Ariana lade mobilen i fickan och reste sig.
– Vem vann då? frågade hon medan de klättrade nerför läktaren.
– Som om du är intresserad av det, men om du nu så gärna vill veta, så vann faktiskt vi. Jag har aldrig sett Sportfånarna spela så bra.
– Mhm, mumlade Ariana frånvarande.
– Arie, du lyssnar ju inte!
– Det gör jag visst.
– Vad sa jag då? envisades Cathy.
– Du har aldrig sett Sportfånarna spela så bra, jag hörde! sa Ariana hetsigt.
De gick ombord på bussen som var tom förutom en gammal dam med käpp och alldeles för mycket parfym, samt en mamma med en skrikande bebis.
– Vad tänker du leta efter? frågade Cathy utan att bry sig om barnet som tjöt.
– Inget speciellt, en tröja och ett par jeans.
Cathy stönade.
– Vad du är tråkig!
De hoppade av bussen när de kommit fram till stadens centrum och gick direkt in på favoritaffären. Musiken dunkade inne i butiken, på borden och klädhängarna fanns det kläder i olika slag. Cathy såg genast en röd klänning som hon blev kär i.
– Åh, vad snygg! suckade hon. Vad tycker du, Arie?
Ariana granskade den alltför noggrant med kisande ögon.
– Den har lite för låg urringning om du frågar mig.
Cathy blev trumpen, och fortsatte titta bland klänningarna.
– Du gör mig verkligen irriterad ibland, vet du det Arie? sa hon plötsligt efter några sekunder.
– Vadå då?
– Även om du är kortare än en dvärg, så har du typ världens snyggaste kropp, som någon Marilyn Monroe kopia, men du vägrar att visa upp den. Om jag hade dina kurvor, skulle jag ha utmanande kläder hela tiden.
Ariana såg ett par vanliga jeans, vilket gjorde att Cathy suckade och skakade trött på huvudet.
– Du är hopplös.
Cathy hittade tillslut en zebramönstrad klänning som hon bestämde sig för att köpa. Ariana nöjde sig som vanligt med en svart topp och de blåa jeansen.
Den grönögde drömde, låg och vred sig i sängen så att lakanden prasslade under honom. Han drömde om himlen, om hemligheter, om att hela tiden gömma vem han egentligen var. Det var det värsta med att ha blivit det han hade blivit. Visst, det sades att det var en bra sak han hade blivit, en helig sak. Men fortfarande en sak, ett ting. Inte en människa. Men drömmen försvann ifrån honom, hans sinne vaknade till liv och han öppnade ögonen. Han gnuggade tröttheten ur ögonen och gick ner för att förbereda sig för nattens vakt. När han hade kommit in i köket för att ta någonting att äta, kom den ena rumskamraten in och satte sig vid det runda köksbordet av körsbärsträ.
– Så du är vaken nu, lillpojken?
I normala fall skulle öknamnet ha orsakat en harang av svordomar ifrån den grönögde, men han var för trött den här kvällen, och bara muttrade till svar.
– Gick det bra? fortsatte rumskamraten.
– Meh.
– Vad hände?
– Ingenting, det var helt dött.
– Då gick det ju bra.
Den grönögdes ilska började pyra inom honom.
– Det här är ett sådant slöseri med tid. Det är din idé allt det här, varför måste jag göra det? Förstår inte vad allt det här ska vara bra för. Om vi lämnar Dem ifred, lämnar De oss ifred. Du måste verkligen hata mig, eftersom du medvetet leder mig ner i fördärvet.
– Jag hatar dig inte, sa rumskamraten neutralt och observerade sina naglar, men någon måste ta reda på varför De är här, och jag tyckte att du passade bra.
Det satte eld på hans humör.
– Åh, jaså? Om du nu så gärna vill att jag ska dö, varför gör du det inte själv?! skrek mannen med de gröna ögonen.
Han kastade glaset som stod på diskbänken mot rumskamraten, som fångade det utan ansträngning och reste sig.
– Du måste lära dig att kontrollera ditt temperament, lillpojken.
– Prata inte med mig som om jag vore ett litet barn! fräste han.
– Sluta bete dig som ett, då! kontrade den andra med lika ilsket.
