Alkemistens Hus |
Huset osade av sjukdom.
De tomma fönstren gapade som tomma ögonhålor på en dödskalle, och den
vild vuxna trädgården förstärkte intrycket av att något var fel.
Sheila stod och vägde från ben till ben.
Hon ville egentligen inte gå in i huset, inte nu, inte någonsin.
Svärdet hängde hårt mot hennes rygg, vilade kallt mot ryggraden och skuldran,
det påminde henne om att hon inte var helt försvarslös.
Höstvinden fick träden och buskarna i den överväxta trädgården att prassla.
Det lät som viskningar, som om växterna manade på henne att träda in i
det förfallna huset. Hon suckade.
Sheila brukade inte ta sådana här mindre spaningsuppdrag, men det här fallet hade varit ett undantag.
Hon hade hört lärarna viska om att huset tillhört en alkemist, en mycket duktig sådan.
Men att han sedan inte hört av sig på två veckor.
I vanliga fall, så hade någon annan fått ta hand om det, men uppdraget
hade fångat hennes intresse.
Och nu var hon här.
Hon gick sakta och försiktigt uppför stengången med ögonen fästa på dörren.
Jag önskar att jag hade tatt Raphael med mig, jag håller på att bli för lättskrämd.
Hon knackade på den vita, robusta dörren och hörde hur knackningarna ekade genom huset.
Nehepp, då får jag väl hitta en annan väg in.
Hon skulle precis gå mot baksidan av huset och leta efter en annan ingång,
då dörren öppnades.
Hon stannade till och tittade mot öppningen, men hon såg ingen där.
Hon gick mot dörren igen och tittade försiktigt in.
Det var mörkt innanför den.
Inte becksvart, hon såg hallen och föremålen därinne med lätthet.
Men det kändes ändå mörkt.
"Hallå? Är någon hemma? Jag kommer från Akademin och söker en viss Frank Thustra."
Orden ekade genom huset. Hon väntade en stund på svar, men fick inget.
Det här var inte bra.
Vad fan skulle jag hit och göra själv, jag borde tagit med mig Raphael, jag visste det.
Dörren gnisslade till av en plötslig vindpust och fick halvdraken på spänn.
Hon gick in genom dörren och ropade igen.
Inget svar.
Halvdraken suckade och gick längre in i hallen, med svärdet som klinkade till i skidan.
Det tycktes vara mörkare nu, ju längre in man kom ju mörkare blev det.
Ett hus är som en människas medvetande.
Vinden är det ställe där tankar och drömmar får cirkla fritt, neder våningen är
personligheten och ens åsikter, ens medvetna tänkande.
Källaren är människans undermedvetna, det dunkla, mörka och hotfulla som ligger gömt
för resten av världen.
Hon visste inte varför hon kom att tänka på det, orden bara hoppade upp i skallen på henne.
Sheila kände sig illa till mods.
"Hallå? Någon hemma? Herr Thustra jag ska bara kontrollera så att ni-"
Hon klev i något.
Det blaskade och kändes halt och klenigt.
Hon frös till, och tittade mycket sakta ner med sammanbitna tänder.
Lukten bekräftade hennes första tanke.
Blod.
Hon skulle precis vända om och gå därifrån då hon hörde ytterdörren smällas igen.
Sedan hörde hon också hur den låstes.
Rädslan grep tag i henne.
Hon var inne i en alkemists hus.
Skulle hon få chansen att ta sig ut?
Känslan av sjukdom som hon hade fått av huset kom tillbaka.
Med ens, så kändes det som om allt var smittsamt. Själva lukten kändes som giftgas,
och golvet kändes som om det var fullt av bakterier.
Hon fortsatte framåt, hon vågade inte gå tillbaka. Katanan klinkade återigen i sin skida
när hon rörde sig inåt.
Huset såg mindre ut från utsidan, men det var i själva verket rätt stort.
Stort, tomt, illavarslande.
Hon kom fram mot något som hon antog var vardagsrummet men hindrade sig innan hon gick in.
En lukt.
En kväljande, magvridande odör slog emot henne.
Hon trodde hon skulle spy.
Hon hade känt den lukten innan.
Sheila tittade in i vardagsrummet och höll för munnen för att inte kvida till.
Rummet var täckt av alkemiska cirklar, pentagram, octagram, sexuddiga stjärnor,
tolvuddsstjärnan och andra symboler som hon inte kände till så väl.
Soffor och övriga möbler fanns det inte. Rummet var tomt på föremål.
Men i mitten av rummet, så såg hon honom.
Kroppen var svårt vanställd, och hade börjat förruttna. Det var blod över hela golvet.
