Har sedan april gått 5 gånger hos en psykolog på vuxenpsykiatrin. Allt kändes bra de första tre gångerna och sen gick det neråt. Från en timme till en kvart till fem minuter är tiden jag fått. Då har jag dessutom betalat 100 kronor per gång.
Idag betalade jag 100 kronor för fem minuter och det enda som hände var att hon sa att jag kanske får börja gå hos en nyanställd till hösten och inte kommer få några samtal under sommaren inbokat. För det kan man inte ta på mail/telefon eller? Hon kom dessutom inte ihåg mitt namn, vilket jag blev mer sårad över än jag borde (alla kan ju glömma ibland).
Jag förstår min (ex?)psykolog också som är dränkt i arbete och har svårt att räcka till. Det är inte heller henne jag är arg på utan snarare faktumet att jag punga ut 100 kronor för ingenting.
Nu när jag fått skriva av mig lite, vad har ni för åsikter om psykiatrin i Sverige? Har ni några egna erfarenheter ni vill dela med er av (både negativa och positiva såklart)?
|
| Kommentarer |
| kaffekick - 6 jun 12 - 11:43 |
Jag har också både riktigt bra och riktigt dåliga erfarenheter av psykvården. Det finns vissa helt fantastiska personer som fått mig till att vilja både överleva och tillslut leva. Som fått mig peppad inför att jobba med mig själv och mitt liv. Som kramat om mig när jag behövt och som tagit kontrollen över mig när jag tappat den helt själv. Som fått mig att äta ordentligt och som hjälpt mig att skratta genom tårarna. Ja, det finns vissa helt fantastiska personer inom psykvården.
Sedan finns det dem som verkligen inte alls borde jobba med människor över huvud taget. De som inspekterar ens armar och sedan säger att "Det där var ju bara några små rispor!" och inte fattar att det får som resultat att jag går hem och skadar mig ännu mer. De som inte frågar hur jag mår, utan frågar om jag har börjat övningsköra än, när jag kommer in akut efter ett "självmordsförsök". De som säger att "Du ser ju inte så smal ut!" När jag sitter där och vill dö för att jag ätit tre hela tuggor äpple tidigare på dagen... Ja, det finns riktigt hemska personer.
Jag tror att det gäller att inte ge upp. Även om de första, andra, tredje, sjunde och åttonde psykologen man träffar är skitstövlar, så kan det faktiskt vara så att den nionde är den där räddande ängeln som du längtat efter så länge! Så ja. Jag tror det handlar om att ge det mångamånga försök innan man ger upp tanken på att hjälp finns. För det finns ju. |
| rebecc - 1 jun 12 - 20:08 |
Jag har inga erfarenheter av det, eller det beror på hur långt psykiatrin sträcker sig (till psykakuten?)..
Men det är för jävligt det du säger. Ska inte läsa kommentarerna med risk för att bli ännu mer förbannad. Jag tycker verkligen att vård som denna brister ibland, speciellt när det kommer till människor som borde leva för att hjälpa en och istället bara.. ja, jag vet inte. ;P Kram på dig ! |
| ProstheticHead - 1 jun 12 - 18:43 |
kiakamel: Eller hur. Hon passade verkligen inte till att vara psykolog. En av mina gamla kompisar gick hos henne tills hon fyllde 18 och nu gar hon i vuxenpsykiatrin. Hon har blivit pumpad full med mediciner i flera ar nu och verkar inte ma mycket battre.
Jag mar sjalv mycket battre nu. Jag hittade stod i nya vanner, min familj, min sambo och min mentor pa gymnasiet. Jag tror inte att jag ar normal idag, har fortfarande manga daliga tankar om mig sjalv och om mat, men jag ar funktionell idag :) |
| bluesky - 1 jun 12 - 18:17 |
| vissa borde inte bli psykologer.... |
| kiakamel - 1 jun 12 - 17:51 |
| *hjälpa |
| kiakamel - 1 jun 12 - 17:51 |
ProstheticHead: Det där gör mig riktigt ledsen att läsa. Att de inte kan lyssna på vad man själv vill prata om. Vem i helvete berättar hur man överdoserar på lugnande till personen som ska ta dem?! Finns ju en anledning till att man behöver lugnande och inte är det för att skämta om självmord...
De andra kommentarerna du nämner får mig att vilja slå till något. Blir äcklad. Hur kan man praktiskt taget säga till ett våldtäktsoffer att det är dennes egna fel? Fyfan säger jag bara. Psykologers jobb är väl ändå att stötta och hjälp inte att fälla spydiga och onödiga kommentarer?
Hoppas verkligen att du mår bättre nu och är omringad med bra människor! |
| ProstheticHead - 1 jun 12 - 17:14 |
Jag gick hos BUP fran nar jag var 13 tills jag var 16. Det var val bade bra och daligt. Kanner definitivt igen mig i att inte bli tagen pa allvar.
Oftast ville min psykolog bara prata om min pappa (jag borjade ga dar i samband med mina foraldrars skilsmassa), men det var inte vad jag ville prata om oftast. Efter ett tag blev hon helt besatt av att diagnostisera mig med OCD (och det har jag, men det var inte mitt storsta problem just da). Jag ville prata med henne om min enorma sjalvdestruktivitet. Jag skar mig, slog mig sjalv med hammare, tog tabletter och hade bulimi. Men hon lyssnade inte sarskilt mycket nar jag forsokte prata om sadant.
