Paradiset i mardrömmen vi hade del 1 |
Det känns som att jag varje dag rör vid gräset vid bäcken, där vi alltid var tillsammans. Den varma luften, den kittlades i näsan när man andades, vi skrattade alltid. Alltid.
Under den tiden glömde jag bort hur det faktiskt stod till, jag var så inne i det vi gjorde att jag helt glömde bort hur det var i verkligheten. Om hon tänkte på det har jag ingen aning om, men om hon gjorde det valde hon säkert att titta bort och försöka glömma bort det. Nere vid bäcken levde vi våra egna liv, utan att tänka på våra olika positioner vi hade hemma.
Men det var med säkerhet som vi insåg hur vi levde när vi var tvungna att säga adjö om kvällarna. När jag gick in i min pappas gamla ruttna gamla hus, när jag var tvungen att lämna henne ensam tillsammans med andra, otäcka människor. Alltid visste jag att i rummet hon sov var det iskallt och hårt, och i det rum jag sov i var varmt och tryggt. Det tärde alltid på mig, att jag visste att hon låg och huttrade. En gång försökte jag smuggla med mig en filt till henne, men min far kom på mig. Han tog filten ifrån mig och stängde in mig i den del av huset vi bodde. Jag grät, jag kunde aldrig lämna filten till henne, och kunde inte se henne den dagen heller. Jag grät, det kommer jag ihåg. Men det var en annan gång jag grät ännu mer, mer än jag någonsin gråtit. Ja, det var då. Men det kommer vi till.
Ni förstår, huset jag bodde i var långt ifrån någon civilisation, de enda man kunde bekanta sig med var folket som jobbade där, men min far ville inte att jag skulle prata med dem. De var ju trots allt vårt tjänstefolk. Buden som kom med meddelanden, eller någon som kom med en beställning, dem fick jag inte heller prata med, min far förbjöd mig. Min mor hade dött för länge sedan, innan jag ens kunde tänka klart. Det var bara vi, jag och far som levde tillsammans i det fallfärdiga gamla huset han ärvt för länge sen. Han var den enda jag åtminstone var tillåten att prata med.
Fast det är klart, vi hade ju dessa människor, dessa beniga, darrande och nästan döende människorna som bodde i den västra delen av huset. Självklart var jag ju förbjuden att gå dit, förbjuden att prata med någon utav dem, men om jag ska vara ärlig ville jag inte riktigt prata med dem, jag var för rädd för det. Jag tror inte det fanns något läskigare än när en av dem lyckades ta sig till den östra delen av huset, och det var där vi bodde, jag och far. Det skrämde mig varje gång någon gick genom den långa, långa korridoren, då man hörde knarren under dess fötter. Jag brukade skrika när dörren öppnades, men det brukade oftast vara en av pigorna eller far han själv. Det var inte ofta någon faktiskt lyckades ta sig till den östra delen utan att bli påkommen, men det var ändå det läskigaste som fanns just då.
Far sa alltid åt mig att hålla mig till den östra delen, eller att jag bara fick vistas i närheten av huset. Men tro inte att det var det jag gjorde. Jag gick alltid längre än vad jag fick, ville alltid utforska nya saker. Vad som helst bara jag fick komma bort från det där huset.
Men det som far tyckte var viktigast var att jag inte skulle störa honom i arbetet, det kunde jag lova att inte göra. Jag visste inte säkert, men jag gissade alltid att han var någon slags doktor, för han hade alltid en rock på sig, och höll alltid till i det alla kallade ” laboratoriet. ” Jag lade inte så mycket energi på att snoka eller vara nyfiken på hans arbete. Men jag blev alltid fundersam när pigorna fick hämta en av de där läskiga personerna, och när de förde in den i laboratoriet. Men helt naturligt antog jag att pappa försökte vårda dem, och att det var därför dem bodde i den västra delen.
Men om han ville vårda dem, varför satte han dem i den ofungerande, västra delen? Den kalla och stela? Jag frågade faktiskt, men fick aldrig något klart svar.
” Håll dig borta från dem, bekanta dig inte med dem, se inte ens åt deras håll ” Sen hade han gått tillbaka till sitt jobb. Och jag fick gå tillbaka till det jag höll på med – ingenting.
