Alkemistens hus Avslutning |
Himlen var täckt av moln i guld och purpur färg.
Solen sänkte sig över skogen och fältet där hon satt. Hon satt där och tittade upp på molnen.
Hon bara andades, lät luften friska upp hennes trötta kropp, lät den åka ner i sina skadade lungor.
Jag finns. Jag andas. Ingen kan röra mig. Ingen ska få besegra mig. Jag kan vinna varenda strid. För jag är Levande.
Hon grät inte mer. Hon måste få tankarna rätt, komma på något. Ingen är oövervinnerlig. Allting har en svag punkt.
Det måste även han ha.
---------------------------------
Raphael hade hört kallningen, transfererat och dykt upp på ett fält. Hans mästare hade kallat på honom. Och han svarade på befallningen.
Demonen hade ett varken ungt eller gammalt ansikte och var klädd i en svart, gammaldags dräkt med rött krås.
Densamma som han hade burit när han varit mänsklig. När han hade varit Levande.
Han log och blickade ut över omgivningen, njöt utav åsynen av det öde fältet som badade i döende solljus.
Det långa, mörkt rödbruna håret fladdrade lätt i den svaga blåsten. Han började gå. Eller snarare sväva fram över fältet.
Han visste vart Sheila var. Han behövde inte ens leta. Han kunde höra halvdrakens ansträngda andning lika lätt som om hon hade skrikit.
Sheila kollade upp och mötte demonens glödande blick och sneda, men vänliga leende.
"Hah, att du inte ens kan ge dig ut på ett enkelt spaningsuppdrag utan att sluta som en trasdocka, eller vad säger du, drake?"
Orden ekade i huvudet på henne. De talade inte med ord. De använde en sorts telepati, dom emellan. Drakarnas specialité.
"Jag fick lite problem. Ett bakhåll. Frank är död, så det finns inget att rapportera om."
Hon pustade och försökte resa sig men föll omkull igen. Demonen log mot henne och med lätthet så lyfte han försiktigt upp henne på fötter.
Han kunde inte lägga hennes arm över sin axel, då han var mycket längre än henne, så han beslutade sig för att bära sin skyddsling.
"Ett bakhåll säger du? Så det är därför du är så utpumpad, vad var det för yngel som du fick slåss mot den här gången då?"
Han hade lyft upp henne och bar henne utan minsta påfrestning.
Ett yngel som vi aldrig trott verkligen existerat....."
Jasså?
Han blev allvarlig. Det var inte ofta som demonen brukade visa sig utan sitt arroganta leende, men nu, så såg även han någorlunda normal ut.
Om man bortsåg från öronen, håret, ögonen och kroppshyddan...
"Raphael, jag vet inte vad jag ska tro. Men jag vet att han inte var någon ´normal´ galning som bara hittade på. Jag är rädd att det kanske ligger en viss del sanning i det han sa."
Hon såg på honom. Det mörka, sataniska och hemska för andra, var hennes livlina, hennes beskyddare. De talar om skyddsandar. Han var en sådan. Bara, en demon.
"Och denne galning sade vad till dig?"
Fältet låg tyst. Skogen, kullarna, allt var tyst. De stod där länge, hon var fortfarande buren av honom, under vad som tycktes vara komplett tystnad. Men i själva verket, så pågick en vild diskussion mellan en 16 årig tjej och en 910 år gammal demon.
Men den pågick inte med hörbara ord. Den fördes med delade tankar. Sheila berättade allt. Demonen lyssnade till hennes tankar tålmodigt och med en något besvärad min i sitt unga, ålderdomliga ansikte.
När hon äntligen var klar, så var de tysta. Sheila lutade trött huvudet mot demonens kalla axel och befallde honom att ta med henne hem.
Han log. Sedan tog han ett stadigare tag om henne, slängde upp huvudet mot himlavalvet och de båda försvann i ett moln av svart, slingrande rök.
Fältet var nu tomt. Utan spår av att någon varit där. Träden stod tysta och orörliga. Inget rörde sig, vinden hade upphört. Allt var, som det en gång varit.
Förutom en liten, liten detalj.
