Travel for the stars (del 1) |
Mamma ropar på mig från nedervåningen.
- Joanna, klockan är sju och Charlie kommer och hämtar dig om en timme. Du måste gå upp och göra dig i ordning nu.
Jag svarar att jag kommer snart och börjar rota bland kläderna i garderoben (och de som ligger utspritt över resten av rummet). Jag hittar ett par välanvända jeans och drar på mig dem tillsammans med en vit tunika med texten ”Me And You”. Sedan drar jag mig mot badrummet och börjar fixa någon ordning på mitt hår. Det är hemskt för jag har ett självlockigt hår som väldigt lätt trasslar ihop sig till tuvor. Därför går större delen av min morgon åt till att borsta igenom och reda ut mitt hår. Efter en halvtimme är jag i alla fall klar och då har jag även fått på mig lite mascara.
Jag går ner för trappan och fixar iordning min egen frukost och kollar tidningen. Mamma har redan åkt iväg till jobbet och några syskon har jag inte så jag är ensam vid köksbordet. Efter en snabb macka tittar jag på schemat en sista gång och kollar så att jag inte missat att lägga ner något i väskan. Gymnastik sista lektionen i dag. Grrr jag hatar måndagar, säger jag tyst för mig själv. Jag hinner precis slänga på mig min vita jeansjacka innan Charlie klampar in i hallen.
- Kommer du snart vi börjar om 20 minuter.
- Jaja jag kommer, ska bara hämta cykelnycklarna.
Jag och Charlie (hon heter egentligen Charlotte men hon har alltid vägrat bli kallad det) har varit kompisar sedan vi började förskoleklassen på Apalbyskolan och redan första dagen började bråka om ett spel. Vi har sedan dess fortsatt att bråka med varandra men saken är den att vi bor grannar och vi bor bara tio minuters cykelväg från skolan och därför började vi följa med varandra hem. Under någon av de där cykelvägarna övergick våra bråk till otroliga skratt. På den vägen är det. Vi har hållit ihop sedan dess och på något sätt så har vi kommit i samma klass under alla klassbyten som varit. Nu är det bara några veckor kvar innan sommarlovet börjar och vi slutar grundskolan. Vi ska också lämna den skola där vi har gått i tio år nu. Det känns fortfarande så overkligt. Charlie bryter mina funderingar med att ropa till mig.
- Har du hört av din pappa någonting om sommaren.
- Nej, han vill troligen fortfarande att jag ska komma dit och bo med honom och Sofie under sommarlovet.
- Varför kan han inte bara låta dig stanna här istället för att du måste åka upp ända till Gävle?
- Jag vet men du vet ju att Sofie är gravid och han tror att de kommer att behöva hjälp när barnet kommer i juli. Sedan vill han ju också att jag ska vara där och förbereda inför barnet också och så vill han ju fortfarande att jag ska byta till ett gymnasium i Gävle.
- Han vet ju att vi sökte tillsammans till estetiska på Carlforska för att skulle komma i samma klass.
- Ja men vad ska man göra åt det, han vill ha mig där.
- Visst det är sant. Har du tänkt något mer på sångtävlingen?
- Ja. Jag vet ärligt talat inte om jag ska anmäla mig eller inte. Det känns som att det är så mycket att göra just nu innan sommarlovet i alla fall.
- Men det är ju din dröm och du har ju väntat i flera år på att äntligen bli 16 år och tillräckligt gammal för att delta. Nu tänker du fega ur. Vad är det med dig? Om inte du anmäler dig snart så anmäler jag dig.
- Vi får se, det är i alla fall en vecka kvar på anmälningstiden.
Så var vi då framme vid skolan. Vi går vår vanliga väg. Genom entrén, in i skåphallen, in i skåpet och leta upp böckerna och så vidare genom korridorerna till klassrummet. Alltid samma sak varje morgon. Det är bara vart man ska och vad folk pratar om som är olika. Allt är så inrutat i system. Alla är indelade i grupper men trots det är det inte svårt för någon att komma in i klassen. Alla vill verkligen ha fler till sitt gäng och följer teorin ”the more the meriier”. Det har märkts varje gång vi har bytt mellan låg-, mellan- och högstadiet. Nya grupper skapas väldigt snabbt men jag och Charlie har alltid hållit ihop. Charlie avbryter mina funderingar.
- Men om du inte vill prata om talangshowen så kan vi väl prata om något annat kul. Som killar.
- Hur menar du nu?
- Kommer du inte ihåg festen för två veckor sedan.
- Vad då?
- Jag såg hur du tittade på Robin. Erkänn, du tycker om honom, eller hur?
- Ja kanske lite grann. Han är i alla fall snyggare än de andra puckona i vår klass.
Vi skrattar lite grann tills läraren kommer och skoldagen börjar. Ibland är det bra skönt att sommaren närmar sig med stormsteg.
När ni nu kommit hela vägen ner kan ni väl ta och kommentera!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | MyBlackBird - 24 sep 12 - 11:34- Betyg:  | | Personligen gillar jag inte - utan jag vill ha " när någon pratar. Ja du vet hur jag skriver. Men fortsätt, mejla gärna när mer kommer |
|
|
|
