Je taime (F/F) [Oneshot] |
Åhh neeej.
Det är det första jag tänker.
Åhh neeej, nu ringer alarmet, nu måste jag gå upp.
Motvilligt öppnar jag ena ögat och kisar irriterat på mobilklockan. Varför, åh, varför satte jag alarmet på 06:00?!
Just det, duscha.
Jag trycker av alarmet och slänger benen över sängkanten innan jag muttrande ställer mig upp och masar in i badrummet. Efter en hastig titt i spegeln noterar jag att en dusch är välbehövlig - mitt annars långa lockiga hår står åt alla håll och mitt ansikte är morgonsvullet och streckat av kudden. Jag suckar och kliver in i duschkabinen, känner det varma vattnet regna över mig och sluter ögonen. Det är ju trots allt ingen risk att jag somnar när jag står upp i duschen, hur trött jag än är. Eller, åtminstone ingen större risk. Hoppas jag …
Medan jag står där med det varma vattnet strilande över mig vaknar jag till lite och tänker allt klarare ju längre jag står där. Varför är jag så himla trött? Jag brukar ju gå upp såhär dags om jag inte duschat kvällen innan. Just det, kvällen innan ja. Vilken är anledningen till att jag inte duschade då? Jag var med Alex. Alex som i Alexandra, min bästa vän. Och kanske mer? Fast nej, det går ju inte. Jag kan ju inte gilla henne på det sättet. Och hon kan absolut inte gilla mig på det sättet! Det går bara inte.
Men när jag tänker tillbaka på kvällen känner jag en rysning klättra uppför ryggraden. Och inte är det en dålig rysning. Nej, inte alls. Det som hände igår var ju knappast något dåligt. Det kändes inte så i alla fall. Det kändes i själva verket bra. Jag minns allting in i detalj och ler fånigt för mig själv samtidigt som det pirrar till i magen. Ja, det kändes definitivt bra igårkväll.
Efter duschen går jag ut ur badrummet och in i mitt rum igen, bara för att efter att ha kastat på mig ljusa jeansen och vita linnet (det som gör brösten rättvisa) gå tillbaka in i badrummet och hämta sminket. Det skulle vara omöjligt att sminka sig därinne nu, med all imma som satt sig på spegelglaset. Istället ställer jag mig framför min helfigursspegel och börjar plocka med mascara och eyeliner. Jag försöker dra så jämna streck med pennan som möjligt innan jag lägger undan den och drar fram hårfönen. Måste se bra ut idag i skolan. Jag intalar nästan desperat mig själv att jag inte vet varför det är så viktigt att se bra ut just idag, men egentligen vet jag ju. Allting jag gör leder tillbaka till vad som hände igårkväll. Vare sig det nu är rätt eller inte. Och om det visar sig inte vara det... Ja, det är väl alltid bra att se någorlunda ut.
Klockan 07:38 står jag mätt och iordninggjord utanför cykelrummet med min cykel och tvekar med mobilen i handen. Jag har knappat in ett sms till Alex, men ska jag verkligen skicka iväg det?
Jag läser orden om och om igen, försöker att se om det finns något jag borde ändra, men hittar inget.
Jag är typ klar, möts vi som vanligt? <3
Kan det vara något konstigt med att skicka ett sånt sms? Något som jag inte ser, men som hon kommer rynka ögonbrynen över och tycka jag är knäpp för? Fast, varför skulle hon göra det, egentligen? Vi har ju känt varandra sedan typ alltid, och varit bästa vänner lika länge.
Jag bestämmer mig för att skicka, för jag vill inte gå in ensam i skolan, och varför skulle vi egentligen inte mötas bara på grund av att något speciellt har hänt? Något som dessutom Definitivt Kändes Bra.
Efter en dryg halvminut piper min mobil till och jag öppnar den inkomna smset.
Väntade på att du skulle messa ;) Men sure, är där om 10 <3
Av någon anledning hoppar hjärtat till när jag läst klart det. Om tio minuter kommer jag ha henne framför mig!
Med den vetskapen och ett fånigt leende på läpparna hoppar jag upp på cykeln och trampar iväg. Det känns inte som att jag cyklar, utan mer som att jag flyger, och strax är jag framme vid thaimatsreataurangen där vi alltid möts innan vi tar oss vidare till skolan tillsammans. Jag kliver av cykeln och fäller ned stödet innan jag sätter mig ned på marken. Även om hon kommer vara här om några minuter kan jag ju lika gärna njuta av den sista solen innan hösten går till attack.