Mitt ute, bland grästuvor, sten och mossa, så fanns det ett litet, litet märke.
En lilja.
En mörkt lila färgad lilja som tycktes ha uppkommit från ingenstans.
Men annars, så hade inget ändrats.
Det var bara liljan, som tycktes glöda i solnedgångens sken.
Demonens signatur.
------------------------------- ---
Hon hade blivit nerbäddad i sin säng. Rummet kändes tryggt. Belamrat med böcker, skisser, kladdar, filtar, konstiga föremål, knivar, kläder, det var i en ända röra.
Men det var ett fort. Det var så det kändes. Även om hon hade en hel herrgård, så var ändå rummet det som verkligen var hemma.
Sheila stirrade upp i taket. Vad var det som hade hänt för några timmar sedan? Hade det verkligen hänt? Det kanske bara hade varit en dröm. En riktigt sjuk dröm.
Lungorna smärtade fortfarande efter transfereringen. Och andningssvårigheten vittnade om att det inte var någon dröm.
Om det här är sant och han överlevde min magi, så kan jag ha hamnat på mycket djupt vatten. Och speciellt eftersom att han vill äta av oss. Borde jag varna Enza? Han har alltid en lösning på allt. Eller så kanske Kaspar dog där. Har jag då dödat en helt vanlig människa? Eller har jag bara retat upp en livsfarlig fiende?"
Hon la sig på sidan och stirrade ut genom det stora fönstret. Sheila gillade månen. Och stjärnorna. De var de ljus i det oändliga mörkret. De ledde en alltid rätt, hur vilse man än tycktes vara.
Och som Enza alltid sagt till dem när han tröstade sina syskon om natten, att även om man är ensam i natten och mörkret tätnar in på en. Så kan man alltid finna tröst i stjärnorna och i deras klara ljus. För till sist, om man väntar, så kommer dagen åter komma igen, och då har man glömt bort skräcken man känner om natten.
"Oavsett hur mörkt livet än må verka, så kommer det alltid att finnas stjärnor att beskåda, tills solen åter tittar fram igen."
Men solen hade ju varit framme. Livet hade varit ljust. Men tillvaron hade nu fläckats.
Jag måste verkligen sluta oroa mig. Det är säkert inget. Han var säkert bara en galning...................En jävligt övertygande galning..
Hon tittade ut genom fönstret återigen. Spanade efter skiftningar i luften, efter skuggor som rörde sig för snabbt. Sheila slängde en blick på svärdet som stod vid nattduksbordet. Det var iallafall en liten trygghet. Men ingen vidare.
Zeke skrek till och for upp ur sängen. Han var helt genomsvettig och alldeles andfådd.
Vad fan var det där för dröm!?
Han strök undan håret och såg sig febrilt om i rummet. Han mindes drömmen. Hans mamma hade skrikit. Hon hade ropat på honom. Han hade sprungit genom huset och försökt hitta henne, men skrikandet tycktes hela tiden komma från olika ställen.
Han hade sprungit i ren panik då moderns skrik hade växt i styrka, han hade slitit upp dörr efter dörr i jakt på henne. Till sist hade han kommit till slutet av en korridor och öppnat dörren. När han hade öppnat hade ett ruttet lik fallit ut.
Det hade krypit maskar ur ögonhålorna och kroppen hade pratat med honom. Den hade skrikit och ropat och försökt få tag i honom. Sedan hade det skrumpna ansiktet förändrats och blivit till moderns ansikte.
Sedan, hade allt börjat brinna. Gröna lågor hade uppslukat hela huset, och liket. Och det sista han kom ihåg var att hon hade sagt något till honom.
"Du är ett monster."
Han andades tungt. Panik, ångest, en påträngande smärta i bröstet. Jag är ett monster, jag är ett monster, jag är ett monster!" Han ville springa ut ur sitt rum, han ville inte vara själv där inne längre. Det här är löjligt. Jag är för i helvete sjutton år gammal, jag borde inte behöva tröstas på grund av en mardröm.
Men det gjorde ont nu. I hjärtat. Mamma.....hon tyckte att jag var ett monster. Innan jag själv visste att jag var ett....
