Paradiset i mardrömmen vi hade del 2 |
Det hade blivit mycket kallare utomhus, och mycket mycket kallare i den västra delen av huset. Jag hörde pigorna sprida rykten om att folket som bodde där började frysa ihjäl nu. Varje gång jag hörde det blev jag fylld av sorg, och det gick inte en enda dag utan att jag tänkte på Elise. Tänk om hon skulle dö helt ensam?
Det var då jag försökte smuggla med en filt till henne. Det var den dagen av många som saker och ting började förändras. Min far började bli misstänksam, och jag mindre försiktigt. Jag blev alltmer klumpigare och kunde inte längre smyga mig fram.
Far tog oftare pauser i jobbet för att gå och titta till mig, han satte pigorna i mer arbete vid västra delen. Han hade helt och hållet slutat lita på mig när jag tog med mig en brödbit att smuggla. Tappert hade jag försökt intala honom att det var till mig själv. Antingen så tog han brödet eller så skickade han mig till rummet och beordrade en piga att laga mat till mig.
Raseri och längtan hade börjat fylla mig vid det här laget. Elise visste inte när jag skulle komma, om jag skulle komma, och jag som lovat henne att vi skulle vara tillsammans. Det smärtar fortfarande när jag tänker på hennes gröna ögon, och hennes skratt. Det var som att ett stort hål börjat sluka mig, och drog mig med sig mer och mer för var dag.
För var dag som gick blev jag mer och mer otålig. Till slut stormade jag bara rakt ut i korridoren, sprang fram till dörren och öppnade den med hast. Elise hade börjat gråta av lättnad när jag kramade om henne. Vi smet iväg, till vårt paradis.
Och där var det som om vi aldrig hade blivit separerade, som om vi aldrig levt utan varann. Allt blev som vanligt igen, om ens bara för en ynka timme. Vi skrattade och tänkte inte på verkligheten. Eller det var vad jag inte gjorde, om Elise gjorde det, har jag som sagt ingen aning. Jag tror att hon visste då vad som skulle hända henne, men för min skull sa hon ingenting, för min skull tänkte hon inte på verkligheten och inte på min far eller på pigorna. Hon tänkte bara på ljudet från bäcken, kittlandet i näsan och så skrattade hon.
Innan jag hade lämnat henne i västra flygeln, ja, det kommer jag också ihåg så väl, hon kramade om mig så hårt att jag fick svårt att andas. Och jag kunde känna värmen från hennes tårar på min axel.
” Du är min syster ” Det sa hon, så ömt och så svagt. Vi ville inte släppa taget om varandra, och det känns nu som att vi aldrig gjort det. Men det gjorde vi. Jag önskar så att jag aldrig gjort det.
Dagen efter det att vi suttit vid bäcken och skrattat kom min far in och väckte mig tidigt på morgonen. Det hade inte ens blivit ljust än och det regnade utanför fönstret. Jag såg det aldrig riktigt klart, men rocken han hade på sig hade fläckar av rött på kanten. Han hade pekat på fönstret och jag kollade ut. Nedanför mitt fönster stod det häst och vagn. Känslan jag fick var illamående, och en smärta drog sig över hela bröstet. I vagnen låg det blodiga delar av människokroppar.
Far sa stelt att han skulle berätta vad det där var, men det gjorde han aldrig. Allt han sa var att han inte var någon vanlig doktor, och att alla de personer som bott i västra delen egentligen varit mer som fångar. Jag blev ursinnig, men jag kunde inte röra på mig, för jag var rädd. Elise hade varit en fånge, utan att jag någonsin vetat om det.
Far hade ett grepp om min handled som gjorde jätteont. Ingenting. Jag förstod ingenting. Vad var det här, varför sa han detta nu? Eftersom jag knappt kunde röra på mig drog han mig, han drog mig till en del av huset jag aldrig någonsin varit i förut.
” Sa jag inte åt dig att inte bekanta dig med dem? ” Han lämnade mig framför dörren till laboratoriet.
Det tog lång tid, jag kommer inte ihåg hur länge det var, en eller två timmar stod jag bara där och stirrade på dörren. Till slut lyckades jag röra på mig och handen slöt försiktigt tag om handtaget på dörren. Det räckte bara att öppna lite. Ljuset som var där inne var obehagligt, och lukten svällde ut. Men det var inte det som gjorde mig illamående, utan oron för vad som skulle vara där inne.
När jag lyckats få upp dörren helt hade jag slutna ögon, jag öppnade dem långsamt.
Mitt skrik ekade i hela huset.
Framför mig, på golvet, satt den mest älskade person jag någonsin haft. Elise. Hon satt där, lutad mot väggen, hennes hals var uppskuren och den gråa klänningen var täckt utav blod. Tårar och skrik vällde ur mig. Jag störtdök mot hennes kropp och omfamnade henne. När jag tittade runt märkte jag att burkar stod på bordet framför mig. Jag skrek en gång till när jag mötte Elise’s ögon. De gröna ögonen hade förlorat sin glöd och låg i en burk som inlagd gurka. Jag grät som jag aldrig gråtit förr. Min far, jag glömmer inte hur han kom in i rummet så lugnt och stilla, uttryckslös. Pigor kom in bakom honom. De kunde inte få upp mig från golvet. Jag satt i en blodpöl, och omfamnade ett lik. Och grät, grät som jag aldrig gjort förr.
Jag har aldrig förlåtit min far för vad han gjorde. Mot mig, mot Elise, mot alla de där människorna. Min far, den man jag skulle ha varit stolt över, han sålde människors organ. Men förutom att sälja dem, byggde han upp saker av dem. Människor. Alla pigor som jobbat hos oss, uppbyggda utav mördade människors orkan, skinn och skelett.
jag fick veta, att även jag… Men det är bara ett gammalt smärtsamt minne, inte något som riktigt är värt att ta upp igen. Jag fick växa upp i det där hemska huset, med en far som jag hatade mest av allt, med sorg och vrede som fyllde mitt brustna hjärta.
Nej, verkligheten finns inte, de varma dagarna och kittlet i näsan, skratten och kramarna, så länge Elis inte finns, är det bara minnena, de smärtfulla minnena. Jag bara, ruttnar bort i väntan på att försvinna. Jag vill inget annat, än att träffa min fina syster återigen.
Elise, du är min ängel.
Och jag ska träffa dig igen.
|
|
|
|