Just då kom den tredje och sista av husets invånare, han med silverhåret, in i köket. Han bara suckade, det här var han van vid.
– Inte nu igen, mumlade han. Hörni, det kommer inte att gynna någon av oss om ni sliter varandra i stycken. Vi har viktigare saker att tänka på, minns ni?
De tittade uppretat på honom.
– Säg till honom att hålla käften, då! sa de båda samtidigt, vilket gjorde att de riktade sin uppmärksamhet mot varandra igen.
– Suck, sa den tredje och skakade på huvudet.
Han vände sig och gick mot vardagsrummet, medan de andra två stod kvar och försökte döda varandra med blicken.
På lördagsmorgonen några mil därifrån, hade Ariana tänkt unna sig en sovmorgon. Men istället väcktes hon halv nio av att en överlycklig Laika med viftande svans, hoppade upp i sängen och slickade henne över hela ansiktet.
– Jaja, jag ska gå upp, stönade hon tyst med ögonen fortfarande stängda och föste ner hunden på golvet.
Den redan stekheta solen hade börjat leta sig igenom gardinerna och värmde hennes ansikte. Hon gnuggade sig trött i ögonen och gäspade stort. Hon tog med sig rena kläder när hon gick iväg till badrummet för att vakna till av en kalldusch. Hon tog av sig nattlinnet och rös till när det kyliga vattnet träffade henne. När hon tvålade in sig, stannade hon upp för ett ögonblick när händerna nådde hennes ena höft. Hon såg ner på ett ärr som såg ut som en halvmåne. Hon smekte med fingrarna på det innan hon började löddra in håret. Hon hade alltid undrat vart det ärret hade kommit ifrån. När hon hade frågat sin mamma, sa hon att Ariana hade haft redan när hon föddes. Det gjorde henne alltid fundersam. Men hon antog att det inte gick att göra någonting åt saken. Det var som det var. När hon stängde av vattnet, hörde hon hur hennes mamma skrek ilsket på henne.
– Ariana!
Hon suckade, himlade med ögonen och undrade vad hon hade gjort sig skyldig till den här gången.
– Jag kommer! ropade hon och skyndade sig att bli färdig.
När hon hade torkat, smörjt in sig och klätt på sig, gick hon till sitt rum där Holly väntade på henne, och hon såg inte glad ut.
– Vad menas med det här?!
Ariana blev förvirrad och såg frågande på sin mamma.
– Vadå?
– Det här!
Holly svepte handen över det stökiga rummet.
– Efter att du har gått ut med Laika, är det du som städar upp här!
Ariana putade med läpparna och tittade sig omkring när Holly gick därifrån. Ja, hennes mamma hade rätt, det såg för jävligt ut; kläder låg i högar över hela golvet, och hopskrynklade pappersbollar låg huller om buller på skrivbordet blandat med skolböcker och gammalt godispapper. Efter en snabb promenad med sin hund, satte hon igång med sitt bombnedslag till sovrum. När hon bar upp en låda på vinden fylld med gamla barnböcker som hon rensat ut, drogs hennes blick mot ena hörnet. Hon ställde ner lådan hon bar på och gick dit. Efter att ha gått igenom ett antal dammiga lådor och fått lika många nysattacker, hittade hon kartongen hon försökt få tag i, nästan helt osynlig under mattor och andra diverse föremål. Hon grävde i den tills hon hittade det hon sökte, och tog upp det; ett skrin. Hon blåste och drog handen över det för att få bort den värsta smutsen. Skrinet var ännu fulare än vad hon kom ihåg, och låset på det var nästan helt igenrostat. Men det gjorde henne vemodig. Hennes farmor Astrid, som hade dött i början av sommaren, hade lämnat skrinet till Ariana i sitt testamente. Sista gången hon hade träffat sin farmor, hade varit när hon var nio år och lämnade sitt gamla hem. Ariana saknade henne något fruktansvärt. Hon försökte tafatt att öppna skrinet utan några förhoppningar om framgång, innan hon gick ut från vinden ner till tvättrummet där hennes mamma var.
– Har vi något medel som kan fixa det här?
Holly hängde upp en t-shirt och rynkade pannan när hon såg vad hennes dotter visade upp.
