När ord blir till is |
Det är kallt, och hur mycket jag än försöker, så blir det inte varmare. Hur många tröjor jag än tar på mig, så är det fortfarande kallt. Dina ord är fortfarande lika kalla som förut, dina ögon och ditt kroppsspråk. Vad jag än säger så når jag dig inte, du hör mig inte trots att jag skriker så att mina lungor nästan spricker. Det är svårt för mig att förstå, att du inte hör, att du inte förstår, mina ord och min smärta. Det gör ont att du inte ser mig som jag är, att du inte förstår att jag inte tänker som du. Men det som gör ondast är ensamheten, frosten som börjar visa sig när det varit kallt alldeles för länge, orden som hänger sig kvar och vägrar att försvinna. Det är inte när dina slag träffar min kropp som jag gråter, inte när den fysiska smärtan gör sig uppenbar, utan när du vänder ryggen till, och det enda jag ser är en mur som är omöjlig att ta sig igenom. En mur av hårda ord, av is och oförståelse, som jag vet att jag aldrig kommer att kunna förstå, än mindre komma över. Det är när dina ord träffar mig likt pilar som tränger in i mig som jag gråter, när frosten vägrar att försvinna och när din blick säger noll. När du står där utan att förstå, utan att se hur ont det gör, utan att veta hur du ska hantera mig. När du lämnar mig och tror att det är okej, att dina istappar och pilar inte skapar sår, när den iskalla vinden inte går att värja sig emot.
Jag står på ett fält, ett krigsfält, men jag vet inte hur jag ska försvara mig. Jag har lärt mig hur man värjer sig mot slag, men inte hur man värjer sig mot ord. Jag har lärt mig att smärtan efter slagen går över, men att smärtan efter orden tar mycket längre tid att läka. Därför kan jag inte slåss mot dig, för dina ord är som tusentals nålar som borrar sig in mig, och jag har inte en chans att värja mig mot dem. Jag kan inte försvara mig mot orden du skjuter mot mig, och att slå tillbaks är omöjligt när din mur är tusen meter hög och omöjlig att komma igenom. Jag är försvarslös på fältet, och utan vapen vet jag inte hur jag ska slå tillbaks. Jag vet inte ens om jag vill slå tillbaks, jag vet inte ens om jag kan. Dina ord är förintande, och såren hinner inte läka innan nya kommer till. Jag kan inte slå tillbaks och än mindre försvara mig. Mina krafter är slut och jag kapitulerar framför dig, men du har redan gått din väg. Mina tröjor ger mig inte längre någon värme, inte mot någon så iskall som du.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 19 maj 12 - 00:06- Betyg:  | | Sorglig, men fin och välskriven. |
|
|
|
