Vietnamkriget [1] (malelove) |
Året var 1958 och kriget hade hållt på i över tre år. Luften var fuktig och molnen uppe på himlen gråa, när som helst skulle regnet börja vräka ner i djungeln. Just nu befann sig James bakom en ormbunksbuske tillsammans med tio andra män. Han pressade sin rygg mot ett svalt, klibbigt träd och strök undan några svettpärlor med handflatan. Geväret tryckte han hårt mot sitt bröst samtidigt som han kikade fram från sitt gömställe, än så länge var de osedda av fienden. Vietnameserna. De stod vid sina hus av vass och trä som låg vid en liten flod, det fanns gott om sådana ställen här i Vietnam. Precis som dem var de beväpnade och talade i lågmälda röster, så klart var det svårt att uppfatta vad som sades pågrund av det långa avståndet mellan dem. Dessutom lät deras språk som olika ljud i James öron. En bit bort hade de byggt ett högt vakttorn där en man med en kikare och vapen stod och höll utkik. Sergeant Hudson visade en lätt handgest åt två av militärerna som långsamt började att krypa närmare. "Är ni redo?" väste han fram med ett flin på de tunna läpparna. Hudson älskade krig, det kanske lät fel och rakt på sak, men han gjorde det. Kanske inte att ta andras liv, men spänningen och känslan av att allting är på liv eller död. Han hade tidigare varit stoldat i andra världskriget, där hade han varit med och befriat judarna från koncentrationslägrerna. Han brukade berätta hur han aldrig kunde glömma uppsynen av de utsvultna människorna med endast trasor som kläder. De hade loppor, löss och vidriga sjukdomar. James kikade ännu en gång fram mellan bladen och svalde hårt. Han var stolt över att tjäna sitt hemland. Precis innan Hudson gav tecknet med sin hand att attackera, mullrade det till med ett dån och regnet silade ner från skyn. Det skulle bli svårare att se fienden i regnet när man ständigt fick vatten i ögonen, men han var rätt van. Det regnade ofta runt Mars och April i Vietnam. Till deras fördel var vietnameserna färre och de hade varit helt oförberedda på att de skulle komma, men de hade bättre skydd. James och de andra låg nästan på öppen mark, trots att ormbunkarna och träden hjälpte till att täcka dem en aning. Precis innan James tänkte avfyra som de andra, skänkte han sin vän en blick som betydde något med stil lycka till. Charlie uppfattade den inte, han hade fullt upp med att ta ut vietnameserna. Mannen i vakttornet hade skjutit ihjäl tre av deras män och James morrade till av blotta åsynen av deras livlösa kroppar, fortfarande hade de öppna ögon. Än var vakten utom räckhåll, han satt väl skyddad i tornet så ilsket reste sig James upp och sprang närmare. "Täck mig!" ropade han åt Charlie som inte tvekade en sekund, utan han var snabbt uppe på fötter. "Vad gör du!? Kom tillbaka, du kommer bli skjuten!" utbrast han och sprang efter, noga med att skjuta ihjäl de som siktade sina vapen mot James, som var lika dåraktig som vanligt. Sergeant Hudson ilsknade till bakom buskarna, men han låg kvar och koncentrerade sig på det de kom för att göra. James var fast besluten vid att skjuta vakten, för att de skulle klara detta var han tvungen att tas ut, och han kunde offra sig för att göra det. Mannen hade så klart redan sett honom och flinade brett, han tyckte förmodligen att James var en idiot som hade ställt sig alldeles synlig på öppen plan. Hjärtat dunkade hårt och snart kunde han längre inte höra alla smällar runt omkring honom, utan adrenalinet bultade runt i blodet samtidigt som han tryckte ner avfyraren. Han träffade vakten först en gång i axeln som gjorde att han släppte sitt egna vapen, där efter sköt han honom i halsen och med ett skrik kvävt att blodet föll han till golvet.
"James...."
James vände sig om när han hörde sitt namn och framför honom närmade sig Charlie med hårda steg. "Du kunde ha dött! Vad tänkte du med egentligen?" utbrast han och knuffade lätt till honom vid axeln. James skrattade bara bort hans fråga, men blev genast allvarlig när Hudson närmade sig dem. "Jag tänkte precis fråga er bägge två samma sak. Nattposten ikväll, Wood och Cohen"
Han såg med en bister min på dem båda och vände sedan ryggen till. De ihjälskjutna låg fortfarande med öppna ögon och blodiga kroppar. De skulle tas med tillbaka till lägret för att sedan transporteras hemåt där de kunde få ha en riktig begravning med familj och vänner. De flesta familjer brukade bara få lappar med brevbäraren om att deras man eller bror har gått undan i kriget, men Hudson insisterade att de skulle få en värdig begravning. Dessutom var det annorlunda nu när de var i små grupper. Charlie öppnade munnen för att protestera, men valde istället att ta ut sin ilska på James. "Det är ditt fel. Jag räddade bara livet på dig" muttrade han fram och började sedan gå mot flodstranden där de andra befann sig för att sedan ta sig hem mot lägret i två båtar.
OCH UNGEFÄR DÄR.. tog mitt ork & min inspiration slut för dagen. kommer fortsättning sen! KOMMENTERA GÄRNA, HERRÅ<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | CasperLejon - 11 jun 12 - 01:46- Betyg:  | | Intressant. Gillar det. | | Ferdos-Lina - 5 jun 12 - 22:39- Betyg: | | UNDERBART!!!!!!!!!!!!!!!!!! Mejla nästa del!!!!!!! |
|
|
|
