Alkemistens Hus 3 |
Sheilas hjärta tycktes stanna.
Det kändes som om ett stort vakuum fyllde huvudet.
Omvärlden försvann, rummet, huset, kroppen, hon försvann. Vad hade han sagt? Hon hade uppfattat orden.
Hon hade sett Kaspar uttala dem, klart och tydligt.
Men, det han sagt, var inte möjligt.
"Du ser rädd ut, Sheila. Gjorde jag så att din hela livssyn kollapsade?" Han såg roat på henne i ljuset från gnistorna.
Hon kunde inte förmå sig annat än att stirra på honom. Det var omöjligt. Det fanns inte en chans att han talade sanning.
"D-du......Du kan inte existera. Du kan inte vara.....Under alla dessa århundraden så finns det ingen möjlighet,
absolut inte den minsta möjlighet att du skulle kunna vara en sådan...en sådan.....varelse."
Kylan, som annars inte borde påverka henne, isade nu genom märg och ben.
"Jasså? Men jag existerar, jag är lika verklig som du. Och under dessa århundraden,
så har det funnits alkemister som faktiskt lyckats. För du vet väl vad en homunculus är, inte sant drake?"
Hon mindes allt. Alla de långa lektionerna, alla de sena samtalen och diskussionerna. Allt kom tillbaka.
En homunculus betyder i grund och botten ´liten människa´ men det var beteckningen på den uråldriga formen av homunculus.
De var i grund och botten lerdockor i barnstorlek, och kunde utföra simpla handlingar.
På 1500-talet däremot, så hände något. Alkemisterna nöjde sig inte med att endast ingjuta en grodas liv in i lerdockan.
De ville utveckla sina skapelser ytterligare. Så de ingöt allt mer liv från allt större djur, såsom hästar, kor, krokodiler, allt som de kom över.
De som lyckades framställa en homunculus, var tvungen att offra mycket. De var ibland tvungna att offra sitt kött och blod.
Men, själva uppkomsten av den första homunculus, var resultatet efter en misslyckad återupplivning.
Vid 1600-talet så hade alkemisterna blivit så besatta av att skapa en fulländad homunculus, så de började med offer.
Människooffer.
Det var som om Kaspar kunde se vad hon tänkte. Vad hon visste.
"Det är riktigt. Jag är ett misslyckat försök och ett lyckat experiment. Men min kropp lider av en liten defekt. De liv som gick åt till att skapa mig i början, räckte inte.
Så nu, behöver jag mer!"
Han knuffade henne bakåt igen. Hon gled snabbt över det blodiga, frusna golvet och slog emot väggen.
Det här är inte bra, det här är verkligen inte bra.
Hon höll i svärdseggen med en hand och i fästet med den andra. Gnistorna slog fortfarande och stålet började bränna i handen.
Han tryckte in henne ännu hårdare mot väggen.Det fanns ingen flyktväg, ingenstans att springa. Hon var fast.
"Så, jag tänkte roa mig lite, innan jag äter dig. Kanske, peta ut ett öga, eller råka slita av ett finger. Vadsomhelst, det är roligt att lyssna på skriken."
Med det sagt så öppnade han munnen och ut så for en lång, slemmig tunga.
Gnistorna hade försvunnit nu. De stod där i halvmörkret, hon försökte fortfarande att hålla honom på så långt avstånd som möjligt.
Armarna började skaka, hon skulle inte orka hålla emot länge till.
Hon bet ihop och stirrade på honom. Kaspar lät tungan spela, som en orms. Han tryckte emot ännu mer, tryckte in sidan av hennes egna svärd mot hennes hals.
Han skulle döda henne, på ett eller annat sätt.
"Som du sa, drake, vi är alla som småkryp. När vi dör, så snurrar världen vidare." Han böjde fram huvudet och spelade med tungan precis vid hennes ansikte.
"Ingen kommer hitta dig, Sheila, förens det är alldeles för sent. Och min hemlighet, min existens, försvinner med dig." Han var precis vid hennes ansikte nu.
