Vietnamkriget [2] (malelove) |
Hemfärden var knäpptyst och inte alls lika munter som den brukade vara. Förmodligen för att de hade förlorat ett par bra män och för att uppdraget hade varit helt onödigt. De hade inte hittat den information de förväntat sig att finna, en karta över vietnamesernas nästa steg eller åtminstone en liten ledtråd. Vattnet yrde längs båtens surrande motor och små droppar träffade James i ansiktet i den höga farten. Charles hade satt sig på den andra båten, så långt ifrån honom han kunde, fortfarande irriterad över att de båda tvingades ta på sig nattposten trots att han var oskyldig. Det var James som alltid betedde sig dumdristigt och gjorde det som kändes bäst för stunden, men trots det så hade Hudson favoriserat honom. Han gillade väl hans modiga, orädda hjärta och det allvarliga uttrycket han fick i ansiktet under uppdragen. Charles fnyste till för sig själv och fäste blicken mot den oändliga djungeln de åkte förbi. Han hade alltid beundrat Vietnam för den gröna naturen och friska luften, men nu avskydde han landet och ville mer än gärna hem. Han var inte lika modig och orädd som James, utan varje dag levde han i skräck. I rädsla för att räknas in som en av de stupade för att sedan transporteras hem i en träkista, slarvigt gjord. Regnet verkade ha upphört för stunden, men himlen täcktes fortfarande av gråa, bistra moln som ändrade skepnad när den färdades över skyn.
Väl hemma vid lägret blev stämningen inte ett dugg bättre, utan männen var trötta och stela i lederna av de dyngsura kläderna och krypandet i skogen. "Hey, Charles! Varför är du sur på mig?" Charles kände plötsligt James händer på sina axlar, men han vände sig inte om förrän han hörde hans röst. James hade det där vanliga leendet på sin breda mun och de bruna, hundvalpsformade ögonen såg upp på honom. Inte för att det skilde så mycket mellan deras längd, men tillräckligt för att han skulle behöva se uppåt. "Jag är inte sur, bara irriterad över att du kan göra vad du vill och ja, straffas, samtidigt som jag troget följer Hudsons order men ändå blir straffad. Inse bara James, du är hans favorit" svarade han och vandrade bort mot sitt tält. Lägret bestod av cirka femton små tält och ett stort vindskydd med ett bord och en stor karta över hela Vietnam, den norra och södra delen. Där stod de högre rankade soldaterna och diskuterade och planerade hur de skulle ta sig längre in i Vietnam för att slå tillbaka mot den ena sidan.
Väl inne i det trånga tältet vände sig Charles med ryggen mot James för att sedan slita av sig den våta uniformströjan. "Men snälla Charles.. Det är inte så att han favoriserar mig eller någonting, jag får fortfarande samma straff och order som alla andra. Du är bara avundsjuk för att han ogillar dig och ditt fega skinn" slängde han ur sig till svar och fick en glimt av Charles solbrända magrutor när han hastigt vände sig om. James slog undan med blicken och drog sin grova hand genom det blonda håret och väntade på ett svar från hans vän. "Avundsjuk? Feg? Jag är inte feg. I så fall skulle jag inte vara här" morrade han och drog med en ilsken rörelse på sig en t-shirt som satt spänt vid hans armar. James vred upp sitt huvud och mötte utmanande hans blick, egentligen vore det bäst ifall han bara bad om ursäkt men han var inte kabapel till att göra något sådant. Han hade alltid rätt, vad det än gällde. "Jag vill hem. Jag saknar min familj. Jag är less på maten här. Det gör ont i min rygg av detta helvetes tält" citerade James honom med en överdrivet pipig röst. Till svar fick han en hård knuff rakt över bröstkorgen så att han klumpigt nog förlorade fotfästet och ramlade ut ur det öppna tältet. Han landade på den hårda marken med ett "uff" och såg med en förvånad blick upp mot Charles och hans isande blåa ögon. Han såg riktigt less ut på James dryga beteende, som att det han sagt faktiskt hade tagit hårt på honom. "Charles.." började han och bet hårt ihop samtidigt som han tyst förbannade sig själv över att vara så envis. "Jag är ledsen" Runt omkring dem stod männen med höjda ögonbryn och frågande ansiktsuttryck i den ljumna kvällsluften. Charles verkade nästan oförberett rycka till av hans ursäkt och till svar räckte han ut en hjälpande hand.
blev en lite kortare del denna gång. kommentera gärna <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 7 jun 12 - 21:14- Betyg:  | Den delen är lika underbart som förra, din talang lyser och det
säger jag från hela hjärtat. Allvarligt du kommer bli en stor författare om du vill de.
Mejla nästa!!!!!!!!!!!!!!! |
|
|
|
