En psykopats tankar |
13 Oktober 2012
Idag är det fredag den trettonde. Otursdagen. Jag har aldrig trott på det förut förrän idag då jag blev till åtlöje framför alla mina arbetskollegor. Om jag sluter mina ögonlock kan jag fortfarande se deras nedlåtande miner och tappra försök till att hålla inne ett skratt. Jag har ingen lust att skriva vad som hände, ännu får jag fortfarande ont i magen av att tänka på det. En främmande känsla har väckts inom mig, någonting värre än hat, om det ens existerar något sådant. Avsky mot mänskligheten skulle jag vilja kalla det. I samhället finns det två olika typer. De som bara bryr sig om sig själv eller de som låtsas bry sig om andra, men endast är snäll för att skaffa vinst åt sig själv. Alla är egoistiska, till och med jag. Jag har förlorat mitt hopp på att mänskligheten ska resa sig ur lågorna till en högre och smartare civilisation. Långsamt sjunker vi ner i gyttjan bland makt, droger, pengar och sex. Ingenting annat verkar existera. Om jag ser ut ur mitt fönster är det enda jag ser den smutsiga gamla gatan med fyra skrikande gubbar som förmodligen stinker så mycket alkohol att ens ögon tåras. Polisbilarnas sirener hörs titt som tätt som en låt utan slut och vid gränderna smyger de omkring okända människor med lömska ansiktsuttryck. Jag känner mig så fruktanssvärt ensam. Det känns som att jag är den enda som förstår hur staden långsamt förstör sig själv och jag kan lova att alla här kommer att hamna i helvetet. Det är instängt att sitta i min lägenhet. Jag känner mig som en fånge under mitt egna tak, men tanken att lämna min trygga bostad ger mig skälvningar i benen. Fast jag måste lämna rummet, jag måste handla mat.
14 Oktober 2012
Klockan är trettiofem minuter efter tolv, därför är det en ny dag. Mina händer darrar fortfarande men jag har aldrig känt mig så upprymd förut. Ingen mat fick jag med mig hem, men på vägen lyckades jag få med mig självförtroende. Jag har precis tvättat mitt ansikte ifrån blodstänket som nu rinner längs rören i avloppen. Inget spår från det jag gjort, förutom den text jag nu skriver. Om jag lägger fingrarna vid min hals kan jag känna hur pulsen oavbrutet slår i en hög hastighet och nu när jag sluter ögonen kan jag inte längre se mina kollegors blickar. Det enda jag ser är den gamle mannens onyktra, rödsprängda ögon och inte ens hann reagera på det jag gjort. Ilskan inom mig har bytts ut mot ett sug att få se det röda igen som liknade ett vackert fyverkeri. Jag älskade det. Jag vill göra det igen.
26 November 2012
Det har gått exakt 44 dagar sedan jag senast skrev, men jag har varit upptagen med olika aktiviteter. Jag slutade på mitt jobb och alla såg mig som besegrad, men jag själv känner mig oslagbar. Om nätterna har jag varit ute vid gränderna i den kvava, fuktiga luften med sirener som musikspel i öronen. Jag har målat med rött och silver, blod som möter min kniv och förtvivlade blickar tätt i följd med skärrade, drunknade skrik. I början gav jag mig bara på halvsovande uteliggare som var varma i magen av all alkohol de hade hällt i sig. De hade ändå ingenting att förlora, så jag gjorde dem praktiskt taget en tjänst. Jag arbetade mig uppåt mot alkoholister och ensamma människor för att till slut stanna vid de som bara passerade förbi mig. Det jag gör får mig att må bra. Jag älskar att veta att det är jag som bestämmer, det är jag som håller deras liv i en liten, tunn tråd som snart ska klippas sönder. Polisen är efter mig. Det var en konsekvens som var omöjlig att undvika, men jag är smartare än dem. Som en osynlig skugga sveper jag över olika platser som en dödsängel med en glänsade kniv som hugger dem gång på gång. I början var jag snabb med ett hugg över strupen. Nu gör jag allting långsammare. Deras plågoskrik mättar mig. Nej, nu måste jag sluta skriva. Allt detta prat gör mig sugen på mer.
|
| Kommentarer | | sookisweetie - 27 maj 12 - 21:18 | usch så hemskt men jag kunde endå inte sluta läsa...
bra skrivet. | | Safir - 27 maj 12 - 20:08 | | Hm, jag gillar den av någon anledning. Du skriver enkelt och bra |
|
|
|
