Värdelös och oälskad |
Värdelös och oälskad
Nu ska ni få höra om Klara, hon som dog när hon var 14 år gammal. Den 9 oktober 2005 var datumet. Det här är berättelsen om hur jag, Klara dog.
Det var en blåsig höstdag och jag hade absolut ingen lust att gå till skolan. Men vad hade jag för val? Jag ville bli vuxen och kunna styra över mig själv. Göra som jag vill, inte alltid tryckas ner av andra. Jag ville ha ett jobb med bra lön, pojkvän, 2 ungar och ett vackert hus vid havet. Så skolan var bara ett måste om jag en dag skulle få min dröm att gå i uppfyllelse. Så där stod jag framför spegeln idag igen, noga med mitt klädval. För att jag skulle se så bra ut som möjligt. Men ändå efter all min tid framför spegeln så fick jag alltid en dum kommentar, - Klara du är så fin idag. Jag gillar din tröja speciellt mycket. Så sa dom med hånade blick varje dag. Kommentarerna hade blivit till en vana. Ena dagen var värre en den andra.
När jag väl hade kommit fram till skolan iklädd ett par blåa jeans, en fräck t-shirt (tyckte jag) och ett par gamla gympa skor så trodde jag och hoppades att idag var jag cool nog för att slippa en dum kommentar. Men så fel jag hade, när jag kom in i klassrummet så såg jag hur allas blickar vände sig åt mitt håll. Dom beskådade mitt klädval noga, och funderade ut något riktigt elakt att säga. Något som dom viste skulle såra mig djupt. Dom lyckades som vanligt, - Hej Klara. Vart har du köpt din ursnygga t-shirt? Jag skulle själv vilja ha en sådan. Eller juste min gammelmormor har en likadan. Alla skrattade, men jag försökte att inte bry mig. Bara jag höll tyst och låtsades som om jag inte var där så brukade dom inte se mig.
När jag kom hem den dagen var jag helt krossad, jag grät i flera timmar. Mamma märkte som vanligt ingenting, ibland kunde hon säga: - Har du gråtit? Vill du att vi ska prata om något? Men jag svarade bara nej. Hur skulle jag orka sitta och berätta om allt som händer i skolan varje dag utan att känna mig mer värdelös och ful. Jag hade redan fullt upp med att inte försöka tänka på det, att ta varje dag som den kom ett steg i taget. Men min mamma hade egentligen aldrig tid att prata med mig om hur det gick i skolan eller om hur dagen varit för hon var alltid upptagen med jobbet eller så hade hon haft en tuff dag och ville ligga och vila med pappa. Så någon tid med mig hade hon aldrig. Min storebror Anton som var 17 år brydde sig inte heller något mycket om mig. Hans enda intresse var datorn och tjejer, men han hade kanske lite mera koll på mig än mamma. För det var så att jag och Anton hade hela övervåningen för oss själva. Så han kunde lätt höra om jag var inne på toan länge och grät. Men han sa aldrig något om det, förutom en gång. När jag var på väg hem från skolan så såg Anton mig, (Våra skolor låg väldigt nära varandra) och några klasskompisar som har samma väg hem en bit efter skolan retade mig. Dom frågade ut mig om varför jag klär mig så fult och sådant. En kille tog tag i min ryggsäck och slet av den, han kollade vad det var i och sen sa han: – Jag skäms över att jag går i samma klass som dig. Det sårade mig verkligen kan jag säga. Jag tog snabbt upp min ryggsäck igen och sprang allt vad jag orkade hem. Jag stannade på toaletten i nästan två timmar och bara grät och grät. Efter ett tag knackade Anton på dörren till toaletten och sa: - Jag såg vad som hände efter skolan idag, vill du att jag ska säga åt dom? Jag svarade: - Nej, det blir bara värre. Men lova att inget säga till mamma. Jag orkar inte med att hon