Jag lutar ryggen mot restaurangväggen och sluter ögonen. Tänker tillbaka på kvällen innan. Jag kommer ihåg allt. Och med allt menar jag allt. Från hur det började med en oskyldig filmkväll som alla andra helger, till att Alex sa att jag var snygg i de där nya shortsen, till den där kyssen.
- Sover du eller?
Den plötsliga rösten får mig att rycka till och öppna ögonen, och framför mig står hon med ett av de där bländade leendena på läpparna. Hon skymmer precis solen för mina ögon, vilket får henne att likna en ängel.
Oh, gosh.
- Öhm, näe, jag är ganska mycket vaken faktiskt … Hehe … får jag ur mig till svar när jag lyckats slita blicken från de omtalade läpparna och flyttat den till hennes ögon istället. Hon räcker fram en hand, som jag förvirrat tittar på innan jag inser att hon försöker hjälpa mig upp.
Något generat greppar jag hennes hand som är varm mot min hud, och skickar små stötar genom min kropp. Men alldeles för snabbt försvinner hennes hand ur min och hon har plötsligt händerna om sitt cykelstyre istället.
- Är du okej eller?
Ja, jo ... Fast kan inte du komma hit istället för att stå där vid din cykel och le sådär underbart, och ta tag i min hand igen istället? Den passar liksom så bra i din, så kan inte du bara ta de där små stegen och komma hit? Du får fortfarande le, men kan du inte göra det hääär borta istället? Då vore jag mer än okej.
Så svarar jag inte. Istället säger jag:
- Ja. Ska vi sticka?
Alex skrattar till och ler varmt mot mig.
- Behöver du inte cykeln för att kunna göra det?
Oops.
- Eh, ja såklart. Skulle liksom bara se så att du hade koll … svarar jag och vänder mig snabbt om så att hon inte ska se mina kinder som bränner tack vare mitt idiotiska heliumblod som tydligen måste rusa upp till huvudet så fort något sker. Fast det förstås, om hjärnan strejkar kanske det behövs något som fyller upp tomrummet där uppe.
Hon skrattar till igen medan jag åter hoppar upp på min cykel.
- Du är för härlig du, ler hon mer för sig själv än till mig som vi börjar cykla.
Men av någon okänd anledning får den lilla meningen en hel drös fjärilar att fladdra till i magen på mig. Egentligen är det konstigt, om hon hade sagt det för en vecka sedan när vi bara var kompisar hade jag inte reagerat såhär. Eller, det kanske jag hade förresten. Om jag tänker efter så har jag nog alltid gillat henne på det här sättet. Det är som att jag har väntat på rätt tillfälle hela tiden, tryckt bort känslorna tills jag vågat erkänna för mig själv att jag ens har dem. Fast samtidigt vet jag inte ens om jag vågar ännu.
Men, de finns väl där ändå, vare sig jag vill, vågar eller inte.
Lika snabbt som vi är i skolan har dagen tagit slut igen, och jag går nu sida vid sida med Alex och Natta som pratar om någon fest som vi tydligen är bjudna till.
- Ni måste komma, Eric och Martin i nio c ska vara där. Och Alice, det är ingen tvekan om att Martin spanar in dig.
Nathalie tittar menande på mig under sin flerfärgade lugg.
- Äsch. Om han gjorde det så spelar det ändå ingen roll, svarar jag och ler lite generat ner i marken.
- Vadå, har du någon annan? Hon ser med stora ögon på mig och väntar på ett svar.
- Ja … Eller, typ, svarar jag dröjande och tittar på Alex ur ögonvrån. Jag vet ju inte, är vi ett par nu eller? Blir man det efter att man har kyssts? Hur som helst är jag inte det minsta intresserad av Martin hur mycket han än spanat in mig, även om det låter osannolikt att han ens har gjort det.
- Men nu behöver jag ha detaljer alltså! Vem är det?
- Det är ingen du känner, svarar Alex och ler mot mig. Jag måste se lika förvånad ut som jag känner mig för hon är nära på att börja skratta, men lyckas precis hålla sitt pokerface.
- Men vänta nu, vet du, men inte jag? Orättvist! utbrister Natta och lägger stött armarna över bröstet.
- Du kommer få veta om det blir något, lovar jag samtidigt som vi går ut i sensommarsolen.
- Men nu måste jag hem, jag behöver plugga på franskan. Men vi ses imorgon, fortsätter jag och ger Nathalie en hastig avskedskram.
- Hmm … Jag ska nog se till att nosa fram det här mysteriet om denna hemliga förälskelse, käraste Alice, och när jag har gjort det … I will have no mercy, säger hon och nickar som för att bekräfta hur allvarlig saken är efter att ha kramat om både mig och Alex.
