Inledning? |
Natten är lång och mörk.
Utanför fönstret så smyger skuggorna omkring, sökandes efter en ensam själ att förtära.
Natten döljer många monster.
Det enare hemskare än det andra.
Hur har vi människor klarat oss så länge på denna jord,
hur har vi kunnat undfly de hemska skuggorna under alla dessa år?
Zeke tittar ut genom fönstret, och undrar om det skulle vara skönt att bara hoppa.
Hoppa ut genom fönstret, flyga för ett ögonblick, för att sedan störta till marken och bli uppäten av mörkret.
Vilket slut hans liv skulle få då.
Snabbt och fångat i tyngdlöshet.
Han andas lugnt, för att inte snyfta till. Såren på hans armar är färska.
De svider, och blodet får armarna att bulta.
Han skär sig inte, för att få uppmärksamhet, eller för att göra uppror mot sina föräldrar.
Pffft, vilka föräldrar? Han är ju hatad av dem med.
Nej, Zeke skär sig för att släppa ut smärtan, lite åt gången. Det är ingen fysisk smärta.
Smärtan I bröstet är bortom det fysiska, det gör så ont, att han ibland inte kan andas. När tarmarna vrider sig, och klumpen i halsen blir alltför stor. Det är då armarna skärs upp, så att han inte ska gå under.
Så att han ska orka leva lite till.
Sedan så går han alltid och sätter sig vid fönstret och trycker pannan mot det kalla glaset.
Kan ingen bara ta mig bort härifrån, bort från den här världen och tillbaka ut i solen?
Han gråter. Inte hysteriskt och okontrollerat, inget hulkande och snorande. Han fäller endast några tysta tårar av hopplöshet. De bränner mot kinderna.
Mot ärret.
Tårar är bra.
De får honom att känna.
Känna något annat än att vara bedövad. Känna.......något alls..
De är som ett stumt rop i en döv värld. Ett stumt rop på hjälp som ingen kan höra.
Han sover inte mycket. Han stirrar bara in i väggen. Han vågar inte sova. Han är rädd för vad som kan hända.
Han ligger där i mörkret, i timmar i sträck, och stirrar in i den gråa väggen.
Kylan tränger in i hans kropp, får honom att skaka, men han har börjat bli van.
Han känner den ju inte.
Kylan.
Omvärlden påverkar inte honom, han är fångad i sin bubbla som skyddar mot verkligheten.
Det är en försvarsmekanism som sätts in. Man slutar att se, lukta och höra. Man slutar känna, och tappar till sist uppfattningen om tid och rum. Man blir instängd i bubblan.
Man glömmer bort verkligheten.
Men verkligheten hinner ikapp en, hur stor och stark skyddsbubblan än må vara, så punkteras den av verklighetens vassa egg.
Misshandeln.
Och värre.
Det är väl därför sömnen inte kommer. Övergreppen hade varit vanligare då han var yngre.
Då han sov.
Och han tänkte inte ta risken att utsättas för dem igen, under sömnens påverkan.
Utanför fönstret, så faller snön lätt ner på den redan snötäckta marken. Där ute, utanför detta helveteshus, där skulle han vara fri. Där ute, några kilometer bort, så låg hans enda sanna hopp.
Undrar om de också hade svårt att sova.
Undrar om de tänkte på honom.
Detta är löjligt. Ingen tänker på mig.
Han gick bort från fönstret och kröp ner i den kalla, hårda sängen. Imorgon så skulle han vara tillbaka hos dem efter ett veckolångt lov. Imorgon så skulle han vara hos de personer som han skattade högst i livet.
Imorgon, så skulle han vara tillbaka på skolan igen.
Imorgon så skulle han vara hemma igen.
Han vände på sig i sängen och försökte göra det så bekvämt som möjligt.
Det var sannerligen löjligt. Han hade inte längre något att frukta i detta hus.
Det var ju trots allt han som var det verkliga monstret.
Visste du inte det?
Nå, låt mig då berätta.
Zeke är ett monster.
En varulv.
(c)
|
| Kommentarer | | Safir - 25 jun 12 - 20:40 | | Hm, bra. Riktigt bra, i synnerhet språket. Lite skumt att en varulv skär upp sina bepåälsade armar bara (blodet måste fastna ordentligt), men det är lite udda, vilket jag gillar |
|
|
|
