varför? jag älskade ju dig! (del 8) |
Hej! Här kommer ännu en del av "varför jag älskade ju dig" inte den längsta av dessa delar, men hoppas ni tycker om den ändå och glöm inte att kommentera gärna och säg vad ni tycker, var ärliga! ge kritik om ni nu känner att ni vill göra det, då vet jag vad jag ska ändra på till sedan, det är bara bra! så säg vad ni tycker :)
Denna dag kunde inte bli mer bättre. Jag kunde inte förstå att Andreas valt och ville stanna kvar hos mig även fast jag betett mig som jag gjort mot honom. Vi har valt att börja om, börja om på nytt och detta var någonting som fick min kropp att darra lite extra. Alla mina känslor kom krypandes fram sakta men säkert som jag försökt stött bort och glömma bort att jag hade.
”Älskling” Sa Andreas och tittade mjukt i mina ögon. Jag log mot honom och jag kände hur lyckan spred sig i kroppen, från tårna ända upp till toppen. Ögonen börjades fyllas av tårar, men inte vilka tårar som helst utan glädjetårar. ”Men Amanda, vad är det?” Frågade Andreas mig när han såg att en tår föll nedför min kind. ”Jag är bara så glad Andreas, Jag förstår som inte att du är här, att du stannat…” Jag och torkade bort tåren och sträckte fram mina armar där jag möttes av en go varm kram.
”Jag älskar dig” Viskade Andreas i mitt öra. ”Jag älskar dig också!” Svarade jag och gav honom en puss på kinden. Efter en stund viskade jag fram ett förlåt också. ”Du ska inte säga förlåt gumman” Fick jag till svars. Jag kände inom mig att detta var en ny början, en ny början på vårt förhållande.
Jag klev upp och började göra frukost till oss båda. När jag stod och smörade en macka kände jag två armar krama om mig. ”Nejdu det där ska inte du göra, nu är det min tur att göra detta” Sa Andreas och tog tag i smörkniven och fortsatte smöra. När han var klar med frukosten satte vi oss ner på vardera sida av bordet och åt tyst och lugnt upp våra mackor. Jag sitter och funderar på hur denna rättegång kommer att gå och kände nervositeten inom mig växa allt starkare. ”Nej, skärp dig, detta klarar du” tänkte jag för mig själv och tittade upp på Andreas som just tog en tugga av sin limpmacka. ”Han sitter ju där, han stöttar dig, detta går bra!” Fick mina tankar fram.
”Vad funderar du på Amanda?, du ser så fundersam ut?” Sa han och tittade upp på mig. ”Jag funderar på rättegången” Sa jag och tittade ner i bordet. ”Det går bra ska du se gumman, detta klarar vi”. Sa han och tog tag i min hand som jag hade på bordet. ”Ja jag hoppas det” Sa jag och kramade om hans varma stora hand.
Vi stökade undan frukosten och tog beslutet att vi skulle gå ut och röra på oss, så det fick bli en tur på stan. Just för att rensa våra tankar och bara kika på saker och ting.
När vi hade kommit hem hade vi båda hittat två stycken plagg var. Han ett par svarta märkes shorts och en vit t-shirt med en stilig dö-skalle på, medan jag hittat ett linne som var blått med blommor på och ett par ljusblåa jeans.
Jag slängde mig i soffan så jag landade på rygg och efter kom Andreas i full fart och hoppade ner i soffan bredvid mig. Jag kröp ner i hans famn och innan jag visste ordet om det så somnade jag.
Jag kände hur någon skakade till mig och jag öppnade försiktigt mina ögon och där stod Andreas och tittade ner på mig. ”Nemen god morgon sömntuta” Sa han och skrattade. ” Hur mycket är klockan egentligen?” frågade jag fundersamt. ”Jadu den är så mycket som 17.00.” ” Haha oj, då har jag visst sovit ett bra tag, inte sant?” ” Ja det har du, men jag har lagat maten så den är klar, så slipper du tänka på det” Sa han och tog tag i mig och drog upp mig ifrån soffan. ” Du är för snäll du” Sa jag och gick in till köket för att se vad han lagat för gott. På köksbänken stod det potatis i en gryta samt grillad fläskfilé och rödvinssås som han gjort själv i två stycken skålar. ” Men jisses” Sa jag och tittade på honom. ” Har du gjort allt detta?” ”Jajamen, jag kan om jag vill” Sa han och flinade till.
Vi satte oss ner till bors och började smaka på den goda maten som han gjort. Men mitt i maten knackar det på dörren. ”Vem kan det vara nu?” Sa jag och tittade förvånad på Andreas. ” Inte en aning” Sa han och klev upp och öppnade dörren försiktigt. Han tittade fundersamt på mig och tittade ut genom dörren igen. ” Detta måste vara till dig” Sa han och gick undan från dörren. När jag gick fram och tittade ut genom dörren så fick jag snarare en chock för där stod inte vem som helst….
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | susanna_89 - 19 jul 12 - 00:44- Betyg:  | | skit bra fortsätt så! :) |
|
|
|
