Du finns där, bland mina tankar |
Jag brukar aldrig skriva noveller egentligen. Men har velat testa och veta om jag kan det. Skulle verkligen vara vänligt med kritik!
”Kan jag ta den sista?” undrade jag och tittade på den halvrökta cigaretten Sandra höll i handen. Hon tog några bloss och gav den till mig.
”Det är så jävla kallt ute. Tänk om det kommer snö i början av oktober” sa hon förvånat och rättade till den stickade röda mössan som hon hade fått av mig när hon fyllde år föra månaden. Vi stod precis utanför cafét som vi en tisdagskväll för något år sen hade hittat då vi vandrade runt i Göteborg efter värme. Med sin new england – inredning hade den fått våra frusna fötter på fall.
Vi gick in och Sandra ruskade till och tog av sig mössan.
”Jag bjuder, en cafélatte?” frågade Sandra med ett leende som jag kände igen. Jag svor i mina tankar och satte mig vid ett tomt bord.
Sandra kom efter stund och hade med sig två koppar cafélatte. Hon satt den på bordet och jag mumlade ett tack. Efter en stund av tystnad bröt hon isen.
”Alltså, du vet Jimmy jag är tillsammans med?” frågade hon.
Jag nickade och log sammanbitet. Jag var inte på humör för att sitta här och diskutera hennes kärleksliv.
”Jag tror inte han bryr sig om mig. 16 månader åt helvete” sa hon och tog en klunk av drickan. Hon kollade sedan nedstämt på mig och började förklara utan att jag ens hade frågat om det. Jag lyssnade inte utan ägnade min tid åt att röra om med skeden långsamt i koppen och studera människorna som satt kvar innan det skulle stängas. Två kvinnor satt långt ifrån oss och fnittrade och pratade om hur det var på den gamla tiden. Några bord därifrån satt en ensam kille med kort brunt hår. Han log med sina små läppar. Han hade huvudet nedgrävt i en bok och såg koncentrerad ut då han läste.
Tiden flög förbi och Sandra sa stressat att hon var tvungen att gå.
”Tack för att du finns för mig” sa hon och tittade allvarligt på mig och satte på sin jacka. Hon praktiskt taget stormade ut.
Därefter satt jag ensam och undrade vad hon hade pratat om. Jag blickade snabbt på min silverklocka som jag hade köpt den gången mamma och jag hade gått runt på Londons gator. Klockan omslöt min smala handled på ett osannolikt bra sätt. Jag drack upp min cafélatte som nu nästan var kall. Kanske var det dags för mig att gå hem också. Jag satte på mig min tunna jacka som egentligen var alldeles för kall i höstens storm.
Jag stod utanför cafét och försökte tända en cigarett för att fokusera på något annat än mina ben som skakade av den kalla vinden.
”Jag tror du glömde något” sa en främmande röst.
Jag hoppade till av rädsla och tappade tändaren jag höll i handen. Jag böjde mig ner mot marken för att ta upp tändaren. Jag tittade förvånat upp på killen som hade suttit inne på cafét. Han höll ett par stickade vantar och sträckte dem mot mig. Han log varmt.
”Jag tror att de här är dina”
”Åh, tack” sa jag och tog emot dem och försökte tända cigaretten.
”Vet du vad jag tror?” frågade han mig och jag skakade på huvudet
”Ironiskt nog så tror jag inte att folk som röker vill dö”
”Man vill antagligen att döden ska knacka på tidigare”
”Nej, när du håller på att dö vill du att ambulansen ska stå utanför din dörr och knacka. Inte döden”
”Jaha, jag antar att du är en så kallad filosof”
”Ja, det kan man väl påstå och vad är du?”
”Vad jag är?”
Han nickade och tittade på mig med sina gröna ögon.
”Jag .. jag vet inte” svarade jag.
”Åh, då har du något du måste lösa. Alla är något” sa han och skrattade .
”Jag tror jag måste gå hem nu” sa jag med darrig röst. Jag tackade honom för att han hade gett mig mina vantar och vände på klacken. Jag ville att mina ben skulle ta mig därifrån.
”Förresten, jag heter Daniel” sa han med varm röst. Jag stannade till i en sekund för att säga några ord till honom men orden hade fastnat på tungan. Som om läpparna inte ville uttala en enkel mening.
Mina ben var fastfrusna men jag tvingade mig att gå den långa vägen hem. Väl hemma sjönk jag ner i soffan där jag kunde dricka en kopp te och läsa boken jag senast hade köpt i bokhandeln. Jag kände för att gråta. Tanken på vem jag var gjorde mig bedrövad. Vem var jag? Det var varken döden eller ambulansen som hade knackat på min dörr. Det var Daniel. Daniel med de små läpparna. Daniel som jag inte kände för någon timme sedan om det inte hade varit för ett par kvarglömda stickade vantar.
Jag vaknade av ljuset som hade trängt sig in i rummet. Jag blev förvånad då det låg en lila filt över mig, mammas favoritfärg. Jag drog den runt om mig och kröp upp i soffan där jag hade somnat av utmattning. Jag andades in och den välbekanta vaniljdoften trängde in i mina näsborrar.