Men under en häktisk period, för min far då, inte för mig, så hände någonting – äntligen! Det hade varit en helt vanlig dag då det hysteriskt knackade på dörren. Ingen av pigorna hörde konstigt nog, så jag gick fram och öppnade den. Om inte för den här smutsiga och stinkiga mannen, hade jag aldrig fått den bästa tiden i mitt liv, men det var ingenting jag förstod då. För med sig hade han en blond, mager flicka med så gröna ögon att du skulle kunna tro det bara var en inbillning. Och klänningen hon bar, jag kommer bara ihåg att den var grå och smutsig, men ändå hade jag på något konstigt vis gillat den mer än min egen.
När jag tittade henne i ögonen vände hon bort huvudet, då tittade jag istället förvirrat på mannen som höll henne hårt om axlarna. ” hon är livlig. Försökte fly flera gånger. Håll ett vakande öga på henne ” Sen knuffade iväg henne, och hon dunsade in i mig. Hon sa ingenting, och inte jag heller. Mannen gick iväg, men jag minns att han kom flera gånger efter det.
Hur kan man någonsin glömma bort första gången man mötte sin bästa vän? Det kan man inte, tro mig, jag har försökt att glömma allt om henne. Jag försökte göra det då också, men dagen hon kom till vårt hus var början på en oförglömlig vänskap. Men när hon precis anlänt i alla fall, kom en piga. Hon måste varit på övervåningen då hon hört knackningarna. För när hon kom nerför trappan flämtade hon så och såg så förskräckt ut när hon såg att jag höll i flickan. Genast slet hon bort flickan från mig. Ingen sa något, pigan drog med sig henne iväg.
Jag ropade efter. ” Vart för du henne? Berätta för mig! ” Pigan var förskräckt, och fick inte svara, det kände jag på mig. Men hur det än var så viskade hon någonting. Jag kunde inte höra vad hon sa, men direkt efter att hon sagt det så stormade hon iväg. Men jag förstod, flickan var vacker, men såg så sjuk ut. Jag trodde att hon måste varit en av fars patienter. Och det var hon ju, på sätt och vis.
Det var då min nyfikenhet runt den västra delen växte sig större. Jag ville ha en vän, och hade bestämt att hon allt skulle bli det.
Så, när far var inne i sitt hektiska arbete, och pigorna likaså, smög jag ut ur mitt rum. Vad livrädd jag var för att någon skulle komma på mig, men jag hade redan bestämt mig, så jag smög fram i korridoren som ledde till den västra delen. Där var det hemskt, luktade ruttet och mögel på väggarna. När jag öppnade dörren som var längst in i korridoren hoppade jag till. Det var iskallt, och på golvet satt det människor. Inte visste jag vad dem gjorde, men det såg ungefär ut som att dem försökte värma sig genom att röra sig jättekonstigt. Rummet var jättelitet, det var fullt av människor men jag såg henne direkt. Jag vågade inte gå in, utan stod bara i dörröppningen och tittade på henne. Efter ett tag så sa hon tyst, mitt namn. ” Ellinore ” Jag blev förskräckt när hon sa det, och ännu räddare när hon ställde sig upp. Fast jag var ändå lättad på samma gång. Kanske det att hon tog tag i mina händer och tittade mig djupt i ögonen. Även om hon var iskall kunde jag känna hur varm hon var, det kommer jag ihåg, den där lilla beröringen.
Hennes namn lärde jag mig senare, men innan dess hade vi smitit ut genom ett fönster och ut i skogen. Man fick gå långt innan man kom till det som var mitt favoritställe, en bäck vid en blomspäckad kulle. Gräset där var så lent och mjukt , och träden var alla klätterbara.
Jag sa till henne att det var hit jag gick när jag ville komma bort från huset och far, att det var den enda plats jag fick vara ifred på. När jag sa det så började hon gråta, för att, hon ville också ha det, den frihet som jag fick. Det var då jag fick lära mig hennes namn. ” Elise ” Sa hon, och då sa jag det. Det var då jag var som lyckligast, vi bestämde att vi skulle leva där, vid bäcken, med varandra för alltid. Det var en underbar dröm, en solklar dag.
Som jag sa tidigare, var det där vi alltid skrattade. Jag fortsatte att smuggla ut henne ur huset om de hektiska dagarna, så kom vi alltid tillbaka i den märka natten. Vi blev bästa vänner, och ingenting kunde skilja oss åt. Trodde vi.
|
|
|
|