Han la sig ner i sängen igen och försökte somna om. Han vände och vred sig, men sömnen ville bara inte komma. Till sist fick han nog.
Zeke reste sig upp, tog på sig en t-shirt till sina boxer shorts och gick ut genom dörren. Han vandrade försiktigt genom de mörka korridorerna. Han visste inte varför, han var ju ensam på herrgården. Om inte Sheila kommit tillbaka än...Isånafall så har hon vart borta väldigt länge...
Hon hade gett sig av på ett vanligt besök hos en äldre alkemist, men inte kommit tillbaka. Om hon inte kommit hem och lagt sig utan att hälsa på honom.
Zeke gick vidare och kände sig helt förstörd. Han hade haft liknande mardrömmar innan, som handlade om hans mamma. Men ingen av dem hade varit lika verklig som den här. Han tog tre steg i taget i trappan. Sheila hade sitt rum på tredje våningen och han hade sitt på andra.
Korridoren var upplyst av ljuset från månen, och den kastade långa skuggor där han gick. Det var fullmåne. Egentligen borde jag vara med resten av varulvsgruppen på jakt nu.....Men jag tror nog de överlever utan mig.
Han kom fram till Sheilas dörr, öppnade den försiktigt och gick in. Han stängde dörren och vände sig om. Han tyckte om Sheilas rum. Innan hade hon haft ett litet och opraktiskt rum, men nu, så hade hon ett mycket större. Det var alltid fullt av böcker av alla dess slag, skisser, anteckningar och allt möjligt.
"Sheila? Är du här inne?" Han gick försiktigt mot sängen.
"Ja, jag är här vargen. Kan du inte sova?" Han blev lättad då han hörde den välbekanta rösten i huvudet. Han tyckte om att samtala med henne genom tanken. Han gillade inte att uttrycka sig med ord. Han tyckte bättre om att kommunicera med känslor, ordlös förståelse. Och halvdraken gjorde det möjligt för honom att göra det.
Och bäst av allt, hon förstod honom.
"Nej, jag hade en mardröm, löjligt jag vet. Jag skulle bara kolla om du hade kommit hem.....Hur gick det?" Han gick och satte sig på sängkanten och betraktade henne. Ögonen skimrade till lite i mörkret. Som en drake i sin grotta.
"Mardrömmar är inte löjligt, du är väl orolig för något. Och jag vill inte prata om det....." Hon vände bort huvudet och han uppfattade en känsla. Bekymmelse. Villrådighet. Rädsla? "Vad hände? Försökte han göra något mot dig?"
"Han var död...Men jag.......jag kan inte berätta mer.." Hennes tanke skälvde till. Hon snyftade?
Det avgjorde saken. Det var ju trots allt hans uppgift att skydda halvdraken. Det var hans uppgift som skyddsradiya.
"Maka på dig. Jag slaggar hos dig inatt." Han lyfte undan täcket och la sig till rätta med ryggen åt hennes håll.
"VA? Varför? Zeke, hjälp, jag klarar mig, jag är bara lite omskakad, jag-"
"Jag känner att du har ont Sheila. Och om du inte vill säga vad som hände, så finns det inte mycket jag kan göra, annat än att se till att inget händer dig nu, eller hur? Så, försök och sova nu.."
"Zeke......blev du rädd? För mardrömmen menar jag." Han kände hur hon flyttade sig närmare hans rygg. Han väntade lite med att svara.
"Ja. Och jag blev......lite orolig när du inte kom hem..." Det här var pinsamt. Riktigt pinsamt när man tänkte på det. När man var barn så kunde man dela säng utan att det skulle ses som pinsamt eller som nån attraktion. Men nu, när de var så stora, så var allt så komplicerat.
Men nu, så var det enkelt. Det handlade om två människor som var rädda, och som valde att vara rädda tillsammans. Att trotsa natten tillsammans.
"Det är okej att vara rädd, vargen. Och du?" Hon vände sig om, så att de låg rygg mot rygg.
"Ja?"
"Jag hoppas verkligen att du har kallingar på dig....."
|
|
|
|
