"Det passerar inte en sekund |
.
"Det passerar inte en sekund utan dig kring mig.
Men jag ska inte ha den platsen hos dig.
Jag har tänkt mycket nu, och kanske blivit aningen mer klarsynt. Dimma, längtan och drömmar har skingrat sig, jag har slagit mig igenom en tunnel, en tunnel av helt klar luft.
En tunnel där jag kan se.
Då, nu och sen. Och där jag är nu, är där jag ska vara. Jag hatar att bryta löften, att ingenting ska få komma emellan oss, att det alltid skulle vara vi.
Förlåt, men jag såg inte då. Jag var totalt blind av kärleken. Det var så självklart att det var vad jag levde av, det enda jag behövde för att fortsätta.
Då, jag har varit så jävla självisk, levt av dig. När luften blivit för tung har jag alltid flytt till dig, jag har bara antagit att du alltid stått med öppna armar. Sett dig som något sorts högre väsen, utan att tänka på din sårbarhet.
Utan att ge dig min styrka, stunder jag ägt den.
Men jag ska inte dra upp allt jag inte gjort.
Just nu, det brinner, luckras upp, det gräver i såren. Det slår, det slår för hårt, jag är redo för att det brister snart. Kärlen håller inte för bultandet, kan omöjligt vara byggt för det. Och varje ord tar emot som jordklot kastandes mot min kropp, som ändå står emot kraften.
Jag förbrukar allt jag har nu, i skrivandet. Jag ska hålla mig på min plats, en bit bort.
Vad har jag gjort så nära dig?
Har varken delat mina tankar eller tagit del av och burit dina. Jag ser nu att jag är född till att leva ensam med mina små demoner.
En sån människa är jag, är inte skapad för att komma någon nära. För jag är helt okapabel till att ha en sådan relation. Jag kan inte öppna upp porten.
Och tro inte att jag bara ger upp, jag har försökt.
Jag har fan försökt Josefine, men jag kan inte ens se någon nyckel, kan inte se någon kod. Har sökt, kastat mig mot den, försökt skrika tills den brister.
Jag har nu bara accepterat mig, att jag som sagt är okapabel till närhet.
Men det hindrar inte hur mycket jag älskar dig, men jag vet att det hindrar dig.
Och jag förstår det, att du behöver dela och höra tankarna för kärlek, för att anförtro dig, för att vara någon nära.
Och jag är inte den att ge dig det. Det finns personer som kan ge dig allt. Och jag ska inte lägga mig i vilka som älskar dig, eller någonting i ditt liv egentligen. Men jag vill bara säga det, att Hanna borde du vara rädd om. Ni har något fint, hon är som gjord för att vara dig nära.
Och jag tror du har sett det med, hur fel jag varit.
Och jag tackar Gud för att jag åker till andra sidan jordklotet, hade nog inte klarat av att finnas så fysiskt när dig som i samma stad länge till utan att slå mig tillbaka till dig, ha sönder allt i min väg bara för att få leva av dig lite till.
Jag vet inte riktigt vad som hände, men tror allt slog slint i mig när du skrev att vi skulle glida ifrån varandra. Jag har liksom aldrig någonsin tänkt den tanken. Det har aldrig funnits i min värld, att det skulle kunna hända.
Men det blev så uppenbart när du skrev det. Och du hade rätt, du kanske har vetat om det länge. Och jag kände mig så dum, korkad, som inte hade förstått det. Inte hade märkt det ens.
Idag är en annan dag, en annan tid och jag faller tillbaka. Kan inte se vad jag sett, kan inte förstå. Tunneln är försvunnen. Borta. älskar dig, det gör jag. Och saknaden kan jag inte ens finna ord till.
Jag vet inte hur jag överlever nu, eller hur jag kommer att göra det framöver. På kanten och tippar, men står kvar. Jag bedövar mig, en del glöms bort, försvinner någonstans, medans det mesta egentligen bara skjuts upp, lägger sig i bakhåll för att anfalla så fort rusen avtar.
Men jag lyckas hålla mig på min kant, en bit bort, det är allt jag fokuserar på. Jag försvinner oftare än någonsin nu, och jag har tappat kontrollen.
Det här har ihjäl mig, avståndet river sönder mig.
jag orkar inte hålla emot längre , jag låter det ta över"
.
|
| Kommentarer | | Vilsna_flikkan - 2 nov 12 - 21:23 | Åh, gillar hur du skriver,
och det känns verkligen som du skrivit den här till någon.. |
|
|
|