Han öppnade munnen och hon såg att hela hans mun var full med vassa, klarvita tänder.
"Det är över nu....."
För dig ja!!!
Hon tog i från tårna. Hon drog in så mycket luft hon bara kunde och blåste till. Den isblå elden for ut ur munnen på henne och rätt i ansiktet på Kaspar.
Han skrek då de kalla, frätande flammorna slickade hans ansikte och det gav Sheila tillräckligt med utrymme för att smita åt sidan.
Kaspar for runt i rummet, skrek och viftade för att bli av med vattendrakens eld.
Den var så smärtsam, den fick huden att frysa till is, den var som flytande kväve. Sheila sprang bort mot andra sidan rummet och såg bakåt på Kaspar.
Homunculsen for runt, han skrek av smärta. Om han talade sanning, så skulle han inte dö utav en sådan liten låga. Hon betraktade honom under några ögonblick.
Sedan så förde hon tillbaka svärdet i skidan, intog hon position, höll upp armarna framför sig, förde ihop dem och sedan isär.
Hela rummet flammade nu upp. Den blåa elden spred sig över väggar och golv och dess sprakande ljud smälte ihop med Kaspars skrikande.
Hon skulle precis transferera därifrån då hon hörde honom.
"Det här kan inte döda mig, din förbannade jävel! Jag kommer komma efter dig Sheila, och när jag hittar dig, så ska jag våldta dig,
lemlästa dig och dra ut på det innan jag äter av dig! Sanna mina ord! Du och dina bröder kommer inte undan! Jag ska äta er alla fyra!"
Mer kunde hon inte höra då takbjällkarna föll ner och slukades av lågorna.
Sedan, så omslöts hon av skuggorna som tog med henne bort.
Hon hade transfererat till ett fält mitt ute i skogen. Sheila föll tungt ner på marken och satt på huk i den mjuka mossan.
Sedan hostade hon till och höll förskräckt upp händerna över munnen då hostattacken kom.
Lungorna värkte. Hela kroppen värkte. När anfallet äntligen var över så såg hon ner på sina händer. Blod.
Hon hade tagit ut sig för mycket, hon hade transfererat för långt.
Det hade börjat skymma
Skogen runtom fältet låg mörk och tyst.
Det kändes skönt. Tystnad. Ensamhet. Han borde inte finnas. En homunculus är något förbjudet. Något som honom, kan inte finnas.
Men han finns, inse det. Han är fortfarande där ute, och han kommer komma efter dig och dina bröder och döda er, vad är det du inte förstår?
Hon förde upp händerna och betraktade dem. Blod. Fortfarande. Hon var svag. Hon visade svaghet.
Gråt inte. Visa inte svaghet. Var stark. Ta det som en krigare. Och vad du än gör, gråt inte.
Tårarna började rinna. Hon var så rädd, det kändes som om hon skulle kräkas i vilket ögonblick som helst.
Han hade funnits, han hade väntat på henne, han hade försökt döda henne.
Han visste vilka dom var. Han visste VAD dom var. Och han skulle ta deras liv för att förlänga sitt eget.
Hon grät. Hon höll om huvudet och grät. Skrek av ilska, hulkade av rädsla. Mitt ute på ett öde fält i en djup och mörk skog.
Alkemisterna hade lyckats trots allt. Hur många var frågan, hur många hade lyckats med det? Och om de första offren inte räckte,
om allt det livet inte räckte till, hur många hade då inte Kaspar dödat för att överleva fram tills idag?
Hur länge klarade han sig på en häst? Hur länge överlevde han på en människa?
Frågorna snurrade runt i huvudet och gjorde henne ännu mer yr.
"Människorna är galna. De skapar dockor. Kopior. För att ersätta originalet. De tar liv, för att ge liv."
"Åt ett monster."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | AllThatIWanted - 29 jun 12 - 10:10- Betyg:  | | Höll andan under hela läsningen ^^ Har sagt det förut å jag säger det igen: jättespännande!! :D fortsätt så ^^ Å meddela mig... du vet när ;) |
|
|
|
