Ödets väg prolog |
Miirónaa, 1400-tal vår tid
Redan tidigt vid den blårosa gryningen gavs löften om varmt solsken. Fåglarna kvittrade, morgondaggen på grässtråna gnistrade i ljuset, och det doftade friskt av nyregn. Ute i skogarna hade nymferna börjat sjunga för att välkomna dagens första strålar, och invånarna i Miirónaa rörde på sig i sömnens sista timme. Det stora slottet i vit marmor såg ännu vitare ut då väggarna träffades av solen som gick upp över dess tinnar och torn. Strålglansen letade sig in genom husens glasrutor, och sakta började staden Telgen att vakna till liv. Alla medborgare klev gäspande ut från sina hem, utom vampyrerna som just lagt sig för att sova i sina kistor. På slottets tredje våning, där solen sken in genom de långa fönstren i färgat glas och bildade skiftningar på väggarna, öppnades en dörr i mörkt trä med ett lågt, knarrande ljud. Ut från rummet kom lumosalven Verya, konungens sierska.
– Vi får höras senare, sa hon leende mot personen där inne och stängde den gnällande dörren efter sig.
Hennes långa hår i svarta och blåa slingor var uppsatt i en lång fläta som ringlade nerför hennes rygg, och klänningen i matchande färger släpade på golvet där hon gick. Ingen kunde ana, denna skenbart vanliga morgon, att någonting avgörande skulle hända, och det började med Verya. Allt skedde på bara några sekunder, från den första känningen av yrsel, till att hon kippade häftigt efter andan. Hon vek sig dubbel, andades tungt och jämrade sig. En kolsvart dimma lade sig över hennes ögon. I sitt inre kämpade hon en till synes evig strid mot smärtan, som alltid inträffade när hon fick sina framtidsvisioner. Lika tydligt som om det skedde rakt framför henne, såg hon slakten av folket, hörde skriken av deras lidande och rädsla, kände lukten av deras blod och brända kött. Efter synen av det förstörda Miirónaa, stannade allting av lika plötsligt som det hade börjat. Hon ramlade ihop i en darrande hög på golvet, hennes flämtande andetag ekade högt i de öde slottskorridorerna. Hennes inre var i uppror, i förtvivlan över vad hon hade sett. Det här var den värsta synen hon någonsin hade haft, detta var fruktansvärt! Hon insåg, trots sin utmattning, att det inte fanns någon tid att förlora, och skyndade sig iväg till konungen.
Utanför slottet stod vakterna Jaquine och Côpa och svettades i sina varma rustningar av metall.
– Det ser ut att bli en fin dag, sa Côpa och höll handen över ögonen som skydd mot solens styrka medan han såg bort mot horisonten.
– Ja, sa Jaquine buttert, jag hatar det också.
– Du är alltid så positiv, sa Côpa sarkastiskt med ett leende.
De stod lutade mot sina spjut och kände hur svettdropparna rann nerför deras ansikten under hjälmarna.
– Jag skulle ha gillat det, om det inte vore för de här fördömda uniformerna.
Côpa nickade.
– Du sa det.
De stod tysta och tittade ut på provinsens tidlösa skönhet; det svallande gröna gräset, den blåa molnfria himlen, forsandet ifrån floderna, fåglarnas sång, och vildhästarnas snabba galopperande ute på ängarna. Jaquine tog av sig hjälmen och torkade sig i pannan, medan Côpa såg bort i fjärran med en rynka mellan ögonbrynen.
– Det är någonting som närmar sig.
– Vadå? frågade Jaquine och satte på sig hjälmen igen.
– Där borta, sa Côpa och pekade. Vad är det för något?
Jaquine knep ihop ögonen för att kunna se bättre, och tittade åt samma håll som Côpa. När han såg vad det var, blev hans ögon klotrunda.
– Åh, nej…
De båda höjde sina vapen och förberedde sig för den hårda strid som de förstod att de skulle förlora. Rädslan stod dem upp i halsen, deras blod bubblade av ångest.
– Hur…? sa Côpa.
– Jag vet inte, men nu är det inte rätt tidpunkt att fråga! Vi får ta itu med det senare.
Men båda visste att det inte skulle finnas något senare. När striden blev ett faktum, tog det inte lång tid förrän kungens vakter föll offer för angriparna.
Tjänare och rådgivare såg undrande på Verya där hon hastade fram med ett skrämt uttryck i sitt slitna och bleka ansikte. Hon höll upp kjolen på klänningen över sina knän (till de andras förfäran) för att kunna springa snabbare nerför alla trappor och genom korridorerna.
– Se dig för! sa en av tjänarna irriterat när hon sprang in i honom.
