Vietnamkriget [3] |
När mörkret hade slukat omgivningen kring lägret var de dags för de två unga männen att hålla vakt. Den lilla vaktposten befann sig högt uppe på en kulle bland en massa träd och lijaner, ett perfekt ställe att hålla utkik efter fienden på. De fick sitta bland det dunkla mörkret i tystnad och lyssna till djurens klagorop från den djupare delen av djungeln. Ifall de tände en brasa för att lysa upp stämningen skulle förmodligen röken locka till sig oinbjudna gäster och en lampa skulle lysa för starkt genom djungeln, därför var det bäst att sitta i den ensliga skymningen. Charles satt och gäspade så att de blåa ögonen tårades medan James uttråkat drog en pinne längs den jordiga marken och bildade olika mönster. Vid tre på morgonen skulle de byta platser med två andra soldater och tanken av att endast få tre timmars sömn fick de båda att dra två, hopplösa suckar. "Minns du den gången Hudson snubblade och ramlade rakt ner i en lerig vattenpöl?" sa James plötsligt med ett brett flin på de välkrökta läpparna. Han kunde minsann inte hålla tyst länge. Charles kvävde en gäspning och gnuggade sig i de trötta ögonen, sedan började han lätt att skratta. Minnet av en ilsken och lerig Hudson fick honom på bra humör även på de mest slitsamma dagarna, det var väl tydligt att de inte fanns så mycket att leva för i Vietnam. "Ja, hur skulle jag kunna glömma den synen? Han var så himla arg, och det gjorde inte saken bättre av att du absolut inte kunde hålla dig för skratt" svarade han roat och möttes av James minst lika roande blick. Precis efter att Hudson hade ställt sig upp, röd i ansiktet av ilska och den där tjocka blodådran som pulserade vid hans tinning, råkade James brista ut i skratt för en kort sekund. Det kanske är svårt att förstå varför en sådan sak kan bli så rolig i en allvarlig situation, i ett krig. Men det var svårt att säga att de hände humoristiska saker titt som tätt, dessutom att det var deras stränga ledare som föll, det gjorde allting ännu mer kul. "Men jag kommer aldrig glömma den gången du rusade efter en vietnames som hade skjutit ihjäl.." Han tystnade och leende på de tunna läpparna dog ut. Blicken blev frånvarande och glasartad, de hade inte pratat om Michael sedan hans död, drygt två månader sedan. De hade varit sju av dem som hade fått bra kontakt med varandra redan från början och genast blivit goda vänner. James, Charles, Michael, Tommie, Preston, Eric och Drew. Drew hade de förlorat för tre månader sedan och Michael kort där efter. Det smärtade fortfarande till rejält i hjärtat av blotta tanken av deras sargade, blodiga kroppar. Vem visste när de skulle bli deras tur? James makade sig plötsligt närmare honom och lade en tröstande arm runt hans axlar. Charles rynkade frågandes på pannan, de hade aldrig funnits som stöd för varandra på ett kroppsligt sätt, men han satt kvar och lutade försiktigt sitt huvud mot James axel. Det kändes tryggt på något sätt. "Det kommer bli bra. Vi kommer klara oss härifrån levande.." mumlade James. Medan Charles blick var riktad framåt, såg James ned på honom, svagt bitandes i underläppen med en olycklig blick.
De satt så i någonting som kändes som timmar medan syrsorna spelade en entonig melodi för dem och luften kändes fuktig längs deras strupar. Ingen hade sagt ett ord, inte ens James som nästan ständigt pratade, dessutom hade han stora svårigheter med att sitta still och göra ingenting. Därför var han en perfekt soldat med ett gott sinne och en stark vilja. "Jag är glad att jag lärde känna dig" sa han plötsligt och Charles lyfte frågandes på huvudet för att kunna få ögonkontakt med honom. Det lät som något sorts avskedstal, som att han skulle dö vilken dag som helst. "Vad pratar du om?" undrade Charles och sökte desperat efter hans ögon, men James såg envist in i djungeln. "Men ifall att---" Han avbröts av att Charles pressade sitt finger mot hans läppar. "Nej, säg ingenting. Du sa att vi kommer klara oss levandes från detta helvetes håla" James drog undan sitt huvud med en suck så att Charles hand gled ner från läpparna till marken. På något sätt såg han besviken ut. James satt tyst i ett tag med ansiktet bortvänt ifrån honom. Det enda som hörde var hans hårda andetag och Charles såg på när hans bröstkorg sänktes och höjdes. "När ska du sluta vara så naiv? Vi har haft tur att vi överlevt så pass länge som vi har. Du borde förbereda dig på vad som tänkas ske" utbrast han plötsligt. Den glada, positiva mannen var som bortspolad. Charles hann inte säga någonting mer, för bakom dem hördes fotsteg och två soldater i gröna uniformer närmade sig dem. "Dags att byta, grabbar" sa dem och James reste sig hastigt upp utan att ens vänta på sin vän. Han klampade iväg i en rask takt samtidigt som Charles stirrade på hans ryggtavla endast i en kort sekund, för att sedan springa efter honom. "James? Vänta!" ropade han och han lydde. Långsamt vände han sig om, det såg nästan plågsamt ut och lika så gjorde hans ansikte. Inget svar, utan han såg bara på honom med de där olyckliga hundvalpsögonen. De hade försvunnit utom synhåll från nattvaktsposten och befann sig fortfarande en bit utanför den lilla civilisationen, med andra ord lägret. Ändå så kastade James ett par blickar från ett håll till andra. "James!" Denna gång röt Charles till, vilket han ofta inte gjorde, men han förstod inte varför James uppförde sig som han gjorde. Denna gång fick han heller inget svar, istället så tog James ett plötsigt grepp runt Charles krage och drog honom närmare sig. Resten skedde som i slow-motion, men ändå i en enormt snabb hastighet. James vinklade lätt på huvudet åt höger och pressade både hårt och ömt, hur det nu gick till, sina läppar mot Charles som stod som förstelnad. En mixad känsla spred sig från fötterna ända upp till huvudet, nästan som en pirrig stöt eller en vibrerande blixt. Charles visste inte hur länge de stod så där, antingen i bara någon sekund eller någon minut, men han lät James kyssa honom ända tills hjärnan och medvetandet verkade komma ifatt honom. Då sköt han sig undan med en nästan arg blick, varför hade han gjort så där? Han öppnade munnen för att säga någonting, men inte ett ord kunde lämna hans strupe, de verkade ha fastnat på vägen. Istället så vände han och gick och kvar stod James med slutna ögon i en skamsen suck. Han hade länge känt någonting speciellt för Charles, men han var medveten om hur fel det var, därför hade han gömt det inom sig. Tills nu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | gillardig7 - 13 jun 12 - 19:34- Betyg:  | MERMERMER!!! D:
jätte bra, längtar. |
|
|
|
