Att bli förälskad i fel person del 27 ~Hjärtlös~ |
En del har tyckt att den verka lite skrämmande, så jag får väl varnar er att denna kan verka skrämmande ... själv tycker jag inte det. Men smaken är olika. Men i vilket fall som helst så vet ni att den kan uppfattas lite skrämmande.
Tack för era underbara kommentarer! Har ni frågor om storyn eller så får ni ställa dem, nästa del är kanske den enda jag kan få med svaren på ett bra sätt. Så tveka inte att fråga :)
--
Munken spände hela kroppen då jag ställde mig bredvid honom. Nu låg han på en metallbänk. Hans blick facklade. Clayton, Raija, Zaria och Aimo stod bakom mig. Claytons bröder, Tapio och Karim stod på andra sidan bänken. Zaria hade accepterar vem jag var, men det var ändå svårt för henna att titta på. Munken svalde ljudligt.
”Din Jäv …!” Han tystnade och ryckte sig likt kramper. Nu ska han få smaka på sin egen medicin. Jag lade huvudet på sned och log svagt. Han försökte skratta, men förblev tyst. Inte ett ljud lämnade hans läppar. Jag trummade med ena handen mot metallen, den kalla metallen.
”Visste du”, började jag och granskade honom. Han stirrade på mig med fasa. ”En Pure Blood, vi är utbölingar, på ett sett. Vi har varken känslor”, sade jag. Mitt trummande ökade i ljudstyrkan lite, nära hans öra. ”Eller medkänsla.” Jag såg på honom att mitt trummande gav en tung effekt. Psykiskt. ”Vi har helt enkelt inget hjärta”, fortsatte jag. Satte andra handen mot bänken med en smäll. Hela han ryckte till och det gröp i hela hans kropp. Han började få panik. Ögonen, musklerna och hans mentala styrka. Jag tittade ner på min högra hand innan jag mötte munkens blick igen. Hela han ryckte till och ögonen blev större, hans andning rosslade innan den blev normal och innan mina händer slappande av på nytt.
”Var är väktarna?” frågade Aimo. Munken skulle just skratta då han hörde mig suckade och ta energi.
”Utslagna.” Så munken var smart nog att svara.
”Vart?”
”Skogen.” Jag himlade irriterat på ögonen.
”Okej vi gör såhär”, sade jag och satte handen mot munkens huvud. Hans ögon blev glasartade, han var inte bara rädd, utan han var förskräckt. Så rykten har nått hans öron också. ”Jag tycker inte om små snack, kall prat och så vidare. Ännu mindre dina svar. Ge svaren vi vill ha och du får gå här ifrån med ditt huvud på dina axlar”, sade jag och spände fast blicken i honom. Inget svar. ”Får vi inga svar blir det inte så trevligt, tro mig när jag säger detta. Jag har inget samvete, inga skuldkänslor. Jag har inte ett Hjärta. Du har väl hört talas om svarta hjärtan?” Jag tog i bänkens kanter, vid hans huvud.
”Snälla … ” bad han.
”Jag har inget samvete sade jag ju.” Jag sneglade mot ena hörnan uppe vid taket, snabbt blev den mörkare. Munken försökte ta sig loss, men var som limmad mot bänken. Mitt fel. ”Sista varningen!” Han skakade på huvudet. Jag tittade bak mot Zaria som plågade sig själv genom att stanna kvar i rummet. Raija var fortfarande en aning utmattad och Aimo tittade bistert på. Ett alternativ han inte ville ta till med. Jag andades in och vände blicken mot hörnan. Snabbt fylldes rummet med mörker, rödlysande ögon, klor som rev efter oss. Men den enda som skrek var munken. Han var den enda som såg det, och jag. Men jag kontrollerade själva mörkret. En mental förmåga. Jag hörde de andras inandning då munken började skrika. Han började vifta med armarna. Jag koncentrerade mig på bänken. Metallen. Dess yta. Dess innehåll … Öppnade ögonen och för en sekund blev jag blind. När jag kunde titta skrek Zaria till och jag hörde de andras chockade ljud. Munkens armar var mot bänken, hans händer grävde i metallen. Tog sönder sina naglar och skapade blodspår på den blanka ytan. Hans ögon var rödsprängda och hela han darrade likt ett fallande asplöv. Hans hud fick flera revor, sprickor. Hans andning kom och gick, ögonen blev större och svetten rann nerför hans panna. Han hulkade och hostade. Rosslade och skakade.
”Sluta snälla sluta. Sluta! Cynthia sluta!” skrek Zaria på mig.
~ Men jag hörde det i ett eko. Bilder flög genom mitt huvud, textremsor smetades ihop med bilderna. Ljus och mörker blandades innan allt blev stilla. Jag stod vid Pentagrammets-bord. Fem personer stod vid varsin spets, symboler skimrade på deras handryggar och de mumlade i kör. En sjätte person kom, mannen från psyket. Han skrattade glatt och vinkade fram tiotal män. Pentagrammet, stjärnan började skifta från blått till grönt och sakta började stjärnan att snurra … Min andning började bli krävande … Flera bilder och remsor flöt genom mitt huvud innan jag hamnade på samma plats igen. Men den där gången var personerna borta, den enda som stod där var munken. Munken som stod framför en medvetslös man, en väktare. Jag började röra på mig. Jag sprang närmare munken, mannen på marken. Fram till stenbordet. Pentagrammet var borta. ~
Jag släppte bänken och kom tillbaka till rummet. Jag började hosta och rummet snurrade. Jag hörde Zarias tårar, tystnaden … Munken började skratta svagt men elakt. Jag slog näven i bordet, han skrek och tystnade lika fort. Jag höll hårt i kanterna, hindrade mig från att falla till golvet.
”Thia?” frågade Zaria svagt. Jag tittade på munken, varenda åder syntes och han såg dödligt sjuk ut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 1 jul 12 - 21:56- Betyg:  | | riktigt bra! :D mejlaa! | | FejkatLeende - 30 jun 12 - 16:14- Betyg: | Asbra. Blir bara bättre och bättre!
Maila! | | Rica-san - 29 jun 12 - 01:06 | | Jag fattade inte riktigt, men som vanligt väldigt bra! Mejla nästa! | | Eldflugan - 28 jun 12 - 19:36 | | Skitbra!! |
|
|
|
