Ödets väg kap. 1: Synder från det förflutna |
Skottland, nutid
Det var första skoldagen efter sommarlovet, och oljudet från det bullriga klassrummet hördes redan långt ner i korridoren. Snacksalvorna blandades med skratt och skrik från diverse suddkrig. Vännerna delade med sig av sommarens händelser, och snart skulle lärarinnan Mrs Hindel komma in, balanserandes på bokhögen som skulle skymma krigszonen för hennes blick. I salen satt olika stereotyper spridda i en salig blandning: längst bak satt de tuggummipoppande festarna, som suckade och himlade med ögonen åt klasskamraternas barnsliga lekar. På andra sidan havet av flygande pappersplan och hopknycklade pappersbollar, satt tre högljudda killar i sportjackor som inte bevärdigade den förstnämnda gruppen med en blick ens. Det fanns plugghästar, ridtjejer och hårdrockare. Intill ett av de öppna fönstren satt artonåriga Ariana och skrattade tillsammans med sin pojkvän John och bästa vän Cathy. Hon satt i pojkvännens knä med hans armar om sin midja, drog tillbaka en svart hårslinga bakom örat, och det glittrade av glädje i de blå ögonen när vännerna Kevin och Liam anslöt sig till trion.
– Tjenare, sa de när de satte sig.
– Tjenare, svarade John, haft en bra sommar?
– Äh, det gamla vanliga, sa Kevin buttert. Päronen tog mig till Wales för att träffa stofilerna i släkten istället för att låta mig ha ett eget liv.
– Och mina föräldrar skickade iväg mig till ett läger för ungdomar på ”fel väg”, sa Liam och gjorde citationstecken med fingrarna.
– Är de fortfarande övertygade om att jag har dåligt inflytande på dig? frågade Ariana förvånat.
– Ja, suckade han dramatiskt och skakade på huvudet, jag har försökt säga till dem att de inte behöver oroa sig, att du har bättrat dig. Men de lyssnar inte.
Ariana log medlidande.
– Jag beklagar.
– Ingen fara, jag låter dem hållas.
Just då kom deras lärarinna in med ansiktet gömt bakom den vanliga boktraven. Hon märkte inte de sista av eleverna som smög sig in bakom henne.
– God morgon, allihop!
Just när alla hade satt sig ner på sina platser tittade hon upp, och leendet förbyttes snabbt till en förskräckt min när hon såg förödelsen som låg i rummet.
– Men gode gud, ska man inte kunna lämna er ensamma en minut utan att ni förstör stället?!
– Nope, flinade festprissen Edward. Ni borde veta vid det här laget att tonåringar är som en flock babianer; lämnar man dem utan tillsyn på en för liten yta, blir det kaos.
Hela klassen kämpade för att hålla masken och inte börja skratta när Mrs Hindel blev arg.
– Det är ingen ursäkt! Ni är snart vuxna, ni borde veta att man inte beter sig såhär! Plocka genast upp allting från golvet! Annars skickar jag er allesammans till rektorn!
– Och jag som trodde att kollektiv bestraffning var olagligt, muttrade Felice.
– Nu!
Salen fylldes med suckanden och skrapande stolar, men de lydde. Deras rektor var känd för att vara en tyrann, och alla undvek honom om det gick. De klagade högt medan de städade upp efter sig, och Mrs Hindel skakade bedrövat på huvudet över deras omogna beteende. Cathy suckade och tog upp ett pappersflygplan som hade landat på hennes bänk.
– Egentligen tycker jag att det är fusk att vi som inte gjort någonting ska behöva städa upp efter grisarna i klassen, sa hon.
Ariana rynkade på näsan när hon tog en pappersboll som hade tuggummin på sig.
– Jag håller med, sa hon äcklat och lade ner bollen försiktigt i papperskorgen.
John kastade en boll mot den, och gjorde en liten segerdans när han lyckades pricka rätt tack vare att den studsade mot Ariana.
– Tack min sköna dam för din assistans, sa han och bugade sig.
Hon småskrattade och skakade på huvudet.
– Du är en sådan tönt.
Några minuter senare var det äntligen färdigstädat.
– Sådär, nu är det väl finare? frågade Mrs Hindel med ett glatt ansiktsuttryck och vände sig mot svarta tavlan för att påbörja lektionen.
När det ringde ut, strömmade hela klassen mot dörren och lämnade engelskan för att gå till nästa lektion. Men halvvägs dit, stannade Ariana och blundade i frustration.