Det verkade nästan som om mannen hade exploderat, för det fanns blodfläckar på
väggarna, och till och med i taket.
Sheila gick försiktigt in. Om han var död, vad var det som hade smällt igen dörren, och till
och med låst den? Hon gick lite närmare kadavret, och såg på virrvarret av
inälvor och köttslamsor. Bröstkorgen var helt uppsprättad,
och kroppen låg i en mycket obekväm vinkel.
Ryggraden hade blivit knäckt, som en tandpetare.
Hon gick runt kroppen som låg mitt i en cirkel. En med en tolvuddig stjärna.
"Vad har du gjort med dig själv din stackare..."
Hon la märke till något. Mitt i blodstänket, så såg hon fotspår. Blodiga fotspår då,
men fortfarande fotspår. Och Frank kunde inte själv ha gjort dem.
Någon annan var här.
Hon blev genast på sin vakt och tittade sig runtom medans hon sakta drog upp katanan.
Sheila lät eggen peka ner i golvet och höll svärdet med lätt hand.
Hon lät sina ögon förvandlas till en drakes ögon, hon uppfattade rörelse och ändringar i luften snabbare
på så sätt.
Hon spetsade öronen medans naglarna ersattes av klor. Ifall svärdet inte hjälper,
så kunde hon iallafall rivas ordentligt utan att behöva förvandla sig helt.
Då hörde hon ett skrapande, ett vissnande ljud och hoppade åt sidan. Hon parerade med svärdet
i sista stund och for bakåt i rummet.
"Du har bra reflexer. Med din kroppshydda i åtanke så trodde jag att du skulle vara långsammare."
Den unge mannen hade uppstått ur tomma luften.
Han hade transfererat sig så att han hade hamnat i luften ovanför henne.
Han hade utdelat ett knivhugg mot henne mitt i tomma luften, ett överraskningsmoment.
"Du borde inte förlita dig på att någons kroppshydda ska sakta ner dem."
svarade hon kyligt medans hon riktade svärdet mot honom.
Tonåringen kollade på henne med glödande ögon och ett grin på läpparna.
Han var klädd i nästan enbart vitt och kläderna var ner fläckade med blod.
"Tsssst, antar att jag felbedömde dig, drake."
"Hur vet du vad jag är?"
"Låt oss bara säga, att jag har läst på." Han höjde upp kniven framför sig och log med blottade tänder.
"Gjorde du det här?"
"Hahaha, nej, nej. Jag bara tittade på. Du skulle sett idioten, han trodde verkligen att han skulle lyckas!"
Killen skrattade, kastade upp huvudet mot taket och skrattade.
"Lyckas med vad?" Hon tyckte inte om det här, hon tyckte verkligen inte om det här.
Den här snubben kunde transferera, och göra det utan att bli helt knockad av energiåtgången.
Och om han var lika skicklig med kniven, och ville slåss mot henne, så skulle det bli svårt.
"Hahahaha, wow, du är trögfattad va?
Synd, jag som hoppades på att få en värdig motståndare även på intellektuell nivå.
Jag får hoppas att dina bröder är något intressantare byten."
Han sa det sista med en så giftig och dödligt allvarlig ton att hon hajjade till.
Hur kunde han känna till henne och hennes bröder? Och vadå motståndare?
"Det var ändå inte svar på min fråga. Vad var det han ville lyckas med?!" Hon kastade en snabb blick
på det upprättade liket bakom killen.
Den blonde unge mannen log. Ett riktigt elakt grin.
"Ser du inte cirklarna? Lite annorlunda att han har målat dit så många eller hur?
Om du hade läst på lite om Frank här, så hade du vetat att hans fru dog för tre år sen."
"Kom till poängen innan jag anfaller, jag har rätt att gripa dig för att du ens befinner
dig i min närhet, så kom till saken."
"Haha, jo, gubben blev så deprimerad så han har forskat kring den största tabun inom alkemi
ända sedan dess. Känner du till den, drake? Det borde du om du lyssnat på dina lektioner.
Du ser vad som hänt med honom? Jag bara dök upp för att uppmuntra honom till det, och gubben trodde
verkligen att han skulle klara av att göra det!"
Han blickade elakt mot henne. När hon inte sa något så suckade han,
som om han talade med ett okunnigt barn.
"Han försökte få tillbaka sin fru. Fattaru? Han försökte göra det omöjliga.
Han försökte få tillbaka någon från de döda."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Safir - 27 jun 12 - 13:32 | | Riktigt bra, jag är fångad. | AllThatIWanted - 27 jun 12 - 00:45- Betyg:  | | Mycket bra! Väldigt spännande! :D Mera mera! :D |
|
|
|
