Naket och ärligt |
Ibland eller ja rätt ofta måste jag väl erkänna, eller egentligen hela tiden får jag för mig att någon sitter på hisstaket, att det sitter en vampyr(?) eller mördare där som bara väntar. Väntar på mig och på att få göra slut på mig. Då griper ångesten tag i mig, jag kan inte andas och det känns som att golvet försvinner under mina fötter, jag evt inte hur jag ska kunna dra ett enda andetag eller ens röra mig. Luften försvinner och jag dras ner, ner, ner i ett stort svart håll och känner en skräck överväldiga mig, en extrem skräck för döden, dödsångest.
Jag vet ju att egentligen är sannolikheten för att en vampyr eller en mördare sitter på hisstaket är lika med noll. Men jag kan ändå inte bli kvitt dödsångesten som griper tag i mig. Det är ren och skär skräck.
Det är egentligen svårt att sätta rätt ord på det, det är riktigt svårt att beskriva hur det känns, men jag vet att jag är livrädd för att dö i just det ögonblicket när jag åker i hissen.
Kanske rätt skrattretande eftersom att jag så många gånger har försökt göra slut på mitt liv och nästan lyckats också. Så egentligen borde jag inte vara rädd, döden borde vara något bekant något som jag känner mig trygg med, det är ju något jag har velat göra länge, alltså dö.
Men att dö för någon annans hand vet jag inte om jag vill, och framförallt inte för en vampyrs hand. Okej jag vet, det finns inga vampyrer, men ändå slår den tanken mig varje gång jag åker hiss. Det blir liksom nåt fel i huvudet, jag tänker saker som aldrig skulle kunna hända. Jag får katastroftankar kan man väl säga.
Det är samma sak när jag åker karusell, eller ja inte en karusell som snurrar runt, runt, runt utan riktiga åkattraktioner, jag får dödsångest, jag är bombsäker på att jag ska dö. Jag kan börja gråta, sluta andas och bara sitta stel av skräck utan att förstå att jag faktiskt inte kommer dö, utan att jag om någon minut kommer stå tryggt på marken igen.
När jag va liten blev jag rädd för hajar, jag var rädd för att duscha för jag var säker på att det skulle komma ut hajar genom väggen i duschen och äta upp mig, ja visst sannolikheten för det är lika med noll, det med. Men att vara bombsäker på att det kommer hända just i den stunden man står där går inte att komma ifrån. Visst jag kan skratta åt det nu, men då var det min verklighet, jag kunde inte förstå att det inte skulle hända.
Att inte leva i verkligheten när den ändå finns där, att välja att gå in i sin egen fantasi och tro på det. Även fast man vet att det kan vara så fel.
När jag gick på högstadiet gick jag helt och hållet in i fantasin, alldeles för mycket, jag levde med mina fantasi figurer, pratade med dem och såg dem framför mig precis som om de hade varit levande. Jag visste att så inte var fallet, men dt var ändå lättare att vara med dem än att vara med mina riktiga klasskamrater på något konstigt sätt. Men visst mina klasskamrater tyckte väl att jag var rätt konstig, men det var min verklighet, jag föredrog den framför dem.
På gymnasiet såg jag skuggor, jag minns inte mycket av den tiden, jag minns bara att jag var rädd, riktigt rädd.
Vad man ska kalla det här?
Ja det vet jag inte.
Men något ord för det finns det säkert.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 18 maj 12 - 00:22 | | haha tackar :) | | martobicat - 18 maj 12 - 00:19 | | Skriva kan du ;) |
|
|
|