– Fan också… sa hon och skakade på huvudet.
– Vad är det?
– Jag glömde min bok, väntar ni på mig?
John och Cathy nickade, och Ariana sprang snabbt iväg med det långa håret svängande bakom sig. Hon knackade på glaset på dörren när hon kom fram, och Mrs Hindel, som höll på att förbereda nästa lektion, tittade upp från sitt arbete när Ariana kom in.
– Ursäkta, sa hon och pekade mot sin bänk, jag glömde min…
Mrs Hindel viftade irriterat med handen mot Arianas bänk och lutade huvudet över arbetet igen. Ariana gick kvickt fram och hämtade boken, och var precis på väg ut, när Mrs Hindel hejdade henne.
– Innan du går, vill jag prata med dig.
Mrs Hindel nickade mot stolen framför katedern. Ariana satte sig, och hon ville veta vad lärarinnan hade att säga.
– Kurator D’Arcy har sagt att du har tackat nej till en fortsatt kontakt med henne, sa hon oroligt. Varför det?
Ariana undvek plötsligt lärarinnans blick och tittade överallt förutom på henne. Ariana bet sig i läppen och svarade inte, men hon kände den välbekanta klumpen av rädsla i maggropen. Den skräck hon alltid kände när det förflutna kom på tal.
– Varför? sa hon hårt.
Ariana suckade tungt och förbannade att Mrs Hindel var så ihärdig.
– Jag vill inte prata om det längre, sa hon tillslut.
Hon hade sagt det med en mycket mer fragil röst än vad hon hade ämnat göra. Lärarinnan var tyst i några sekunder och såg på Ariana med en svag bekymmersrynka mellan ögonbrynen.
– Varför vill du inte prata om det? frågade hon sedan.
– Därför att jag vill lägga det bakom mig. Det tillhör det förflutna.
Nu hade den en lite starkare ton. Ariana log lugnande.
– Det är okej, det är det faktiskt. På riktigt.
Hon försökte säga till sig själv att det var sanning, fast hon visste långt inom sig att det var en lögn. Mrs Hindel såg fortfarande misstänksam ut, som om hon kunde se in i Arianas huvud, läsa hennes tankar. Men efter några sekunders tystnad gav hon med sig.
– Om du säger det så. Men jag tycker ändå att du borde överväga att fortsätta gå till kuratorn.
Ariana nickade och reste sig. Hon kände att hon inte kunde komma därifrån fort nog.
– Jag ska. Vi ses imorgon.
Hon sprang hastigt tillbaka till Cathy och John som otåligt stod kvar och väntade på henne.
– Vart tog du vägen? frågade John stressat. Lektionen har börjat!
De satte av i språngmarsch.
– Jag vet, Mrs Hindel höll mig kvar.
– Varför?
– Vi tar det senare, vi måste raska på!
De rusade över skolgården till mattelektionen så snabbt deras flip flops tillät dem, och avbröt lärarinnan i genomgången. Efter en snabb ursäkt till den sura Mrs Potter, satte de sig ner på sina platser. Men det dröjde inte länge förrän Arianas sinne svävade bort till andra vidder, då hon tyckte att matte var olidligt tråkigt. Hon såg ut genom fönstret och drömde sig bort. Det dansade bilder på hennes näthinna. Bilder från en tid långt tillbaka, men också från en avlägsen värld. Ingen behövde berätta det för henne. Kunskapen bara var där. Det var ingenting hon hade lärt sig, det existerade helt enkelt. Hon hade haft bilderna där många gånger tidigare. Bilder av flyende personer som inte var människor, hus i lågor, drakar som flög vid kanten av himlen, och groteska varelser som förstörde allt i sin väg. Stora, blåa, vedervärdiga varelser med sabeltänder och ojämna grin. Till bilderna hörde hon viskningar från en kvinna, men bara enstaka ord. Ord som hon inte förstod, som inte lät vettiga i hennes öron; Élvioûs… Evêrsio… Hon hade ingen aning om vart bilderna kom ifrån, bara att hon hade sett de så länge hon kunde minnas. Hon ryckte till av att Cathy smällde till henne på axeln.
– Vakna! väste hon.
Ariana hade somnat utan att hon hade märkt det. Hon tittade yrvaket upp på Mrs Potter som såg förargat på henne.
