Att bli förälskad i fel person del 24 ~Omstart~ |
Nu varnar jag er för en lite rörig, lite så flummig, längre och orättad del. Det faktum att de inte är säkra själva, men det ska klarna mot slutet.
--
Jag låg i sängen och tittade på i taket, suckade irriterat. Clayton kom in och skrattade.
”Släpp det en stund. Vila huvudet lite.” Jag suckade igen. Han satte sig bredvid mig, tittade länge på mig under tystnad. Jag satte mig i skräddare.
”Hur jag än vrider på sakerna går det inte ihop. Alla har kontakt med magnetismen, men jag påverkas tydligen mest.”
”Kanske för att du har lite av varje, om du förstår vad jag menar.”
”Lite av varje klass?” Han nickade.
”Om nu alla har lite av magnetismen, så får du en större … mängd.” Jag suckade på nytt. Lade mig ner och blundade. Varför alltid … jag.
”Vänta lite. Herregud jag fattar inte att jag tänker testa det.” Jag satte mig upp då Clayton rynkade pannan. Jag satte händer om ansiktet. Fattar verkligen inte att jag tänker göra det! ”Okej det kanske verka helt tokigt, men … alltså … Om jag nu kan hantera magnetismen. Fältet som dyker upp, kan jag då inte ledda undan det. Ja alltså … då det dyker upp … ” Jag började villa bort mig själv.
”Vem är det nu som prata förmycket?” skrattade Clayton.
”Men det är bara en tanke, att … testa.”
”Är du säker? Du var utslagen ganska länge.” Jag nickade.
”Både ja och nej. Om Zaida nu har rätt, att det är jag som skapar fältet, så kan det kanske fungera.” Jag tittade mig omkring. ”Värt ett försök.”
”Jag börja tro att du hittar på anledningar”, sade han och log retsamt.
”Kanske … ” Han ryckte till innan han skrattade. Där kom det igen, nervositeten. Jag rynkade pannan.
”Vad?”
”Vad menade munken med att du använde ordet magnet och drag kraft?” Han log.
”Ah du ser, demonen jävlas med mig.”
”Jag förstår inte.” Han vände sig mot mig och … ögonen.
”Du ser, fast den här gången gjorde jag det medvetet.” Han släppte mig. Jag blinkade till och mina tankar fungerade igen. ”Det är som en gripklo, jag kan få folk att dras till mig. Men ibland väljer demonen själv.” Jag skrattade svagt. ”Men är du säker?” Jag skakade på huvudet.
”Nej.” Han skrattade innan han satte handen på mitt ben och kysste mig på halsen. Magnetismen kom direkt. Han märkt skillnaden och backade. Jag försökte med det mesta men inget fungerade. Jag skakade på huvudet som på svar på hans outtalade fråga. Fungera det? Han rynkade pannan, funderade ganska länge innan han tvekade. Jag tittade frågande på honom. Huvudet bultade, värmen ökade och saker började snurra. Ännu en gång kom han mot min hals, vilket gjorde det värre. Huvudvärken. Han tog min hand och drog den andra mot dörren. Den stängdes med en smäll, jag ryckte till och yrseln försvann. Han log.
”Förbjudet?” Jag stirrade på honom.
”Menar du att munken ljög?” frågade jag.
”Jag börjar ana det …” Han reste sig upp samtidigt som jag reste mig.
”Vänta! Magnetismen. Litium. Platina. Sfär. Pentagramet. Kablarna. Psyket. Nu fattar jag! Väck de andra, vi ska på utflykt”, sade jag och vi försvann ut. Han satte handen mot väggen och man hörde hur de andra tog sig ut ur rummen. Alla kom till hallen.
”Vad?” frågade Zaida surt. Kanske ska tänka om på hennes smeknamn, Sirap passar mindre och mindre. Zaria ställde sig vid mig.
”Nyckeln”, sade jag och pekade på Clayton. Alla rynkade pannan. Jag log. ”Vi ska tillbaka till munken, vi ska gå bakom kulisserna. Bakom regelboken.” Alla nickade, tog på sig bättre kläder och sedan försvann vi tillbaka till byggnaden utan tak.
Vi såg byggnaden bland träden och parkerade en bit bort. Ingenting var förändrat. Munken fick syn på oss. Förvånad
”Jaså är ni redan tillbaka?” Jag log och vi alla samlades framför första spetsen av pentagramet på stenbordet. Clayton tog min hand.
”Nyckeln sade du själv var Första klassen. Sjätte var aldrig mitten, har aldrig varit. Det är cirkeln runt omkring. Magnetismen. En skyddsbarriär. Visst sjätte är oberoende av de andra, men relationen har aldrig varit förbjuden.” Munken stirrade på mig. ”Första till tredje, ett plus tre, tredje till femte, tre plus fem. Sen femte till andra, fem plus två, andra till fjärde, två plus fyra. Sist fjärde till första. Fyra plus ett. Cirkeln sammanställer allt därför blir det trettio. Eller 3O, inte noll utan O. 3 Litium, magnetiskt. O eller Os. En platinametall, också magnetiskt. ”Clayton skrattade svagt åt munken. ”Sjätte klassens svaghet är utmaning. Du sade förbjudet, dödligt. Men jag kunde inte låta bli att testa min teori, fast du varnade mig.”
”Vem kan hålla koll så att reglerna följs om det fanns sådana? Alla demoner som finns, det är nog en hel del. Omöjligt att sära på.”
