Djävulens klor |
Jag har tungt att andas nu, en konstig värk i magen och det känns som att luften är förbjuden, men egentligen vet jag att den inte är det, men det känns som att en stor tung sten ligger över min bröstkorg och som att någon häller för min näsa och mun fö jag får knappt in någon luft. Syret liksom sugs ut ur rummet och jag vet inte hur jag ska göra för att överleva. Det är för tungt för att leva, för tungt för att andas, för tungt för att ens få vettiga tankar i huvudet.
Djävulen lindar försiktigt sina vassa klor kring min hals och han skrattar mig rakt upp i ansiktet,
”Du är min nu, bara min”
Men jag vill öppna munnen och protestera, men kan jag inte för med sin andra hand pressar han mot min mun för att jag inte ska kunna protestera eller ens få in det syre jag behöver för att hjärnan ska fungera och ge mig vettiga tankar.
Sakta men säkert skapas paniken i mitt inre, jag vet inte vart jag ska ta vägen, ska jag bara slita mig loss? Ska jag bara stå still och låta hans ondska förpesta mitt inre?
Hans klor lämnar stora märken på mina armar, märken jag vill dölja, som jag inte vill att någon ska se. Men hans skratt ekar i mitt inre vart jag än går. Det går inte att fly från, det förföljer mig dag som natt och luften försvinner återigen från rummet. Jag vet inte hur jag ska kunna andas, det går inte per automatik, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Om jag ska skrika eller bara vara tyst. Om jag ska be om hjälp eller bara lida.
Panik i mitt inre som inte försvinner, som inte går att fly från inte ens i mina drömmar för den förföljer mig. Det har sytt fast sig vid min hud och nålarna har lämnat infekterade och blödande sår som vägrar läka. De lämnar obeskrivlig smärta som hotar att förgöra mitt inre.
Jag försöker dra de friska andetagen , jag försöker välja den rätta vägen, men jag är rädd, så rädd. Rädd för att djävulen ska dyka upp var som helst med sina slipade klor och riva sönder min själ. Rädd för att syret ska ta slut och för att jag inte ska orka dra ett enda andetag till, rädd för att jag ska kvävas, för det måste vara ett av de värsta sätten att dö på. Att sakta, sakta känna att jag inte får luft, även fast jag försöker dra de där livsavgörande andetagen, de som ska göra att du inte dör. Men ändå så ville jag ju dö, jag ville ju försvinna, förintas från världen. Men jag klarar ändå inte av att dra de sista andetagen för jag är livrädd.
|
| Kommentarer | | martobicat - 20 maj 12 - 02:27 | | bra skrivet. |
|
|
|