- Men tills dess får ni ha det. Ses imorrn! fortsätter hon, gör honnör och går iväg mot sin gata. Jag tittar leende efter henne, och tackar gudarna som tydligen bestämt sig för att vara på min sida idag och fått henne att inte fråga mer om min ”Hemliga förälskelse”. Men så ser jag åter på Alex, och nu kan hon inte hålla sig för skratt. Hennes bubblande fnitter smittar som vanligt lätt av sig, och plötsligt halvligger vi där på skolgården och skrattar, utan att någon nog egentligen vet vad som är så hysteriskt roligt.
- Alltså, va? Känner inte Nathalie dig? kastar jag ur mig innan jag hinner inse att genom att ställa just den frågan erkänner att det är Alex som är anledningen till att jag inte bryr mig om Martin. Men hon verkar inte reagera på det, utan låser bara upp sin cykel som vi efter att ha lugnat ned oss faktiskt lyckats ta oss fram till.
- Näe, eller, alltså … Jo, men inte som du, ler hon. Dessutom var jag ju tvungen att säga nånting, annars hade hon ju tvingat fram svaret, eller hur. Du vet ju hur nyfiken hon kan vara, lägger hon till.
Jag ler och nickar innan jag böjer mig ned för att låsa upp min egen cykel, sedan hoppar vi upp på dem och kör iväg.
- Jag har ju inte franska, men har du lust att ta en kopp te hemma hos mig så kan jag försöka förhöra dig på vad det nu är du har för franska-läxa? Det kan ju bli lite kul om jag ska försöka läsa alla de där konstiga accenterna och dubbla vokalerna och allt sånt, föreslår Alex och jag fnissar till.
- Låter kul, svarar jag, och så blir det.
När vi är framme parkerar vi våra cyklar och går in. Vi kokar upp vatten i vattenkokaren och när teet är klart tar vi med oss varsin mugg in i Alex rum och sätter oss på sängen. Jag plockar fram mina franska glosor och Alex börjar förhöra mig. Hon envisas speciellt med att få säga orden själv på franska, så att jag får säga dem på svenska. Dock blir det inte så mycket av när hon knappt lyckas uttala ett enda ord rätt och det slutar med att vi bara sitter och skrattar.
- Hur säger man ”Jag älskar dig” då? frågar hon när vi än en gång har lugnat ned oss, och hon tittar nu allvarligt in i mina ögon. För ett ögonblick slutar min hjärna fungera när jag ser in i de där djupa oceanerna, men jag kommer snart på mig själv, harklar mig och tvingar mig själv att fokusera.
- Je taime, svarar jag när jag återfått talförmågan.
- Shö täem … mumlar hon utan att släppa mina ögon med blicken och jag ler lite.
Plötsligt inser jag att vi sitter väldigt nära varandra, men det är inget dåligt. Nej, jag skulle absolut inte ha något emot att vara ännu närmre. Därför rör jag mig långsamt mot henne, så långsamt att hon om hon inte skulle vilja vara ännu närmre kanske inte skulle märka att jag ens förflyttat mig. Men vare sig hon märker det eller inte så kommer hon också närmare mig. När våra knän stöter emot varandra känner jag en lång rysning sträcka sig genom kroppen, och plötsligt har Alex satt upp sina händer runt min nacke. Jag flyttar blicken till hennes välformade läppar.
Perfekt röda.
Jag tvekar i några sekunder. Inte mer - längre kan jag inte hålla mig förrän jag lägger mina läppar mot hennes. Hon besvarar villigt gesten, och plötsligt finns det inget annat i hela världen än bara vi två på hennes mjuka säng i hennes rum. Efter ett tag finns inte heller rummet eller sängen, bara vi två.
Efter en obestämbar tidsrymd drar sig Alex något motvilligt ifrån mig, men hon är fortfarande inte mer än några centimeter ifrån mitt ansikte.
- Förjävligt att man måste andas, va? säger hon skämtsamt och ler in i mina ögon.
Jag ler bara brett och nickar eftersom jag helt mist talförmågan. Den här gången får jag nog vara glad om jag någonsin får tillbaka den. Fast, vad ska man med ord till när man vågat erkänna det …
Je taime.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Liroficado - 11 jun 12 - 22:44 | | Bra! :) | | Mp3 - 3 jun 12 - 11:11 | | Den här är fin, mysig och fick mig att le! | Fribergska - 31 maj 12 - 23:44- Betyg:  | | vacker. väldigt vacker. |
|
|
|
