söker lycka |
Söker flicka
med liv
under fötterna
och guldkant
i stegen
med världens största
leende mellan
rosiga kinder,
när du hittat
det du söker
och aldrig
vill mista det.
Hopp.
Här sitter jag nu. På tåget. Med kontaktannonsen i vänsterhand och högerhand hårt och svettigt runt vattenflaskan. Med ångest under fötterna. Rösten i högtalarna har senaste halvtimmen berättat att vi snart är framme i Mjölby. Mjölby. Det är alltså här vi ska mötas. Ta våra första vacklande steg mot varandra och presentera oss, med ett handslag, kanske en kram, eller varför inte bara med en nick? Som de två främlingarna vi faktiskt är. På en järnvägsstation. Nej, inget handslag. Inget tvekande över vilken hand som är höger, slippa behöva skämmas över de svettiga händerna eller sluddra dumt över att jag valde guldringarna, för att han skrev med guldkant i stegen, och inte silverringarna, trots att jag faktiskt är mer en silvertjej än guldtjej. Och det är också därför jag tvekar på om han verkligen är den rätta. Han kanske är mer en guldkille, än en silverkille? Lika barn leka bäst. Som man säger. Och jag hatar den här ovissheten och att vi stått stilla bara några meter från Mjölby station i en evighet. Signalfel kan gå och dö.
Det är kallt för att vara maj, slutet av maj till och med. Jag skulle tagit min halsduk. Jag skulle ha tagit den tjockare jackan. Men det är inte samma sak. Alla är snyggare på sommaren. I sommarkläder, eller åtminstone vårkläder. Och hon har ju skrivit att hon tycker om sommaren. Det drar i vinden när ett x2000 åker förbi. Jag knyter upp mina blåa seglarskor och knyter om säkert tio gånger innan jag är riktigt nöjd. Öglorna är lika stora och knuten kommer inte att gå upp när vi går den dryga kilometern genom stan. Med liv under fötterna. För jag vågar inte visa att jag inte kan knyta skor på mer än ett sätt, ögla möter ögla och snurr och dra. Jag sätter mig på en bänk bredvid en gammal dam med rullator, jag undrar vad hon gör här, men vågar inte fråga. På andra sidan om mig är det en stor reklamskylt. En smal flicka i tjugofemårsåldern tittar med sina stora kornblå ögon, rakt på mig. Jag förstår inte ens vad det är reklam för. Bara att hon är vacker. Jag undrar hur hon kommer se ut idag, flickan som svarar på kontaktannonser, på en så konstig kontaktannons. Som just nu är två minuter ifrån mig, på ett snabbtåg från Lund.
Svetten är olidlig och jag tror att alla runt omkring känner min sura doft. Vi anländer snart till Mjölby och jag har insett att jag inte kommer hinna gå in på toaletten en sista gång och titta till mig. För jag litar inte på de senast femtio besöken den senaste halvtimmen. Mannen bredvid mig måste tro att jag har världens minsta blåsa och världens största svettproduktion, i mina händer, armhålor och under mina fötter. Tåget börjar rulla in på något som ser ut som en bangård och jag har inte ens hunnit tänka eller få minsta ångest över hur jag kommer vara, med honom.
– Tåg från Lund ankommer strax på spår ett. Tåg från Lund ankommer strax på spår ett.
Fötter börjar röra på sig, väskor börjar dras mot marken, precis som inombord känns det som kaos. Kaoset växer. När jag ser tågets ljusgrå framsida bli större och större vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Tusen tankar går genom huvudet. Bilden på henne som hon skickat på mejlen sitter fastklistrad på näthinnan. Tänk så ser hon inte alls ut så längre. Jag kommer aldrig glömma hennes leende in i kameran och det högra ögat när det blinkade. Hon var så fin. Så solbränd. Så fantastisk. Jag måste ha hunnit tänka miljoner tankar innan jag såg hennes ansträngda leende bakom glasdörrarna.
Ledstången glider nästan ur min svettiga hand när tåget kränger till och jag ser min spegelbild i dörrens fönster. Jag ser livrädd ut. Skräckslagen blick och hela min hållning ser ut att vilja springa tillbaka till Lund. Alla trehundrafemtiotre kilometrarna. Fast ärligt talat vet jag inte ens om jag kommer att vara kapabel till att lyfta fötterna två steg av tåget ner på perrongen. Det är inte förens jag ser hans sökande blick, som möter min blick och hans leende på andra sidan dörren som jag förstår att detta är på riktigt. Dörrarna öppnas. Jag lyfter ena foten, en och två. Nere på perrongen. Jag ser mig omkring. Tar några trevande steg fram. Han möter mig, tittar mig i ögonen, rakt in i ögonen och kramar om mig. Inget tvekande på vilken hand som är höger och vilken som är vänster. Inget konfronterande över svettiga händer eller jobbiga samtal om guld och silverringar. Ingenting. Och efter två sekunder känns det som att jag har känt honom hela livet.
Det kommer in ett tåg på Mjölby station. En ung kvinna hoppar av tåget och ser sig vilset omkring, en ung man möter upp henne. Håller om henne. Kanske i någon sekund, eller minut. Tåget hinner gå och ett nytt tåg rullar in på perrongen innan de promenerar iväg, hand i hand.
Genom stationens dörrar kommer paret ut, hon studsar obekymrat fram och han, han nuddar inte längre marken. De går lagom nära varandra, någon ser avundsjuk ut, men ingen vet varför.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Dufwan - 21 maj 13 - 21:44 | | Exakt ett år senare och känner igen det här. | | Vilsna_flikkan - 9 feb 13 - 15:00 | | så himla fint | sweetascandy - 18 jul 12 - 14:43- Betyg:  | | Wow!!! Du gör orden magiska, har läst din vackra berättelse flera gånger, och jag håller andan varje gång. Man är där exakt i ögonblicket. Perfekt! Du är bäst!!! | | Bluesky94 - 13 jun 12 - 10:36 | Oj vad himlans fin den var!!
satt fastklistrad genom hela med spänning inför hur det skulle gå. du beskriver allt så bra. så konkret blandat med känslor, som om man vore där. och slutet är fantastiskt, som pricken över i:et. fast ännu bättre. | | noway - 22 maj 12 - 02:38- Betyg: | | i like this!! | | TH-Lower - 21 maj 12 - 16:31 | | Speciell! Gillar den starkt, riktigt fin och bra! |
|
|
|
