Hon var fri |
Hon vaknade av tunga steg i hallen och satte sig käpprakt
upp i sängen. Skakande av skräck kröp hon fram mellan
lakanen och öppnade golvluckan med darrande händer. Så tyst
hon hon kunde klättrade hon ner och sköt igen luckan efter
sig. Mörkret slöt sig omkring henne och hon kurade hjälplöst
ihop sig till en liten boll. Hon slöt ögonen och lyssnade
efter ljudet av den oanmälde besökaren.
"Okej, du ska med mig, du har redan erkänt dig skyldig",
mannen som talade hade en klar och myndig röst.
Hon förstod genast vad han var för något.
"Varför i helvete måste du komma mitt i natten?! Jag låg
ju för fan och sov!"
"Klockan är tolv på dagen, det är inte mitt fel att du
vänder på dygnet."
"Här vänder vi inte på någonting..."
"Det stinker sprit, hur mycket har du druckit egentligen?"
"Jag dricker inte!"
"Du har bara gömt flaskorna"
"Snoka runt om du måste, om det känns bättre?"
Hon höll andan och slöt ögonen ännu hårdare. Livrädd satt
hon stel som en staty och väntade. Men besökaren rörde sig
inte. Tydligen ville han inte lämna rummet han nu stod i.
"Nu åker vi" sa han bara, med en så myndig och viktig
stämma att hon rös av obehag.
Plötsligt hördes en hög duns och hon förstod att pappa hade
fallit ihop. För full och trött för att kunna stå. Hon
hörde det långsamma ljudet då besökaren försiktigt släpade
pappa med sig ut på den öde gatan.
Hon att orörlig i flera timmar. Hon grät inte och kände
ingen ilska. Bara förvirring och obehag. Då hon äntligen
vågade sig tillbaka upp genom den tunga golvluckan hade
mörkret redan lagt sig. Men hon var inte rädd för natten.
Hon rafsade ihop sina få tillhörigheter och lämnade huset.
Hon var fri.
|
| Kommentarer | | Safir - 16 maj 12 - 22:01 | | Tragisk historia, men jag gillar den |
|
|
|
