Tills du ber mig att gå |
Zeke låg på rygg i sängen och stirrade upp i taket. Han hade armarna korsade
under huvudet och andades sakta. Han andades in rummet, dess gråa känsla,
och den svala luften.
Utanför regnade det.
Sommaren hade börjat bra för honom och hans team, de hade inte fått några
svårare uppdrag, inga långa, energikrävande strapatser i jakt på harpyor,
vampyrer som gått bärsärk eller galna gamla häxor.
De hade fått ta hand om små skräp.
Bokstavligen.
De hade fått städa ur alkemi labbet efter en lektion som handlat om explosioner ¨
med användning av sniglar.
Han rös när han tänkte tillbaka på det.
Efter det hade han själv fått handskats med de ständiga utmaningarna som kom från
några av de andra ungdomarna i varulvs flocken.
De kämpade alla om att få bli Alpha, de ville alla vara den som bestämde
över varulvs truppen.
Men de skällde värre än de bet.
Det brukade räcka med en morrning eller en ner brottning, så gav de sig direkt.
De vågade inte gå en ordentlig one-on-one med honom.
Tammy, Jim och Sheila behövde inte oroa sig för något sådant. Men de hade också eget
att tänka på. Tammy övade upp sin mediala förmåga, Jim sparrade mot alla som vågade
sig på att fäktas mot honom och Sheila, ja, hon berättade aldrig riktigt vad det
var hon skulle göra.
Han visste bara att hon gav sig av ut nästan varje kväll i sällskap av Raphael,
hennes ständigt beskyddande demon.
Och varje gång hon kom hem så var hon helt slutkörd.
Han hade sett henne häromkvällen. Hon hade staplat in i det stora sällskapsrummet
och trött slängt ner katanan på soffan innan hon själv hade dumpit ner i en fåtölj.
Han hade läst en bok och frågade henne vad hon gjort.
Hon hade bara skrattat lite och sagt att han inte behövde oroa sig.
Men det gjorde han nu. Han visste inte riktigt varför, men halvdraken hade verkat så
trött och sårbar på sistone. Hans halvdrake.
Det kopparbruna håret hade tappat sin lyster och hennes ögon var inte längre klarblå.
De hade gått över helt i is grått.
Men han var mest orolig för att han under några få sekunder hade uppfattat
en lukt som störde honom.
Och det var inte lukten av det tjejer får en gång i månaden inte.
Det var lukten av blod.
Hon hade luktat färskt, pulserande blod.
Det hade inte varit någon annans, tack och lov men
hon hade luktat av sitt eget blod.
Hon hade blivit skadad.
Han suckade.
Jag önskar att hon skulle förstå, att jag bryr mig om henne.
Jag bryr mig om dig också...
Han ryckte till, vände på huvudet och tittade mot dörren.
"Se inte så förskräckt ut vargen, det e ju bara jag." Sheila log mot honom.
Hon gick in och la sig bredvid honom på sängen och andades ut.
"Tssst, jag bara blev lite överraskad, du har inte använt telepati på ett tag."
"Nej, jag vet. Jag har inte haft energi till det. Jag har tränat för mycket."
"Jasså, är det det du har gjort hela tiden? Men jag gillar ju kurviga tjejer."
Han tittade roat bort medans han nästan kände hur hon rodnade.
"V-va, nej, inget sånt, o definitivt inte för din skull eller för att bli smalare!
Jag har försökt bli starkare b-bara!" Hon for upp sittandes i sängen och tittade
generat på honom.
"Äsch, jag småretas bara Sheila, du kan ju inte hjälpa att du är tänd på mig."
"Pffft, mm, visst, verkligen."
Hon verkade piggare, håret glänsde lite mer nu, och hon såg lika
mjuk o stark ut som vanligt. Men.....det var ändå något.
Ögonen var fortfarande grå.
Han rynkade pannan och satte sig upp bredvid henne.
"Har du ätit idag?"
Hon tittade på honom med sin vanliga min. Spänd mun, ett höjt ögonbryn och en stark skärpa i ögonen.
"J-ja, såklart, ta det lugnt, jag är ingen sån som kör svältdiet, jag är ju
en drake för sjutton gubbar, jag har inte tid med ätstörningar."
Hon log sitt sneda leende. Så som hon brukar göra. Det trygga välbekanta leendet.
Den svarta luggen föll ner i ögonen på honom. Det kändes plötsligt tungt och
sorgligt, som om hon skulle försvinna helt plötsligt.
Hans drake.
Hans hjälte.
Hans trygghet.
Han böjde sig fram och drog henne till sig. Han kände hur hon spände sig.
"Woaah, vad, va, varför denna plötsliga kram, vargen?"
"För........för jag tror inte du fattar hur mycket du egentligen betyder för mig.."
Han kände nu hur hon slappnade av, lät sig bli kramad för en gångs skull.
Hon la försiktigt armarna på hans rygg och klappade honom. Hon visste inte riktigt hur hon skulle göra.
Hon var inte så bekväm med sådant här. Även om det nu var Zeke.
Han släppte greppet lite, la sin panna mot hennes och tittade in i ögonen på henne..
"Snälla, försvinn inte ikväll...Jag vill ha dig här. Snälla, spring inte iväg från mig.."
Hon la händerna på hans kinder och klappade honom lugnande på kinden.
"Jag skulle aldrig drömma om att springa ifrån dig, Zeke. Aldrig nånsin."
"För jag stannar här, hos dig, tills du ber mig att gå."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | CarolinaTheGeek - 26 jun 12 - 21:37- Betyg:  | | LOOOVE IT! ;R |
|
|
|
