Saknad. Repris |
Jag tänker på dig, jag kan inte få ut dig ur mitt huvud.
Vart jag än tittar påminns jag om dig.
Det är en varm dag i slutet på terminen, en sådan dag man bra vill gå ut.
Dåsigheten ligger som en mantel över klassen och Ann maler på framme vid whiteboardtavlan.
Jag sitter ensam längst bak vid fönstret, jag sitter alltid ensam nu för tiden.
Jag kisar mot platsen rakt fram, Det var där du brukade sitta. Det var ditåt jag brukade kisa mot ditt kolsvarta hår.
Klockan ringer och klassen rusar som en buffelhjord mot dörren. Jag reagerar inte utan sitter kvar som paralyserad och stirrar rakt fram.
-"Marcus, vi slutar nu, säger Ann.
Jag svarar inte utan går bara ut. Fan vad jag hatar kärringjäveln!! Hon hade kallat mig och mina föräldrar till ett möte där vi diskuterade mina betyg.
Från MVG i nästan all ämnen till IG.
Men hon fattar ändå inte ett skit. Jag går ut och Mattias ansluter sig till mig.
-"Fan vad skönt, nu pallar man bara chilla, säger han"
Jag ler bara och vänder huvudet mot kullen. Gräset ser grönt och inbjudande ut. Där brukade vi sitta med armarna om varandra,
Där brukade jag sitta och kolla djupt in i dina ögon. Svarta som natten men ändå utstrålar de glädje och värme.
Tänk vad ögon kan vara olika. Anns som utstrålar kyla och stränghet och dina varma, djupare än havet. Här kunde vi sitta och glömma både tid och rum.
Dina körsbärsröda läppar, din bruna lena hud, ditt svarta hår, din lilla nätta kropp i den där tunna klänningen.
-Hallå, säger Mattias, kommer du eller? Asså, jag är lessen, du kan inte gå och deppa för evigt, det hände för skit längesen, du måste gå vidare, tillade han och försökte låta förstående och medlidande.
Mattias är jätte snäll och så men han fattar ändå inget. Folk brukar skriva i sina böcker och sånt om vänner man kan prata och berätta allt för. Jag har aldrig känt någon sån person, förutom du, men du är inte här längre.
Du vet inte vad du har lämnat efter dig, tomhet och ensamhet, ett stort svart hål som gapar tomt mitt i själen. Nu förstår jag hur det måste kännas att vara ensammast i hela världen.
Jag och Mattias går och låser upp våra cyklar. Mattias har en sån där rostig damcykel medan jag har en lite modernare mountainbike som jag har fått i födelsedagspresent av mamma och pappa. Jag brukar aldrig få så dyra presenter i vanliga fall. Det är förstås svårt att veta vad som är modernast nu för tiden. Mattias är mycket coolare än mig nuförtiden med beige chinos, en cool T-shirt och fullt med vax i håret. För mig stannade allt för ett halvår sedan.
Jag tryckte hjälmen över busken av blont hår. Jag hade inte hjälm innan men jag har blivit mycket försiktigare i trafiken nu.
Vi cyklar långsamt hemåt genom staden medan vi pratar om olika saker som skolan och hur mycket vi hatar Ann. Vi sa hej då vid Mattias röda villa.
- hänger du med in, frågar Mattias hoppfullt.
- Nää jag är ledsen, ska till farmor.
När jag kommer hem till farmor står hon vid spisen iförd ett rödrutigt förkläde och hennes rynkiga ansikte lystes upp av ett brett leende.
Jag gillar att vara hemma hus farmor. Allt är så gammalt, lite antikt och allting luktar farmor.
Farmor har gjort pannkakor. Pannkakor. Du älskade pannkakor. Jag orkar inte tänka på det.
Mina ögon fylls av tårar. Jag går ut och sätter mig på trappan utanför huset. Mittemot ligger det lilla fiket. Jag minns när vi satt där senast. Jag minns till och med vad du beställde, kärleksmuns och en caffelatte. De hadde gjort hjärtan på den skummade mjölken. Lite längre bort låg den farliga trafikkorsningen. Dit tänker jag aldrig mer gå.
Farmor kommer ut och sätter sig bredvid mig.
-det var inte ditt fel, det som hände där borta, säger hon, du kunde inte ha gjort något åt det
-du var inte där, hur kan du säga så, du vet inte ens vad som hände, skriker jag förtvivlat. Det var mitt fel.
Jag är så konstig. Till exempel hatar jag helgen. På helgen har man inget att göra. På helgen har man tid att tänka, och minnas. Jag vill inte minnas. Minnen kan vara så plågsamma...
Därför längtade jag till skolan följande dag. Första lektionen på fredagar är matte med Ann.
- idag kommer det en ny tjej till klassen, säger Ann, hon heter Ida och jag vill att ni tar väl hand om henne.
När Ida kommer in i klassrummet stannar alla upp med det de gör och lyfter sin blick. Hon är så vacker. Hennes hår böljar ner över hennes axlar och nästan ända ner till midjan. Hennes mun är blodröd och stor, hennes kropp är hel perfekt och hennes gröna ögon, ja ögonen är så fina att man tappar andan. Det verkar som om någon av guds änglar har stigit ner och ska börja i min klass.
Jag sneglar mot Mattias som bara sitter och gapar med ögonen fästa på på någon punkt strax under Idas fina haka.
- Du kan sätta dig längst bak bredvid Markus säger Ann och alla killars ögon följer hungrigt Ida när hon sätter sig hos mig. Shit vad avundsjuka de är.
- Hej säger hon och visar mig alla sina jämna, vita tänder i ett strålande grin.
På lunchen kommer hon, till alla killars besvikelse och sätter sig bredvid mig.
Till min förvåning är hon lätt att prata med och man kan slappna av i hennes närvaro. Man behöver inte vara rädd för att det ska bli tyst, det ser hon till.
Det verkar som om hon inte har pratat på några år och vill spy ut allt över mig. Det gör inte mig något. Jag gillar att lyssna och att ha en anledning att titta in i hennes ögon. Efter skolan följer jag henne hem medan hon pratar och jag glor. När vi skils åt är jag gladare än vad jag har varit på ett halvår.
Tro inte att jag har glömt dig eller att jag inte älskar dig. Men Ida har visat mig att mitt liv inte slutade med ditt. Jag kommer alltid att minnas dig och alla roliga saker vi gjort tillsammans. Men jag tänker leva samtidigt.
För första gången på ett halvår välkomnar jag helgen och alla tankar.
|
| Kommentarer | | FejkatLeende - 20 jun 12 - 20:58 | | Lite småfel och stavfel, men inget stort man störde sig på. Annars var det grymt fint, det berörde verkligen. Bra! |
|
|
|
