Min röst blir svag |
Verklighetens skydd är borta, där bara fantasin finns. Men slagen och hatet det försvinner inte, slagen från livet. Det blir fel, men ändå är allt rätt, men rösterna i ditt huvud de skriker.
Skriker fel saker enligt alla andra, men du tror på dem. Du tror på rösterna som skriker. De skriker i ekande rum.
Levande ljus de brinner, de brinner för livet och för nuet, men brinner du?
Brinner du för livet?
Jag vill inte, jag vill inte, men ändå vill jag, det blir liksom fel i mitt huvud, när jag tänker på dig. Det blir så fel så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill klättra på väggarna likt en spindel, men jag kan inte, jag kan inte skrika, sparka eller slå, jag kan bara sitta. Sitta i tystnad och se på.
Men mina ord är inte verkningsbara jämnfört med rösterna i ditt huvud. De skriker, de skriker högt, högre än min svaga röst.
Jag ser hur du lider, hur du kvävs av din inre demoner, men jag kan bara gråta och sträcka ut min hand, men du når den inte. Du kan inte ta den, inte fånga den eller ens se den på grund av allt mörker.
Det blir dunkelt och mörkt och allt annat än det svaga ljuset i dåtiden finns inte. Det är bara dåtidens röst som ekar, som slår och hatar. Men jag kan inte nå dig, eller tända ljuset igen. Verkligheten är borta och jag är likaså. Jag vet inte vad jag ska skrika, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte. För mörkret har både dig och mig i sitt hårda grepp.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 17 maj 12 - 23:48 | | tack så mycket | | martobicat - 17 maj 12 - 23:44 | | sorglig. du är duktig på att skriva. |
|
|
|