Sedan sa kom hon ofta med sma dumma kommentarer. Nar hon forst skrev ut lugnande tabletter till mig sa sade hon "Om man tar 6 av de har sa kan man do". Tack for att du gav mig inspiration, liksom. For att forsta varfor nasta var dumt sa maste jag forklara en sak, jag har alltid klatt mig alternativt, men inte extremt. Me nar jag var 14 ungefar sa lag hela min identitet i att jag var annorlunda. Och en dag sager min psykolog helt oprovocerat "Jag traffar manga unga tjejer i mitt jobb, och manga av dem ser mycket tuffare ut an du. Du ar ratt vanlig i din kladstil".
Jag slutade ga hos henne efter att jag blev valdtagen. Det tog lange innan jag kunde beratta for henne, och nar jag val fick det ur mig sa sade hon "Du borde inte ha druckit sa mycket". Jag sade inget mer resten av timmen och gick aldrig mer dit. |
| kiakamel - 1 jun 12 - 15:48 |
| Lars? XD hahahahaha jag skrattar alldeles för mycket åt det där pga sömnbrist tror jag. |
| Jakktar - 1 jun 12 - 15:45 |
Men du Lars.
Så kan de väl inte göra?
Se till att få tillbaka pengarna! |
| bluesky - 1 jun 12 - 14:55 |
| kiakamel: det låter som en bra idé tycker jag :) ibland är det skönt att höra från någon annan om hur man kan göra och vad som låter bäst :) |
| kiakamel - 1 jun 12 - 14:47 |
| bluesky: Vet inte just nu. Känns sådär att börja om från början IGEN med någon men det är ett krav från kyrkan jag jobbar ideellt i att jag söker och tar emot hjälp. Ska diskutera med han jag litar mest på (min församlingspedagog) och sedan ta ett beslut tror jag. |
| bluesky - 1 jun 12 - 14:40 |
kiakamel: vissa förtjänar att bli uppskrämda så av andra...
Men, ska du söka dig någon annanstans nu, eller ska du fortsätta gå på samma ställe? |
| kiakamel - 1 jun 12 - 14:38 |
bluesky: Haha borde nästan sagt det. Jag tänker på alla som inte bli tagna på allvar och sen känner att de måste göra något drastiskt (typ överdos eller skära upp armarna) för att bli lyssnade på. Usch blir så ledsen av det.
Det där är så det ska vara, man ska känna sig trygg och inte känna sig som bara en patient i mängden som måste tas hand om. Hoppas verkligen det går bra för dig :) |
| bluesky - 1 jun 12 - 14:33 |
kiakamel: men gud. Vad spelar det för roll hur mycket du väger om du har en ätstörning?? Den finns ju oavsett vikt. Ååååh -.- Och till hon som sa att dina problem inte var "studierelaterade nog"... man skulle svarat "men om jag tar livet av mig kommer jag ju inte kunna avsluta mina studier?". Idioter finns överallt.
Jag tyckte de lät jätte underbara på vårdcentralen, när jag sa att jag inte kunde komma in på ett tag så gav de mig 5nr som jag kunde ringa om det var någonting, och tog mig seriöst. Det var första gången någon tagit mina problem på allvar, och det var så... skönt. |
| kiakamel - 1 jun 12 - 14:16 |
bluesky: Det där låter fel asså. Man ska ju känna att man blir hjälpt av vården. Känner igen det där med att inte bli tagen på allvar. Sökte hjälp hos en kurator på ungdomsmottagningen när jag började få ett dåligt förhållningssätt till mat (svälta, kräkas). Hon vägde mig och sa att min så kallade "ätstörning" (yes hon gjorde citattecken i luften när hon sa det) inte var ett problem. Synd bara att det höll på att förstöra mitt liv åren efter det.
Jag tycker du ska söka dig till vårdcentralen! Försökte också med studenthälsan en gång men de svarade småbitchigt att mina problem inte var studierelaterade nog så vände mig (efter lite tvång från min församlingspedagog då jag hatar sjukhus och dylikt) till VC. Mötte en underbar läkare som skickade remiss till psyk innan hon blev mammaledig men som innan dess verkligen tog sig tid att lyssna. |
| bluesky - 1 jun 12 - 14:05 |
Usch, det där låter inte rätt tycker jag :S
Jag har ingen direkt erfarenhet. Har ett svag minne att jag fick gå en gång vid ca 10års ålder, och efter ett besök tyckte de att jag var "helt normal", men snabbt efteråt sjönk jag ned i en djup depression som jag har kämpat med sedan dess från och till. Vid 16 fick jag gå till BUP, där gick jag 2ggr, en gång med hela familjen och en gång själv. Jag fick prata med någon som fortfarande höll på med sin utbildning, så jag kände inte att jag togs seriöst, och så gick hon rakt på det mest heliga som finns i mitt liv (min relation med min tvillingsyster), och ifrågasatte det... så jag gick inte dit mer.
Nu försöker jag söka igen, men tycker det är ganska svårt. Jag ringde till vårdcentralen här, och de ville ha in mig ganska snart, men tyckte jag skulle ringa till skolhälsan, ringer dit och ingen svarar... + de stänger nog för sommaren snart. De kändes också väldigt oengagerade när de svarade, vilket absolut inte får mig att vilja gå dit. Vill hellre till vårdcentralen, även om det kostar där... |