– Vad ska det vara bra för? sa hon och började hänga upp ett par jeans. Det där skrinet ser ändå ut som om det har sett sina bättre dagar.
– Farmor lämnade det efter sig till mig i sitt testamente, men jag har inte lyckats öppna det.
– Även om du får bort rosten, har du någon nyckel?
Ariana tänkte efter i några sekunder.
– Nej… sa hon sedan. Det har jag i och för sig inte.
När hennes mamma inte sa något mer, suckade Ariana irriterat och gick upp till sitt rum för att fortsätta städningen. Hon försökte övertyga sig själv om att den enda anledningen till att hon behöll det smaklösa skrinet, var för att hennes farmor hade gett det till henne. Men egentligen var det inte sant. Ariana kände en samhörighet med det, att göra sig av med det vore som att kasta bort en del av sig själv. Det var konstigt, men så var det. När hon äntligen var klar, gäspade hon stort och bestämde sig för att gå till parken. När hon var framme lade hon sig i gräset och blundade med eftermiddagssolen gassande i ansiktet. Att se skrinet igen hade gjort henne sorgsen. Hon bannade sig själv, hon visste ju att hon hade gömt undan det av en anledning. Visst, hon hade älskat sin farmor, och saknade henne, men hon påminde Ariana alltför mycket om tiden innan hon bodde här. Och även om den tiden fortfarande var levande inom henne, försökte hon göra allt för att begrava den. Då behövde hon i alla fall inte låtsas om den. Hon ryckte till av att en fot petade på henne. Hon öppnade ögonen, men var tvungen att kisa på grund av det starka ljuset.
– God morgon, Törnrosa, sa en munter röst.
Det tog några sekunder innan hon lyckades koppla vem rösten tillhörde, men log stort när hon till slut insåg vem det var.
– Hej, Cathy! Vad gör du här?
Hon lade sig bredvid Ariana på det mjuka gräset.
– Var ute och gick bara, så fick jag syn på dig. Vad gör du själv? Förutom solar, menar jag.
– Flyr hemifrån, mamma är på krigsstigen för att mitt rum var så ostädat.
Tjejerna låg och blundade i sommarens sista värme. De lyssnade till ljudet av lekande barn, surrande flugor och skällande hundar. Ariana blev dåsig och höll på att somna.
– Du? sa Cathy.
– Mm?
– Har du tänkt mer på vad Mrs Hindel sa? Om att fortsätta gå till kuratorn?
Ariana vred på huvudet och såg på Cathy.
– Tycker du att jag borde det?
Hon ryckte på axlarna med ansiktet fortfarande vänt mot solen.
– Det är inte min sak att avgöra, det bestämmer du själv.
Ariana tittade upp på molnen. Hon ville inte erkänna det för någon, men egentligen visste hon att det var en dålig idé att sluta hos kurator D’Arcy. Hon var i behov av stöd för att klara av sin klass, men hon hade inte berättat allt, inte för någon. Hon kunde inte berätta. Bara hon och hennes familj visste om anledningen till flykten från deras tidigare hem. Och så skulle det förbli.
– Nej, sa Cathy och ställde sig upp. Nu har vi slappat tillräckligt. Vad sägs om att gå hem till John och se om han är frisk ifrån sin… vad det nu var han drabbades av.
Ariana reste sig hon med, med ett leende som dolde hennes mörka tankar om det förgångna.
– Han kommer säkert att dyka upp på festen ikväll, fortsatte Cathy medan de borstade av sig grässtråna som fastnat på kläderna. Jag är helt hundra på att han fejkade att vara sjuk.
– Jag tror faktiskt inte att han kommer, sa Ariana och viftade bort en geting som flög vid örat, hans föräldrar kommer säkert att hålla honom kvar.
– Om han inte smiter ut genom fönstret, sa Cathy.
Ariana slängde en finurlig blick på henne, medan de började gå ut från parken. Gruset knastrade under deras sandaletter.
– Är du villig att slå vad om det? frågade hon.
– Självklart, hur mycket satsar du?
Dem diskuterade hela vägen hem till Ariana där de hämtade hennes kläder, och fortsatte sedan till Cathy. Där började de göra sig i ordning eftersom de skulle komma tidigare till festen och hjälpa till med förberedelserna.
