Från botten till toppen, och tillbaka igen! del 5 |
Nu var det längesen Paula tog fram blocket åt mig, men vi har haft så mycket annat att prata om.. Även nutiden är jobbig, inte bara det förflutna jag behöver prata om.
Men nu sitter jag här, i samma rum, på samma stol , med samma block framför mig.
Nu kommer jag dock hoppa fram några år, just för att jag inte vill göra denna novell så lång och för att det inte hände så mycket mer än fest och ångest mellan 14-18 år.
Jag hade gett upp, insett att ingen kunde hjälpa mig. Jag var nu 18 år och skulle klara mig själv. Men hur skulle det gå? Det ända jag åstadskommit på dessa 18 år var att klara skolan nätt och jämt. Min fritid var bara fylla, ångest och rakblad.
Men nu var jag iallafall 18 år fyllda, hade gått ett år på Barn och Fritidsprogrammet, men som sagt så var jag inte den som gillade skolan.
- Alexandra, Nu får du vara tyst och lyssna. Det är surgubben till lärare som skriker.
- Men jag tänker inte sitta här och lyssna på ditt skitsnack. Du kan inte sitta och först säga att det aldrig kommer bli något av mig och sedan tro att jag kommer visa respekt för dig? För mig finns du inte. Säger jag och tittar honom rakt i ögonen.
Han är nervös. Han är rädd för mig. Jag njuter.
- MEN ÅH! stönar en tjej i min klass och glor på mig.
- Vad? ryter jag.
- Måste du alltid hålla på? Skaffa dig ett liv din äckliga hora. svarar hon.
Jag ställer mig upp, går fram och ställer mig framför hennes bänk.
- Exakt vad sa du? frågar jag. Min röst är lugn.
- Du hörde. Skrattar hon nervöst och tittar runt i rummet.
- Du skulle bara våga öppna din käft en gång till. Fortsätter jag, fortfarande med ett lugn i rösten.
- Vad? Du är en fet, äcklig hora. flinar hon.
Det blev svart för mig. Jag tog hennes bänk och slängde den över henne.
- Jag varande dig! Sa jag och gick ut därifrån.
Varför jag valde just denna händelse är för att jag ville förklara vilken ilska jag hade/har inom mig. Jag var så svag, tog åt mig av allt och kände mig så dålig.
Jag fortsatte bråka med alla lärare, bara för att få uppmärksamheten. Jag visste inget annat sätt. Dom som pluggade och var duktiga fick aldrig någon syl i vädret. Det var vi,eller JAG som syntes som fick all uppmärksamhet. Det spelade ingen roll om den var negativ, jag behövde den.
Tårarna rinner igen. Det känns förjävligt att jag ödslat så mycket tid på att vara arg. Än idag så blir jag lätt arg, tar lätt åt mig av vad folk säger och kan INTE ta åt mig av beröm.
Jag slänger pennan i golvet! Jag orkar inte tänka nå mer. Jag vill hem och dricka.
|
| Kommentarer | | Edwin82Therese98 - 26 maj 12 - 00:40 | | Fortsätt skriv av dig. Lovar, det hjälper för alla. |
|
|
|
