BUP |
"Hur mår du idag?" Anna Berg ler så inbjudande att jag skjuter
min fåtölj tillbaka lite grann. Jag kisar mot henne och kavlar upp
skjortärmarna, fingrar lite på lejon kungen plåstret på handleden
och ler.
"Idag mår jag inte."
Och hon nickar förstående som om hon visste. Som om kan utbilda sig
i hur det är att vara ihålig bakom revbenen, och att bara kunna nicka stumt
när ens vänner säger "Nu har ljuset i dina ögon slocknat igen."
I slutet av sessionen har hon pekat minst femton gånger på ångest-skalan
hon ritat, och frågat och förklarat och frågat igen.
"Är du trött nu?" Säger hon när vi närmar oss tio i fem.
Och då, som genom ett trollslag förvinner känslolösheten och en kraftig kyla sprider sig in i märgen. Ja. Jag har vart utanför mitt mörka sovrum i en och en halv timme och nu är jag trött, som det missfoster jag är. Anna höjer lite på ögonbrynen, sådär som hon brukar göra ibland när jag säger något ovanligt ärligt, och jag antar att hon skymtade hatet i min blick.
"Ja."
"Det är fullt normalt. Så blir det när man får plötsliga miljöombyten när man mår som du gör."
När man mår som jag gör. Kylan drar sig tillbaka och jag är tom igen.
"Kan du lova att du lever nästa gång vi ses?" Jag kisar mot henne igen och nickar. Jag gillar inte att ljuga. Men jag hatar verkligen psyk.
"Och trappa ner på det där." Hon nickar lite åt min handled.
"Nej." Det är automatiskt nu, alla som ber mig får samma svar. Nej. Aldrig.
Hon suckar.
"Försök i alla fall."
Jag svarar inte, utan ställer mig upp och drar på mig jackan.
Försöka. Sånt har jag slutat med för länge sedan.
Jag vet inte riktigt vad detta kom ifrån. Men det här är i alla fall
en beskrivning av de flesta av mina terapi sessioner.
|
|
|
|