Verya stannade inte upp för att be om ursäkt, det var alldeles för brådskande. När hon äntligen kom fram till den stora salen, slog hon upp portarna där regenten Hildár, en Avatar, satt på sin tron. Han såg direkt på Veryas rödsprängda ögon att hon hade haft en syn.
– Vad har du sett? frågade han oroligt och klev ner för att gå fram till henne.
– Ers höghet, sa hon flämtande och neg, barriären är bruten och dehviilarerna har flytt.
Hildár såg bestört på henne.
– Hur är det möjligt? Är du säker på detta?
Verya nickade sammanbitet medan Hildár var mållös. Hur kunde barriären vara bruten? Det var otänkbart! Men han visste att Verya alltid hade rätt. Han lämnade henne i all hast för att förvarna vakterna om det som skulle ske. Hans anställda såg att någonting var fel.
– Är allt som det ska, ers majestät? frågade de.
Men han var för upptagen i sina tankar för att de skulle få ett svar ifrån honom. När han kom fram till sina vakter, bleknade han. De låg döda i brutna ställningar på marken i stora pölar med blod, och deras ögon stirrade tomt upp mot himlen. Vad skulle han göra nu? Han anade inte att mördaren fortfarande lurade i skuggorna, och när han vände sig om, hann han bara se en stor skepnad svinga sin hand mot hans huvud. Allt svartnade, både för Hildárs syn och för Miirónaas framtid; kriget hade börjat.
*****
Stämningen i den klara luften var spänd, och berättade att inget längre var detsamma, i det en gång så vackra Miirónaa; vattnet var uttorkat, gräset var bränt, och städer och byar låg nu i rykande ruiner. De enda rörelserna som ägde rum i natten var de springande stegen från krigets överlevare som flydde in i Fôrtunátusskogens mörker. Man kunde fortfarande höra fiendens segervrål genljuda i vinden. Vägen var upplyst av många brinnande facklor nersatta i marken, avsedda för att hålla xâlizzerna borta. Ingen märkte den svarta skuggan som snabbt galopperade igenom Miirónaas terränger. Ryttarens cape fladdrade i vinden där den red de många milen till spegeln. Skyddad av manteln, höll varelsen sin dyrbara skatt som inte fick skadas. Den kände att ondskans närvaro var hack i häl, och manade på hästen, vars flanker blänkte av svett, ännu hårdare. Dess hovar smällde dovt mot marken, den flåsade i takt med varje språng. Det luktade starkt av svavel och rök i luften. När varelsen hade kommit fram till spegeln, hoppade den av hästen och mumlade en formel som fick den att öppna sig. Varelsen flämtade tungt efter den påfrestande ritten, och lyfte på capen för att beskåda det lilla byltet insvept i filtar, innan den fortsatte genom spegeln och över till den värld som kallades Jorden. Mörkret hade sedan länge lagt sig, och snön lyste upp natten som annars skulle ha varit becksvart. Det var kallt, snön knastrade där varelsen gick, och ånga kom ut från munnen när den andades. Långt om länge kom den fram till en liten pittoresk stad, som såg ut att vara tagen ur en saga. Varelsen gick till närmaste hus, lade sin dyrgrip utanför och knackade på dörren, innan den försvann bakom ett närliggande buskage där den spionerade på vad som hände. Dörren öppnades kort därefter av en man som flämtade till. Sedan började han tala på ett språk som varelsen inte förstod.
– Annabel!
– Ja?
En kvinna visade sig i dörröppningen och även hon flämtade till när hon såg knytet.
– Men kära hjärtanes, sa hon och gjorde något som såg ut som ett korstecken med handen innan hon lyfte upp byltet som visade sig vara ett barn.
– Är det någon där? ropade mannen, men fick inget svar.
– Vi kan inte lämna barnet här ute i kylan, sa kvinnan.
Paret tog byltet, gick in i sitt hus och stängde dörren bakom sig. Varelsen log lättat innan den tog sig tillbaka till spegeln, och återvände till det förintade Miirónaa.
|
| Kommentarer | | Veylia - 2 jul 12 - 14:27 | | #Mp3: Tack så jättemycket :D | | Mp3 - 2 jul 12 - 14:06 | Jag gillar denna prolog! Mitt intresse har väckts och jag känner att jag vill läsa mer, en fortsättning. Du har ett bra språk med bra flyt och fantastiska formuleringar. Jag ser framemot att läsa denna historia.
Ett tips jag kan komma med dock är att du inte bör lägga upp alla delar så snabbt inpå varandra; det gör att jag som läsare på denna sida, aldrig hinner längta och sakna nästa del. Så jag skulle råda dig att vänta med att publicera allt för många delar av denna historia, för då skulle du kunna få fler läsare.
Men en fantastisk inledning är detta helt klart! |
|
|
|
