Kaer Ljuflingur |
Jag såg dig stå där vid bron, tittandes ner i vattnet. Först tänkte jag inte så mycket på det, men när jag kom närmre så såg jag att du stod på fel sida av räcket. Jag ville skrika åt dig, säga åt dig att sluta med de där dumheterna och klättra tillbaka på den säkra sidan igen. Men ingenting kom ut. Så jag valde att gå fram till dig istället. När jag lade min hand på din så blev du förskräckt och vände dig om så fort så att du nästan tappade taget och föll. Men jag lyckades dra upp dig igen. Lyckades rädda ditt liv.
När jag tittade på dig såg jag att du grät, men trotts detta så såg dina ögon ut som en underbar tavla av blått och brunt. Det högra ögat var en underbar färg av hasselnöts brun och det vänstra var en himmelsk färg av ljusblå. Du hade rinnande maskara runt ögonen och över kinderna, men den svarta färgen gjorde dig bara mer underbar att kolla på, den fick dina ögon att lysa. Din hy var elfenbensvit och du hade rosiga kinder. Vilket inte så konstigt, med tanke på att det var -5 C ute.
Dina läppar var svarta och hade två ringar i sig vid vardera mungipa. Dom var fylliga. Den sortens fylliga som gör så att man bara vill luta sig fram och kyssa dem. Jag var väldigt nära på att göra det, men bestämde att det var bäst att få över dig på den säkra sidan av räcket först.
En nick mot vägen fick duga, eftersom jag visste att min röst aldrig skulle hålla. Det var nästan som om jag var rädd att du inte skulle gilla min röst. Som om den skulle vara för krasslig. Som tur var så visste du vad jag menade, och på skakiga ben klev du försiktigt över räcket och ställde dig mot emot mig.
När du väl var i säkerhet var det enda jag ville göra var att skrika på dig, få dig att förstå att du inte skulle göra något så vårdslöst, få dig att förstå att du inte kunde ta ditt eget liv, men ingenting kom fram. Så på darrig röst frågade jag bara vars du bodde och sade att jag skulle följa med dig hem.
Tiden gick fort. För fort. Ena sekunden var vi vid bron och kollade på varandra. Vid nästa så stod vi utanför din dörr. Du stod länge och kollade på mig med dina stora, vackra ögon. Det ena brunt och det andra blått. Du var nog det vackraste jag någonsin har sett i en grå värld som denna.
Ett kras hördes inifrån lägenheten, följd av en rad med svordomar. Dörren öppnades plötsligt och en väldigt berusad man klev ned för trapporna och gick med arga steg emot oss. Du sänkte blicken och tittade ner i marken, som att du försökte visa din undergivenhet.
Han skrek mot mig och hötte med näven. Men jag hörde inte ett ord av vad han sa, för allt jag tänkte på var dig. På hur du såg ut. Det var nästan som om mitt undermedvetna visste att vi aldrig skulle ses igen, så det sa åt mig att ta in varenda liten detalj och bränna in det i mitt minne, för att ha kvar dig där. Som en permanent bild som aldrig skulle blekna ju äldre man blev.
När han tog tag i din arm för att dra in dig i huset igen fick jag panik och grep tag i honom för att försöka få bort hans händer från dig, men han puttade lätt bort mig, rakt ned i en vattenpöl. Det sista jag såg av dig var när din pappa stängde dörren och du hade ett svagt, litet leende på dina vackra läppar.
Jag satt kvar på marken ett par minuter för att försöka reda ut vad som just hade hänt. Jag hörde några fler saker slå i marken inne i huset och ställde mig upp, körde ned händerna i byxfickan, vände mig om och började gå hem.
Jag ler vid minnet av ditt leende när jag står på samma plats som du hade tänkt hoppa ifrån för 5 veckor sedan. Men en ensam tår letar sig sakta ned för min kind när jag kommer ihåg artikeln om en död 16 flicka hittat i sitt hus, död. Blodförlust tror jag det stod. Men det spelar ingen roll vad det var du dog av. Huvudsaken är att du är död och jag kommer aldrig få se dig igen.
Jag försökte ta mig in på din begravning, jag försökte verkligen. Men hur full din far än hade varit dendär ödesdigra dagen så kommer han ihåg mig och vägrade släppa in mig. Så där stod jag, utanför en vit kyrka med en stängd dörr med en svart ros i handen.
Efter ceremonin så gick jag runt där på kyrkogården i 25 minuter innan jag lyckades hitta din gravsten. Kaer Ljuflingur, 1995-2012 stod det på den. Inget mer. Jag grät en stilla tår, lade ned den svarta rosen framför gravstenen, böjde mig fram och kysste toppen av stenen.
Så här stod jag nu. På samma plats som du försökte hoppa ifrån för 5 veckor sedan. Kanske hade det varit bättre för mig om jag aldrig hade stoppat dig från att hoppa. Saker och ting hade definitivt varit enklare om jag inte hade saknaden av dig med mig vars jag än går.
Kaer Ljuflingur. Ett väldigt underligt namn. Ett väldigt underligt och ett väldigt vackert namn. Och det var ett namn som jag aldrig skulle glömma. Det var bara så synd att jag bara hade varit nära dig i 10 minuter. 10 minuter på mig att se dina vackra ögon, dina fylliga läppar och din vita hy och pränta in dem i mitt minne för att förvara dem där i all evighet. Men en 10 minuters romans var allt det var. Och det är exakt de orden som går igenom mitt huvud innan jag slår i vattnet.
|
| Kommentarer | | Mp3 - 3 jun 12 - 11:16 | | Det här är riktigt bra! |
|
|
|