– Om fröken Johanson vill vara så snäll att sluta snarka och dregla över sina böcker (alla i klassen skrattade åt hennes förlägenhet) så kanske ni kan höra när jag säger att ni har läxförhör i algebra på måndag…
Klassen gnällde högt i kör.
– … och jag förväntar mig, sa hon och höjde rösten, att alla gör sitt absolut bästa.
– Ska vi behöva plugga över helgen? frågade Rachel som om hon inte trodde att hon hörde rätt.
Varenda en, förutom nördarna, såg dödsbringande på Mrs Potter, som inte brydde sig ett dugg.
På vägen hem registrerade Ariana att någonstans i den bakre delen av den gamla bussen höll ett bråk på att bryta ut mellan en av sportfånarna, och Edwards wannabe Brady.
– Tror du att du kommer att klara förhöret på måndag? frågade Cathy.
Bråket utvecklades till ett slagsmål, och de andra personerna på bussen reste sig upp för att titta på spektaklet och heja på.
– Man kan alltid hoppas, ropade Ariana till svar över oväsendet som hela tiden växte sig starkare.
– Vill du ha hjälp att plugga, är det bara att fråga!
– Tack! Du kommer nog att få infria det löftet!
Cathy log och vände sig för att se på killarna som brottades på golvet. Ariana nöjde sig med att titta ut genom fönstret, men även hon började skratta när bussen stannade, och den högröda chauffören gick bak och skrek sig hes på killarna som slogs. När Ariana hade kommit hem till sitt röda tegelhus längst ner på gatan, hörde hon att The Simpsons var på TVn i vardagsrummet. Säkert Cody, tänkte hon och hörde Nelson Muntz karaktäristiska skratt. Cody var hennes lillebror på fjorton år, en envis kille med brunt hår och gröna ögon. De hade även en storasyster, tjugotvååriga Jade, som inte bodde hemma. Ariana hälsade glatt på sin japanska spets Laika som kom och välkomnade henne, innan hon slängde ifrån sig väskan i hallen och gick in i köket med sina läxor i den invecklade algebran. Hon hade läst ett tag när hon insåg att talen bara sjönk in utan att betyda någonting och löstes upp till ingenting. Hur sjutton kan de förvänta sig att man ska lösa det här? tänkte hon och kliade sig i huvudet ännu en gång. Cody kom in i köket för att ställa ifrån sig sin disk, och kikade nyfiket över Arianas axel på vägen därifrån.
– Vill du ha hjälp? frågade han.
Trots att han var fyra år yngre, var han bättre än henne på matte.
– Ja, vad är svaret på det här?
Cody småskrattade.
– Jag sa hjälpa dig, inte fuska åt dig.
– Då kan du lika gärna gå härifrån! fräste hon.
Cody garvade, men gjorde som den irriterade Ariana sa. Efter några bortslösade timmar gav hon upp.
– Någon måtta får det vara, tänkte hon högt och sträckte gäspande på sig.
Hon slog igen boken och gick upp till sitt rum där hon satte sig vid datorn. Hon klickade upp Facebook och Spotify, satte musiken på högsta volym och sjöng med, falskt som vanligt, medan hon ointresserat ögnade igenom sina vänners senaste uppdateringar. Hon hade också blivit inbjuden till ett evenemang som skulle äga rum på lördagskvällen, klasskamraten Izzys årliga fest. Hon brukade jämt fixa en i slutet av sommaren som uppmuntran för att skolan hade börjat igen. Ariana uppdaterade just sin status, hon beklagade sig över att Gud uppfann matematiken, när hon hoppade till av att ett mycket högt pling hördes ifrån datorn. Hon kikade ner, och såg att Cathy hade skrivit till henne på Skype.
Du, vad VAR det som Hindeln ville prata med dig om??? *dör av nyfikenhet*
Ariana smackade irriterat med tungan innan hon svarade undvikande.
Hon undrade bara varför jag inte gick hos kuratorn längre
LOL, som om det är en grej man vill prata i evigheter om. Vad svarade du?
Ett hugg i magen av obehag. Ariana hängde med fingrarna över tangenterna i några sekunder innan hon svarade så neutralt som hon kunde.
Sanningen, att jag helt enkelt inte ville prata om det längre
Nästan direkt efter kom Cathys svar.
Det förstår jag *kram*
Ariana log mot skärmen innan hon svarade.
Jag älskar dig, Cathy!
älskar dig med!
måste dra, pappa ska ha datorn…
Ok, vi ses i skolan imorgon. Kram!
Ses, kram!
