Melanie del 1 |
Melanie slog upp ögonen.Ännu en vacker dag.Hon tittade sej omkring i sitt rum och slöt ögonen och tog ett djupt andetag."Idag ska det gå!" tänkte hon.Hon förstod sej inte på valsen och allt hon skulle lära sej dansa innan lördagen.Idag var det onsdag.Hon hörde sin fars ord i huvudet;"Som prinsessa måste du lära dej att dansa.Vad ska alla unga prinsar tro annars?".Melanie tyckte det var löjligt.Att dansa spelade väl ingen roll? Melanie ville hellre lära sej läsa och spela musik.Men det tyckte inte hennes mor var passande för unga damer.Det knackade på dörren och hon rycktes ur sina tankar.
-"Vem är det?" ropade hon.Hon hade ju bara nattlinnet på sej.
-"Det är bara jag", sa kammarjungfrun som hetter MArie.
-"Åh, jag trodde ..äh, strunt samma." sa Melanie. Hon förstod inte varför hon trott det var någon annan än Marie.Hon kom ju alltid upp vid den här tiden.
-"Åh, idag ska du dansa igen" sa Marie,"tänk den som hade kunnat få möjligheten att göra det".Melanie förstod hur Marie kände sej.Hon hade alltid velat dansa.Och det var hon bra på.Melanie och Marie var nästan lika gamla.Marie var 20 och Melanie var bara 16.Dom hade lekt tillsammans när dom var små.
-"Usch, jag hatar det.Jag snubblar på mina fötter och på klänningen!Har du sett den? Den är ju tusen fot lång", klagade Melanie.
-"Den passar dej perfekt.Du kan ju fråga skräddaren om han inte kan göra den kortare, eller hur?" sa Marie.
-"Jo, det kan jag ju göra..Men tror du inte att far blir sur på mej? Han ville ju att den skulle vara lång." sa Melanie och såg sorgsen ut.
-"Det ordnar sej ska du se" sa Marie positivt och plockade fram Melanies vardags klänning ur garderoben.Melanie tittade på Marie och såg att dom faktiskt var rätt lika.Marie hade sitt långa bruna hår i en fläta.Det var enklare så tyckte hon.Melanie hade alltid sitt bruna lockiga hår utsläppt.Iallafall när hon kunde.Hennes mor tyckte hon skulle ha det i en knut.Melanie sa alltid vänligt men bestämt att;"en ung kvinnas hår ska inte bindas fast eller hållas tillfånga".Det fick hennes mor att le lite.Melanie reste sej upp och tog av sej nattlinnet.Marie räckte fram klänningen och Melanie la den på sängen.
-"Måste jag ha korsett NU?!" sa Melanie och tittade på Marie med hundvalpsögon.
-"Det är din mor som vill det.Men jag behöver inte spänna den så hårt som hon gjorde." sa Marie och log.
Melanie avskydde korsetter.Hon tyckte det var skönare att vara utan.Medans Marie snörde ihop korsetten så tänkte Melanie på mannen hon såg på torget dagen innan.Han hade kolsvart hår och gröna ögon.Han log mot henne och hon hade rodnat.Han gick fram till henne och sa;"Du är den vackraste kvinnan jag sett" och kysste henne på handen.Melanie visste vid det tillfället att hon var kär och det kändes som att han hade bränt henne på handen.Han gick iväg utan att vända sej om och Melanie skämdes.Hur kunde hon göra så? Hon var ju prinsessa.Hon gick med bestämda steh upp mot slottet.
-" Och så klänningen",sa Marie och skrattade.Melanie förstod inte varför hon skrattade.
-"Marie, vad skrattar du åt?" frågade hon och rycktes med i skrattet.Maries skratt smittade alla.
-"Du såg så rolig ut när du stod där och tänkte.Du bara rycktes med överdrivet mycket när jag snörde ihop" sa Marie och log.Melanie rodnade lite.Hon tog på sej klänningen och Marie knäppte där bak.Det var en beige klänning med mönster i brunt och vitt.Slutet på ärmarna var dekorerade med silvertråd.Vilket var väldigt dyrt.Melanie tog på sej sina skor och gick ner för att äta frukost.Hon skulle gå igenom entrén där hon såg en person hon kände igen mycket väl.
|
|
|
|
