Vietnamkriget [4] |
Jag provade skriva detta kapitel i jag-form, men jag tror att det blir bättre om jag fortsätter i han/hon, ja, ni vet! Såå, ENJOY! Heh.
Ända sedan den oväntande kyssen hade jag tagit avstånd från min bästa vän, som nu kändes mer som en bekant. Jag ville inte att det skulle förändra våran vänskap, men så blev det inte. Självklart var det inget fel med att vara homosexuell, utan problemet var att jag hade stått där och ... kysst tillbaka. Framför honom babblade sergeant Hudson på om deras nuvarande uppdrag, hur de skulle transporteras till byn och vilka som skulle åka i helikoptern. Först skulle de attackera vietnamesernas båtar och sedan till byn dit vi skulle gå. Självklart ropades James namn upp, han fick alltid färdas i helikoptrarna eller sitta vid kulsprutan och peppra ut mot fienden. Själv fick jag patrullera framåt tillsammans med hälften av soldaterna, men om jag skulle vara ärlig mot mig själv var det skönt att inte behöva åka i samma helikopter som honom. Så klart undrade våra andra vänner varför vi knappt pratade med varandra, men då spelade jag dum och protesterade om att vi visst pratade, bara att det var spända tider just nu. I tystnad hängde jag mitt vapen över axeln och stegade sedan efter resten av männen, som redan börjat gå. Plötsligt kände jag ett fast handgrepp runt min vrist och som förväntat stod den mörkblonda tjugtre åringen med glittrande solbränd hud och såg på mig med de där hundvalps formade ögonen. "Charles.." började han i en låg ton. Hans blick såg plågsam och olycklig ut, som att hans själ blev slagen eller att hans hjärta hade blivit krossat. Han hade fortfarande inte släppt greppet runt min handled. "James, jag måste gå, kan du släppa?" sa jag sammanbitet och blängde ner på hans hand som nuddade vid min hud. Det var inte meningen att låta så bitter, men jag kunde inte hejda mig. Som jag bett, släppte han långsamt taget och den där olyckiga hundvalpsblicken blev nästan värre. Det fanns inget spår längre av den skämtsamma, hyperaktiva James som jag älskade, men så klart den inte fanns längre, han var ju sårad. Det var mitt fel. Han öppnade munnen för att säga någonting, men jag hann före. "Jag är inte bö---!" När jag påbörjade meningen hårdnade James blick, som att han inte riktigt förstod att jag verkligen var på väg att utbrista någonting sådant. "Jag vet! Jag har förstått det nu!" morrade han fram och högg av min mening på mitten. "Jag kom för att be om ursäkt, men så klart är du för tjurskallig för det. Vad vill du att jag ska säga? Det var ett misstag, ja, men varför knuffade du inte bort mig tidigare? Varför stod du där och lät mig..." Han tystnade och kunde knappt säga ordet själv. Dessutom hann han inte fortsätta, utan piloten ropade hans namn under den surrande helikoptern. Han gav mig en sista blick med de bruna ögonen och vände sig sedan om och halvsprang bort till det öppna fältet där helikoptern väntade på hans ankomst.
Vietnameserna hade varit fler än beräknat och just nu pressade jag min kropp mot en husvägg i ren desperation efter skydd. De slängdes handgranater hit och dit och och jord exploderade upp likt ett fyrverkeri. Luften var som vanligt fuktig, min uniform klibbade sig fast längs min kropp och jag drog ilsket bort några enstaka svettdroppar från pannan med baksidan av min fria hand. Den andra höll i vapnet som var min enda räddning här ifrån. Det var en hemsk syn att se mina medarbetare sprängas i luften eller skjutas till döds. De alla dog med öppna ögon, det sista de måste ha sett var fienden rakt i ögonen och det sista de känt rädsla. Eller mod. James skulle känt mod. Jag rycktes ur mina tankar av ett flertal skott som sköts mot huskanten. Pulsen åkte genast upp och hjärtat dunkade hårt, det kändes nästan som att det skulle explodera ut ur mitt bröst. Så kände jag alltid när jag blev beskjuten. När skotten avtog, kikade jag fram med halva ansiktet för att se vart min fiende befann sig och som förväntat stod han på andra sidan av huset och likväl som jag, kikade han fram. Omedelbart när mitt huvud var i synfält öppnade han eld igen och jag slängde mig bak för att undvika skotten. Det var inte många amerikanska överlevare kvar längre och när jag upptäckte att Hudson låg kippandes efter andan tio steg bort på den jordiga marken, sjönk hoppet som en sten i vattnet. Plötsligt hörde jag det välbekanta surrande ljudet och ovanför trädens toppar kom det älskade hoppet till räddning. Det var två helikoptrar som öppnade eld mot den lilla byn och vietnameserna rusade in mot husen för att ta skydd. Samtidigt passade jag på att kravla bort mot Hudson, vars ansikte bleknat och ögonen grumliga. Såret satt vid hans mage, det verkade ha gått rakt igenom, men han blödde som en stucken gris. Desperat och förtvivlat slet jag av mig min tröja och pressade det mot såret. Jag brydde mig inte om att jag satt på knä vid en öppen plan, inte heller om att jag var ett lätt byte, jag ville bara rädda Hudson. "Cohen.. H-hjälp inte mig.. Ta fienden.." pressade han ur sig med en plågsam grimars i ansiktet. Bakom mig sprängdes ett av de ostabila husen sönder. Jag vände mig om i lagom tid till att se hur den enda överlevande vietnamesen sprang ut ur huset med ett jättelikt raketvapen och avfyra den rakt emot en utav helikoptrarna. James helikopter. Nummer 231. Allting tycktes ske i slow-motion. De tog en stund för min hjärna att bearbeta händelsen, att inse vad som snart skulle hända. Tafatt tog jag tag i mitt vapen med en darrande rörelse och rusade mot den sista fienden tills jag fick ett bättre sikte på honom. Då höll jag in avtryckaren så länge jag kunde. Jag såg hur hans rygg fylldes med stora, blodiga hål och hur hela hans kropp rycktes fram och tillbaka för varje kula som träffade. I bakgrunden av min frustration och ilska hörde jag en kraftig explosion. Helikoptern snurrade runt på himlen samtidigt som det rykte kraftigt och glödde gult och rött ur den. En ny explosion hördes när den träffade marken. James.
|
|
|
|