Ariana fortsatte att slösurfa i några minuter, nynnandes till musiken. Men känslan som uppkommit efter Cathys fråga hade lämnat kvar en bitter eftersmak. Hon gillade inte att prata om det förflutna, eller någonting som kunde bringa upp minnena av det. Hon suckade, stängde ner allting på datorn, och gick till sin säng för att spela Mass Effect på sin 360 istället.
*****
En lätt bris flög igenom mannens hår, månskenet lyste in i hans neongröna ögon i den kvava sensommarnatten. Luften doftade svagt av tallbarr och den jordiga marken kändes grov under hans händer där han satt på knä i skogen. Han letade efter någon, och han hade hittat ett spår efter personen. Han vände tvärt på huvudet när han hörde prassel från buskarna en bit därifrån, och såg personen lura på ett rådjur. Mannen med de gröna ögonen log bistert, reste sig och smög närmare mot personen. Han såg på den hur de djupt rotade instinkterna hade tagit över, och hur personen bara väntade, längtade efter att få känna blodet rinna ner i strupen. Det varma, dunkande, söta blodet som skulle försätta honom i njutning lik ingen annan. Den grönögde såg att den andre vibrerade av adrenalin, förberedde sig, stålsatte sig för attacken. Den grönögde flinade, och precis när utfallet var på väg att ske, hoade han högt som en uggla. Personens tilltänkta fångst hoppade genast därifrån, medan han själv ryckte till och fräste ilsket. Han tittade mot den grönögde och reste sig från marken.
– Titta vad katten har släpat hit, fräste han.
Den grönögde fortsatte att le försmädligt medan han ställde sig upp.
– Ute på jakt, ser jag. Duger det inte längre att bryta sig in på blodbanken? Är du för fin för det, eller?
Creaturan blottade sina huggtänder och skrattade elakt.
– Bete dig inte som om du är bättre än mig, det är du inte. Jag vet nog hur du varit, vad du gjort. Mig lurar du inte med ditt falska skådespel.
Den grönögde log inte längre. Han visste det också, men det gjorde ont att bli påmind om det förflutna…
– Ska du säga, din äckliga… snäste han, men avbröts av mobilens ringsignal.
Den grönögde tog upp mobilen, medan den andra försvann som en blixt. Den grönögdes ilska återspeglades tydligt i ansiktet när han såg på displayen att det var en av hans rumskamrater. Han svor innan han svarade.
– Vad fan vill du?
– Hej på dig också, du måste komma hem.
– Säg inte till mig vad jag ska göra, du bestämmer inte över…
– Kom hem bara.
Samtalet avslutades med ett klick och den grönögde drämde mobilen hårt i marken i vredesmod. Han flåsade och såg på den trasiga telefonen som om den hade gjort honom väldigt orätt. Det var den tredje mobilen han hade haft sönder den här månaden. Han spottade på den innan han tog sig hem till sin bostad. När han väl hade kommit tillbaka till huset, smällde han igen dörren så hårt att den gick samma öde till mötes som mobilen.
– Det är bäst för er att det här är viktigt! röt han åt sina rumskamrater och struntade i dörren som han hade förstört.
– Lugna ner dig, sa den silverhåriga mannen som satt vid köksbordet.
Han var helt likgiltig inför den grönögdes raseri.
– Vi skulle inte ha stört dig om det inte var viktigt, fortsatte han.
Den grönögde väste mellan tänderna och satte sig vid köksbordet tillsammans med de andra två.
– Jaha, sa han hetsigt och slog ut med händerna, vad var det då?
De andra utbytte en blick innan han som hade ringt, den blonde, tittade allvarsamt mot den grönögde mannen.
– De har kommit hit, sa han eftertryckligt.
Den grönögde gick genast från irriterad till skräckfylld.
– Är ni allvarliga?
De nickade oroat, och mannen suckade tungt.
– Vad ska vi göra?
|
| Kommentarer | | Veylia - 3 jul 12 - 17:46 | | #Mp3: Tack så jättemycket!! :D | | Mp3 - 3 jul 12 - 15:58 | Människa, du får mig bara att vilja läsa mer och mer!
Jag tycker att du skriver dialoger helt magiskt; de känns äkta och jag är verkligen imponerad över hur någon kan skriva så verklighetstroget.
Jag tycker att det är en bra fortsättning från prologen och genom att du slutade såhär tvärt, vill jag bara ha mer!
Bra skrivet! |
|
|
|