– Vad tycker du om de här? frågade Cathy och höll upp två tröjor.
Ariana rotade i den påse som hon hade lagt kläderna i, medan Cathy stod framför spegeln.
– Skulle du inte ha klänningen du köpte igår? frågade Ariana utan att ta ögonen ifrån den överfyllda påsen.
– Nej, jag gjorde misstaget att tvätta den själv, så den krympte. Så, vilken tröja ska jag ta; svart eller röd?
Ariana böjde sig längre och längre ner, som om hon trodde att tröjan skulle komma fram lättare då. Hon svor frustrerat och stampade i golvet.
– Jag vet att jag la ner den! mumlade hon.
– Arie! Fokusera lite nu, vad? Ska jag ha den svarta eller den röda?
Hon lyfte blicken och tittade på tröjorna som Cathy visade upp.
– Den röda, definitivt. Den går bättre ihop med byxorna.
– Så säger du bara för att du ska ha en svart tröja, och inte vill att jag ska härma dig, sa Cathy.
– Om jag nu hittar den, ja, sa Ariana alltmer irriterat.
Just då hördes ett fnitter utanför dörren, och det gjorde Cathy rasande.
– Sam! skrek hon och smällde upp dörren. Dra åt helvete, ditt slöseri med människoliv!
Där utanför stod Cathys femtonårige lillebror och kikade in genom nyckelhålet, för att spionera på Ariana när hon bytte om, eftersom han var hopplöst förälskad i henne. Han bara flinade.
– Stick, annars får du stryk! morrade Cathy.
Han slängde ett snabbt ögonkast på Ariana innan han försvann nerför trappan.
– Ibland föraktar jag mina föräldrar för att de ynglade av sig efter mig, knorrade Cathy.
Hon tittade på Ariana, som inte alls hade hängt med i händelseförloppet. Hon hittade precis sin tröja allra längst ner i påsen.
– Äntligen! sa hon och drog på sig den innan hon vände sin uppmärksamhet mot Cathy. Förlåt, vad sa du?
– Ingenting särskilt, svarade hon och satte på sig den röda tröjan. Är du redo att dra till Izzy, då?
– Japp, nu sticker vi.
Den silverhåriga och den blonda satt vid köksbordet och samtalade lågmält över en kopp te. Under dagen som gått hade det varit den silverhåriga som hållit koll på fienden som invaderat Jorden.
– Men de gjorde alltså ingenting, förutom att sitta stilla utanför det röda tegelhuset? frågade den blonda.
– Precis, sa den silverhåriga fundersamt och smuttade på det kokheta teét. Men de är ute efter någonting, fast jag vet inte vad…
Den blonda tittade på klockan.
– Du kanske borde gå upp och väcka honom, så han inte missar de.
Den silverhåriga nickade kort och reste sig för att gå upp och ruska liv i den grönögde, som låg och drömde igen. Han såg bilder från det förflutna, från hans förflutna. Det var inte en rolig syn. Han höll på att försmäkta av dåligt samvete över vad han hade gjort. Men han avbröts av att drömmen bleknade, vaknade med ett ryck och tittade in i sin rumskamrats lila ögon. Den silverhåriga suckade.
– Samma dröm igen?
Den grönögde nickade och satte sig upp i sängen.
– Den vill inte lämna mig ifred.
Den silverhåriga såg bekymrat på sin vän.
– Du måste förlåta dig själv. Det var ett helt liv sedan. Du är inte samma person längre.
– Säg det till de som är borta på grund av mig…
Den grönögde drog handen över ansiktet och vände blicken mot sin rumskamrat.
– Jag borde klä på mig och sätta igång med nattens arbete.
Den silverhåriga nickade och lämnade den grönögde ensam. Medan han drog på sig byxorna, tänkte den grönögde. Han var fundersam… varför hade De kommit dit? Vad var De ute efter?
|
| Kommentarer | | Veylia - 6 jul 12 - 11:43 | | #Mp3: Tack :D | | Mp3 - 5 jul 12 - 22:32 | Jag gillar att det ständigt står små hintar om en mörk hemlighet som Ariana bär på, man att man aldrig får reda på vad det egentligen handlar om .
Tycker den här berättelsen redan har börjat bli spännande och intressant! |
|
|
|