”Jag fick en helt galen idé som jag bara inte kunde låta bli att testa. Men titta här då, en guldlott. Du sade att jag kunde använda mig av magnetismen, visst kan jag det. Men jag hittade aldrig källan, vad konstigt. Jag är källan. Jag skapar magnetismen. Både du och psyket försökte lura i oss att magnetismen är farlig, kanske är den det, men användbar. Att förklara att det är ett varningssystem. Både ja och nej, beroende på hur jag använder det.” Munken backade. ”Nyckeln till att öppnade upp hemligheten bakom denna”, sade jag och pekade på stenbordet. ”Är första klassen och cirkeln alltså behövs både en sjätte och en första.” En svag stöt fick mig att tänka efter, fortfarande fattades något. Men palleten föll ner ganska fort då jag såg ivern i munkens ögon. Jag släppte Claytons hand.
”Du vill ha oss för att öppna denna, så nej det kommer vi inte att göra. Än.” Jag pekade på Munken. ”Du kan omöjlig veta så mycket om Psyket utan att vara inblandad själv. Du jobbar för mannen, du jobbar på Psyket .Eftersom det inte fungerade att ta Zaria eller mig, ta er igenom skölden jag narturlig hade. Ni försökte hitta lösning att ta er igenom och ni hittade en Pure Blood. Mig. Ni experimenterade. Men dock förgäves. Det fungerade inte som ni planerade, så ni fick ta andra metoder. Försöka klippa av mig från resten, att känna mig hatad. Men som jag sade, jag älska utmaningar.” Jag gick runt stenbordet, fram till munken. ”Psyket gav motsatt effekt. Ni lyckades inte försvaga mig, dra mig från Zaria. Omedvetet lärde jag mig mera, klarade av mera. Man kan säga att det var som träning.” Jag tog en kort paus. ”Ett tips oss emellan, försök aldrig bryta ner en Pure Blood. Vi älska utmaningar och vi är inte så lätta att bryta ner, mentalt.” Munken vände sig om för att springa. Jag drog kablarna, som dekorerade pelarna, runt om oss och skapade en bur av hela byggnaden. Varför dekorera man med kablar?
”Jag har alltid velat möta en Pure Blood eftersom de är så skarpsinnade”, sade Aimo. ”Få en bättre bild av rasen och se om fördomarna verkligen kunde stämma. Som jag trodde var allt påhittat, eller ja det mesta i alla fall.” Jag vände mig mot Clayton.
”Men varför kommer magnetismen fram då?” Munken skrattade.
”För att det inte är …”
”Håll klaffen!” Han ryckte till av min humörsvängning. Aimo vände sig mot mig.
”Lugn nu. Men det är en bra fråga?” Tapio skrattade.
”Har inte Clay det mentala och hon det fysiska?” frågade han.
”Båda har både och.”
”Jo men Clay använder det mer mentalt och hon den mer fysiska. Kraftfältet och så vidare.”tapio var något på spåret Aimo nickade.
”Jo det är sant.”
”Som plus och minus på ett batteri, det blir en laddning.” Tapio blinkade åt sin bror som svarade med att himla med ögonen. ”Använder båda magnetismen, så slår det väl ut henne eller något.” Clayton funderade på något. Munken skrattade. Min tur att himla med ögonen.
”Du jag har suttit på psyket i två år, det där fungera inte på mig.” Munken tystnade lite smått ställd.
”Jag har en idé”, sade Clayton och tittade omkring sig. Han fattade tag i min hand och drog den mot sitt hjärta och kysste mig på halsen. Mina tankar blev helt tysta.
”Oj det där är ingen svag dos”, sade Tapio, antog att han syftade på dragningen som Clayton använde. Jag väntade bara på magnetismen skulle slå ut mig, men inget hände. Jo jag fick svårt att tänka klart, magnetismen fanns där. Pulserande. Men det var … allt. Jag blinkade till och tittade mig omkring. Pulserandet var inte i mitt huvud, utan jag hörde det. Nästan såg det runt omkring oss. Munken stirrade förskräckt på oss, nej på byggnaden. Kablarna pulserade.
Zarias halsband lyftes upp lite granna. Jag kom på att min hand var kvar mot Clayton så jag drog bort den.
”Jag har märkt att när hon känner sig hotad eller i en oväntad situation så dra hon magnetismen till sig, skapar en sköld. Omedvetet. Använder jag dragningen så absoberar hon magnetismen och stå emot mera. Hon tar dock mer än vad som krävs och tuppar av eftersom det mentala och fysiska inte klara av det hon gör och samtidigt känner av magnetismen som jag använder mig av, till exempel. Då tuppar hon av”, sade Clayton och fortsatte på Tapios spår. Spår, Tapio, varulv … hehe. Nä usch vad elak jag var.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sookisweetie - 10 jul 12 - 17:39- Betyg:  | så otroligt bra!, jag blir typ helt yr i huvudet för jag försöker hänga med men annars, så bra!
sry jag är så sen med att läsa, men har varit bortrest! :) | | Eme_96 - 19 jun 12 - 00:01- Betyg: | | jag förstod det mesta, inte allt men det mesta! :) braa, mejlaa!:D | | mizzkitty - 18 jun 12 - 23:38- Betyg: | | Riktigt bra del, fast vart lite rörigt. Men ändå bra :) | | FejkatLeende - 18 jun 12 - 21:53- Betyg: | Du är grym. Jag seriöst älskar denna novellen!
Skynda att skriva nästa ;)
Maila! :) |
|
|
|