Någon kvart senare kände jag hur magen kurrade så jag steg upp och gick bort mot köket. Kokade en kopp te och tog en skål med müsli. På bordet låg en lapp som pappa hade skrivit. Där det stod att han var tvungen att gå till jobbet tidigare. Jag skrynklade ihop lappen och slängde iväg den. Det var bara mamma som fick skriva sådant. Jag gick fram till kylskåpet där man såg hennes senaste verk. Godmorgon raring. Jag skulle bara till affären snabbt. Jag älskar dig. Hon kallade det kylskåpspoesi. Jag kollade på min klocka och frågade mig själv hur länge hon tänkte vara i affären.
På eftermiddagen så insåg jag att lördagen var ung och det fanns gott om tid att inte gör något alls. Jag beslöt mig för att gå ner till blomsteraffären och köpa ett par vita rosor till mamma. Hon som alltid tyckt om blommor.
Jag tog bussen ner till stan och gick till affären som mammas väninna ägde.
”Det var länge sen. Ska du ha rosor idag?” frågade hon och log varmt. Jag kände att jag hade börjat bli förutsägbar med att komma in då och då med begäran om vita rosor.
Jag gick ut och log för mig själv och var på väg mot henne.
”Du sa aldrig ditt namn igår” sa en bekant röst. Jag vände mig om och där stod Daniel från igår.
”Angelica” svarade jag och fortsatte att gå.
”Det är ju ett fint namn. Varför sa du inte det igår?” frågade han.
”Jag vet inte” mumlade jag.
”Vilka är blommorna till?” frågade han.
”Mamma” sa jag stolt.
”Får jag följa med?”
Jag stannade upp och tittade på honom. Han såg glad ut och var längre än dagen innan. Jag nickade tveksamt.
”Vart är hon?”
”Vid kyrkogården” sa jag och svalde gråten.
Vi gick mot hennes grav i dystra kliv. Jag höll hennes rosor så hårt att de nästan gick sönder. Daniel var precis bredvid mig. Jag såg i ögonvrån att han bet ihop käkarna.
”Här är det” sa jag och stannade.
Hennes grav var full av vissna rosor och violer. Jag böjde mig ner och tog bort de gamla rosorna och ersatte dem med de nya.
Jag tittade på bilden på mig och mamma när jag var liten. Då hon höll om mig. Hon log stort och jag visste att hon var lycklig. Jag kom ihåg den dagen när kortet togs. Vi hade ätit glass ute i trädgården och tittat upp mot molnen som formade sig till olika figurer.
”Lilla raring, du är det finaste jag har” hade hon sagt och kittlade mig så jag började stortjuta av skratt.
Jag ställde mig upp och gjorde en slängkyss till hennes grav.
Du är i mina tankar.
”Ska vi gå?” frågade jag Daniel som stod bakom mig i tystnad.
Vi kan gå till parken” sa han och började gå med snabba steg. Jag fick nästan springa för att vara i hans takt.
När vi hade kommit fram till parken gick Daniel och satte sig under ett lönnträd. Han gjorde plats för mig bredvid honom. Fallna löv prasslade då jag satte mig. Jag vände mitt huvud mot Daniel som blundade mjukt.
”Förlåt, men jag får rysningar varenda gång jag gå till en kyrkogård” sa han.
”Men nu vet jag var du lägger alla dina färger och kärlek någonstans” fortsatte han och log lite. Jag höjde ögonbrynet.
”Vad menar du?”
”Jag tror du ser i gråa nyanser”
”Jaha”
”Ja, det tror jag. Är du glad?” frågade han mig.
”Ja” sa jag och tog fram en cigarett ur fickan.
”Och vad är glädje för dig?”
Jag valde att inte tänka på det. Jag tände cigaretten istället och drog ner rök i mina lungor.
”Jag trodde väl det. Gråa nyanser” konstaterade han och gjorde en grimas över röklukten. Som jag hade vant mig vid.
”Du känner inte mig. Du kan inte avgöra hur jag är, vem jag är”
Han kollade på mig allvarligt och skakade sakta på huvudet.
”Det är väl klart. Hur nära var du din mamma?”
”Jag tänker inte sitta här och prata om det” fräste jag och började resa mig upp. Han tog tag i min hand.
”Du gråter Angelica”
Jag kände på min kind. Jag blickade upp mot himlen och försökte göra så att tårarna inte rann.
”Jag saknar henne” sa jag och brast i gråt istället.
Daniel drog mig till honom och omfamnade mig hårt. Han tog fram sin blå iPod och gav mig den ena hörluren.
”Du borde se alla vackra nyanser” viskade han i mitt öra. Han började spela upp Lars Winnerbäcks låtar på hans iPod. Det enda man hörde var mitt snyftande och Winnerbäcks medelålders stämma.
Dina tårar Hjärter Dam vill bara trösta.
Så när faller du i gråt, när faller du isär, när faller du tillbaka till den du faktiskt är?
|
| Kommentarer | | SoRandom - 14 jun 12 - 23:32 | Så sinnessjukt bra, älskar precis alltihop!
Fast skulle gilla citattecken på det som stod på kylskåpet. |
|
|
|