börjar gråta och hennes snack om att stämma skolan. Han svarade: - Nehe, okej då. Efter det brydde han sig ingenting, han viste att jag skulle svara likadant. En vecka senare var jag så ledsen att jag inte snart orkade mera. Ingen i hela världen brydde sig om mig, jag var ensam och övergiven. Jag var den fulaste ungen i stan enligt klassen. Ingen av lärarna på skolan fattade något, men vem brydde sig egentligen om mig? Klara vem är det? Åh just det ja, den tysta tjejen i 8 E. Jag hade ingen, ingen att prata med, ingen att gråta i famnen på och det värsta var att min familj inte hade någon susning om vad som pågick eller vad som hände med mig. Mamma sa att då jag satt inlåst på mitt rum var för att jag var i den åldern, - Hon vill väl vara för sig själv hon är ju gammal nog att få vara i fred och ha ett privatliv. Men jag ville att någon skulle fatta, någon som sa: - Klara, jag ska hjälpa dig igenom det här. Jag ska prata med skolan. Du är vacker och precis lika värdefull som alla andra. Men ingen fattade att jag inte orkade prata om det, jag ville att dom skulle förstå att något var fel och hjälpa mig. Jag kände mig värdelös, ful och ensammast i hela världen. Så en dag fick jag nog. Jag orkade inte mer.
Skolan väntade och jag stack iväg på morgonen som vanligt, jag sa: - hej då mamma vi ses efter skolan. Mamma svarade: - Nej, jag jobbar länge idag och kommer hem tio. Då ska du ligga i din säng. Jag svarade: - Jadå mamma.
Ingen hade en aning om vad som skulle ske om cirka en timme. Jag hade förberett allting. Jag hade skrivit ett avskedsbrev till familjen.
Hej familjen! Nu kommer ni aldrig få se mig mera. Ni slipper mig helt och hållet. För jag ger upp nu, dom vinner. Jag ger mig. Ni vill ändå inte ha mig i eran familj, ingen av er fattade något. Ni fortsatte som om inget hade hänt, varje dag blev jag utsatt för mobbing och ni fattade noll. Men jag kan förlåta er.
Slutet är nära, jag känner det intill, farväl nu mina kära, nu gör jag som jag vill, med sorgen i mitt hjärta, sliter jag mig fri, jag går igenom smärta, snart är allt förbi, jag går mot nya tider, en ny tid och rum, jag sorgen sakta lider, hur kan jag vara så dum, nu tar jag sista klivet, nu dör min sista glöd, men ni ska alltid veta att jag alltid har älskat er.
// Klara
Jag hade städat mitt rum noga och jag hade rivit isär klassfotot. Jag visste ett perfekt ställe som inte låg särskilt långt ifrån mitt hem. Det var en hög bro, som det sällan åkte några bilar på. Jag klev upp på räcket och sträckte ut mina armar och sa: - Nu slipper ni mig för alltid. Nu har jag fått nog. Så hoppade jag. Två sekunder senare var jag död.
Polisen hittade mig efter 12 timmar. Mamma fick ett samtal hem och blev hysterisk hon kunde inte fatta att det var sant, hennes lilla Klara var död. Hon skulle aldrig komma tillbaka. Anton och Pappa förstod det inte heller, ingen fattade något. Förutom klassen, dom anade att dom var orsaken. Men dom kom trots allt på min begravning. Hela skolan var där, min familj, släkten och en massa okända folk från stan kom för att sörja min död. Alla som var i kyrkan grät. Prästen höll det vackraste tal i hela världen. Som var om mig, till mig bara mig. Då för första gången kände jag mig älskad.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Liiiee - 2 jul 06 - 21:41- Betyg:  | | Den var jätte jätte jätte bra | | ida1 - 2 jul 06 - 01:12- Betyg: | | Jätte fint ..*snyft* | | Ellizz - 29 jun 06 - 04:47- Betyg: | | Sorgligt... | | spite_fire - 28 jun 06 - 20:53- Betyg: | :o
bra! |
|
|
|
