Att bli förälskad i fel person del 18 ~Magnet~ |
Helt oarbetad del. Ledsen för den långa tiden, har ramlat av min häst och stukar handen så jag har svårt att skriva. Inte helt återställd, men det ska gå helt enkelt ;)
Ska se om jag kan få det att flyta på lite bättre nu när allt har lugnat sig i skolan osv ... Tack för era underbara kommentarer, alltid kul att läsa vad ni tycker och tänker! Fortsätt så!
Ha en trevlig läsning!
--
Jag kikade ut i den kalla korridoren, lyssnade efter de så bekanta stegen. Men det var som om stället hade blivit ännu tystare. Ännu mörkare. Någonting stämde inte. Men det strunta jag i helt. Mina tankar var på att få ut Zaria, eller ja det var vad Racz tjatade om hela tiden.
”Nu får du bevisa …”
”Ja vet”, avbröt jag honom. ”Men är du inte tyst kan jag inte koncentrera mig.” Han muttrade.
”Du ska kunna …”
”Racz, snälla”, sade Nalia. De höll sig i bakgrunden. Vilket störde mig extremt. Vi gick tysta genom korridoren, väggarna täckta med rör och sladdar, tekniska apparater, dörrar och … Det kalla gallret under mina fingrar stoppade våra planer att ta oss ut. Så typiskt.
”Thia”, började Zaria ängslikt. Jag vände mig mot henne. ”Förlåt.” Jag ryckte till och blinkade. ”Ja alltså det är ju mitt fel att vi är fast och …” Hon kunde inte avsluta meningen utan att brista i gråt. Jag gick fram till henne.
”Det är inte dit fel.” Hon skakade på huvudet.
”Inte!? Ändå sitter vi fast här och …”
”Vem säger att vi sitter fast”, frågade Clayton. Vi vände oss mot honom. ”Min syster Raija här har en idé.” Vi vände oss mot systern som ställde sig i mitten, med gallerdörren bakom sig.
”Thia du vet väl vad för typ av fångar det är här?” Jag nickade. ”Vet du deras förmågor?”
”Ledsen.” Hon funderade och granskade dörren och den tomma korridoren bakom den.
”Okej … Du ser skåpet där borta”, sade hon och pekade genom gallret. Jag lokaliserade skåpet och nickade. ”Jag vet inte riktigt vad du kan göra men, det som du gjorde mot den där mannen. Du ska i praktik göra samma sak fast fästa sladdarna i gallret och ge det en stöt.” Jag nickade. ”Du ser hur gallret är uppbyggt” Jag drog fingrarna över gallret och märkte den konstiga ytan. ”Gallret har ett lås, där en stöt direkt på gallret slår ut låset och dess alarmsystem.” Jag nickade imponerande.
”Okej visst, inga problem.”
”Vänta lite. Om du titta i högra hörnet och tre meter bort ser du en svag lampa, röd.” Hon pekade på nytt upp mot taket. Det var precis att jag såg lampan. Hon knackade på ett litet skåp. ”Du ska inte slå ut den utan du ska fixa en still bild.”
”Okej.” Jag satte handen mot dosan och tittade mot lampan. Kameran. Lokaliserade den inre vägen till bilden och såg gallret från andra sidan. Trummade lite med fingrarna innan jag hamnade hos de andra igen. ”Fixat.” Hon tittade fascinerat på mig.
”Och nu till dörren.” Hon backade. Jag såg skåpet och planerade att göra samma sak, då en konstig drag-känsla hindrade mig.
”Självmord!” sade jag förskräckt. ”Jag kan inte göra det, visst jag kan fixa sladdarna men inte strömmen. Gallret är magnetiskt och stöten kommer att slå ut mig.”
”Vänta vad menar du med att slå ut?” frågade Zaria. Jag vände blicken mot henne.
”Jag slutar att andas.” Hon ryckte till och backade automatiskt ett steg. Alla ryckte till då sladdarna plötsligt exploderade ur skåpet och slängde sig mot oss, drog hårt om gallret och skymde sikten en aning.
”Du får inte göra det!” Jag lugnade ner henne.
”Det ska jag inte. Lyssna.” Alla blev tysta. Springades steg ekade, blandade sig med rösterna. ”De ska hjälpa oss ut.”
”Hur?” frågade Raija. Jag log.
”Du ska få se.” Zaria svalde tveksamt. Jag vinkade till alla att ställa sig vid väggarna och tät där efter kom männen fram till gallret.
”Herrejävlar! Vad har hänt här?!” Någon kliade sig i huvudet. En annan petade ett metall föremål mot gallret.
”Ser ut som …” Alla skrek till och ljudet av kasande sladdar mot golvet, metall hördes. Tunga föremål hamnade på golvet. Jag drog bort sladdarna vid dörren så vi kunde se männen. Inlindade i kablar.
”Nämen vad lägligt att ni tittade förbi”, sade jag en aning överlycklig. ”Skulle ni killar vara så snälla att hjälpa oss lite. Ni vet så jag slipper …” Jag sneglade bakåt i korridoren innan jag lutade mig närmare och viskade. ” … släppa ut de andra.” Männen tappade fort färgen i ansiktena. ”Snälla.” Jag frågade dem aldrig, behövdes inte. ”Så för att slippa lysa upp korridoren så skulle väl ni kunna låsa upp denna dörr?” En av männen skakade desperat. Han skramlade fram ett par nycklar som jag virade in i en av kablarna. ”Så gulligt av er. Men nu kommer det ett problem, ni måste ta en rast.” Innan de hann säga något virade jag in deras huvuden och väntade tills syret tog slut, släppte och tog nycklarna. Jag låste upp och lät kablarna dra upp dörren som gnällda, under att vi inte blev döva av dess gnissel. Gammal dörr. Männen låg på marken. De var avsvimmade. Jag lät de stora kablarna pressa ihop deras vapen, innan jag ledde de andra vidare. Korridoren liknade en mörk källare, kablar, tuber, metall skrot fast allt var skinnande. Detta var ett experiment hus och inget annat. En blandning mellan ett fängelse, källare och sjukhus. Jag rös. Steg, många steg frös hela gruppen. Aimo hyschade åt oss och vi alla hukade oss automatiskt. Ett skrik, så rysande fick tyst på hela stället. Ett skrik likt en liten flicka som blir mördad. Och jag måste tyvärr säga att jag har hört ett sådant skrik.
Fortsättning följer ...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Rica-san - 31 maj 12 - 23:22 | | Läskig, men bra! Maila nästa! | | mizzkitty - 31 maj 12 - 22:56 | Väldigt bra del, börjar bli lite mer skräck i det hela :).
Hoppas det kommer en fortsättning snart :). | Eme_96 - 31 maj 12 - 20:49- Betyg:  | | alltså det blir ju mer och mer skräckis över den här :o hade det varit film hade jag varit livrädd nu!! :o riktigt bra, mejla! :) | | sookisweetie - 31 maj 12 - 20:07- Betyg: | | Hemsk den här är, men ändå så BRA! |
|
|
|
