Världen med dig [Del 15] |
Lämna gärna kritik och kommentarer och tack för att ni läser!:)
____________________________________________ _____________________
Vi öppnade den vita dörren och steg in i rummet. Liksom resten av sjukhuset, var det här rummet vitt. Den enda skillnaden var att här fanns det gardiner i fönsterna. Gardinerna föreställde söta djur som lekte. Rummet var stort och det fanns ungefär 10 sängar. Förutom sängar fanns där också små bord där det låg pennor och nedkladdade papper och gosedjur i massor. Vi var i barnavdelningen. Rättare sagt på avdelningen för cancersjuka barn. Som jag tidigare berättat var min lillasyster, Emi, sjuk av leukemi, blodcancer. Så för tillfället bor hon på sjukhuset. Jag hoppas varje dag att hon ska komma hem, längtar efter henne så mitt hjärta värker. Jag vågar inte tänka vad som skulle hända ifall behandlingen inte lyckas. Jag ville inte gärna erkänna det, men jag är rädd för det. För att bli lämnad ensam. Min lillasyster förtjänade inte ett sådant öde hon hade fått. Men vi kunde inte göra mer än att vänta och hoppas.
Jag stängde dörren och väntade ett tag innan jag fortsatte att gå framåt. Jag drog ett djupt andetag. Erik såg förbryllat på mig och kramade lätt min axel. Jag log vagt och gick till min systers säng.
-Hej min lilla ängel, sa jag till henne. Hon hade inte hört oss komma och kollade snabbt upp, förvånad. När hon såg att det var jag, spred sig ett stort leende på hennes ansikte och hon hoppade upp och ner i sängen. Hon lade ifrån sig boken hon hållit på att läsa.
-Aileen! Hon kramade mig hårt. Det var ju jätte länge sedan du var här! Åh, jag är så glad att du kom! Hon pratade fort och lite sluddrigt av sömn. Jag log mot henne.
-Hur är det med dig? Frågade jag Emi. Hennes stora leende falnade.
-Åh, det är jättebra, ljög hon. Jag såg strängt på henne.
-Ljug inte för mig, Emi, varnade jag henne. Hon såg plågat på mig. Jag började ana oråd.
-Men det är inget speciellt, jag lovar. Det är ingenting att bry sig om, oroa dig inte över det. Jag klarar det här, du och mamma ska bara ta det lugnt och inte oroa sig. Min lilla lillasyster hade vuxit upp så fort. Hon var så vuxen. Det enda hon brydde sig om var att vi inte skulle oroa oss, att vi skulle må bra.
-Emi, det blir inte bättre av att dra ut på det. Säg det nu. Jag ångrade nästan mina ord när hon fick tårar i ögonen.
-Jag har hört att doktorn sagt till mamma att det går neråt. Dessutom så har mitt hår börjat trilla av, sa hon sorgset och drog handen genom håret. Tussar av guldiga lockar fastnade mellan hennes hår. När hon såg det brast hon i gråt. Jag höll om henne hårt.
-Ta det lugnt, allt kommer att ordna sig, sa jag tröstande till henne. Men jag var inte så säker på det själv. Hon var så ledsen, hon kunde inte sluta att gråta.
-Aileen, jag vill inte dö. Jag vill leva, sa hon och så fortsatte det. Jag kände mig så maktlös. Det enda jag kunde göra var att hålla om henne och försöka trösta henne. Jag fick en klump i halsen. När Emi började att lugna ner sig, presenterade jag henne för Erik.
-Emi, det är någon jag vill att du ska träffa. Erik som stått lutad mot väggen, kom fram för att hälsa på henne.
-Hejsan, jag heter Erik, log han. Hon gjorde stora ögon och skakade hans hand. Trots att Emi hade lugnat ner sig, hade inte jag gjort det.
-Jag går ut en stund, jag kommer snart igen, sa jag till Emi och kramade hennes hand. Erik såg upp på mig men frågade ingenting.
-Erik, kan du? Frågade jag och gjorde en svepande rörelse mot Emi. Han nickade. Jag gick långsamt ut ur rummet. När dörren väl hade stängts gick jag genom några korridorer tills jag hamnade något sålunda avskilt. Där sjönk jag ihop. Ingen såg mig här. Tårarna började rinna även på mig. Det fick inte gå sämre, det fick inte gå till så här. Hur kunde något sånt här hända henne? Allt skulle bli bra, det hade de lovat oss. Hon var tvungen att överleva. Jag satte händerna framför ögonen, som snart blev våta av tårar, och snyftade. Det fick inte bara hända. Jag vet inte hur länge jag satt där, med tårar som aldrig tog slut. Men till slut fick det räcka, jag kunde inte sitta i korridoren hela natten. Så på stapplande ben tog jag mig upp, men föll nästan ihop igen. Jag var mer ledsen än Emi. Om hon dog skulle livet inte vara värt att leva. Det blev inte heller bättre att jag hela tiden snubblade över klänningen. Men jag ramlade inte i golvet för ett par starka händer tog tag i mig. Erik, såklart.
-Ta det lilla lugna nu, sa han och log. Men jag svarade inte och inte heller gick jag ifrån honom. Jag kröp in i hans famn och grät ännu värre. Jag visste att det jag egentligen inte kunde göra så. Men vad i helsike, det struntade jag i just nu. Han stelnade till men slappnade snabbt av och lade armarna runt mig. Han sa ingenting och det var jag glad över. Hans hand strök mig över ryggen. Jag visste att han förstod. Han hade haft en syster som dött av leukemi. Han visste hur rädslan kändes. Efter ett tag, när det värsta snyftningarna gått över, såg jag upp på honom.
-Emi? Frågade jag.
-Sover, svarade han. Du var ute i över en timme. Jag skrattade glädjelöst.
-Det här var nog inte en sådan bra idé, sa jag. Han strök handen över kinden och tog bort tårarna.
-Du kunde inte veta att det skulle gå så här. Jag såg ner på marken.
-Förlåt, viskade jag.
-För vad? Frågade han. Jag vred nervöst mina händer.
-Jag vet ju vad som hände med din syster och, sa jag innan Erik avbröt mig.
-Och det här är inte samma sak. Jag såg argt på honom.
-Det är just det det är. Samma sak kommer att hända. Hon kommer att dö. Och säg inte att det kommer att ordna sig för det gör det inte, fräste jag.
-Det vet du inte, sa han.
-Men du hörde ju, det hade gått sämre och hon hade börjat tappa hår och vem vet vad mer som kommer att hända, utbrast jag.
-Tyst Aileen. Du vet inte vad som kommer hända, hur mycket du än vill kan du inte se in i framtiden, och du kan inte ta ut allt i förskott, sa han bestämt.
-Men...
-Inga men. Säg ingenting mer. Jag var faktiskt tyst. Men jag var tvungen att fråga en sak till.
-Erik?
-Hm?
-Kommer hon att dö? Min röst bröt sig och jag var nära att börja att gråta igen. Han suckade uppgivet och strök mig över håret.
-Jag vet inte, Aileen. Jag vet inte.
|
|
|
|
