Att bli förälskad i fel person del 14 ~Tillbaka~ |
Tack för era kommentarer och för att ni läser! Här kommer nästa del ... ~^.^~
--
Vi körde hela natten eller ja de körde hela natten, bytte förare då och då. Men när solen kikade över horisonten stannade vi till, utkanten av en skog. Varför måste det alltid vara en skog inblandad. Men den skogen kunde jag utantill. Det var samma skog jag en gång tidigare att gömt mig i då de jagade mig. Detta var inte längre deras hemma plan, utan det var min. De parkerade och vi alla sträckte på våra stela kroppar. Alla utom jag. Jag andades in och tittade länge rakt in i skogen. Aimo kom fram.
”Jag vet inte deras position men ge mig …”
”Ingen fara. Jag vet. Jag vet”, avbröt jag snällt.
Vi samlades i en klunga.
”Karim, Tapio, Raija, Zaida och Clayton hänger med mig och Cynthia in. Ni andra väntar här, vi har kontakten via telefonerna. Var beredd att kontakten kommer att brytas så fort vi är inne, vi meddela innan. Det finns vissa punkter där vi kan ta kontakten igen, kan vi så gör vi det. Vi meddela så fort vi är ute. Var beredda på att detta kan ta flera timmar”, sade Aimo Alla nickade, alla utom jag. Aimo andades in. ”Okej då kör vi.” Vi reste oss upp och jag gick direkt in i skogen med sällskapet i släptåg. Helt tysta. Jag visste precis vad jag gjorde och hoppades att Aimo inte skulle lista ut det förens det var försent. Första hindret kommer bli hundarna. Tre utposter som endas bestod av hundar. Sju stycken. Schäfrar tror jag. Strunt samma. De var ändå ett problem. Tapio och Karim hade tydligen en lösning och försvann fram mot posterna. Undertiden vi höll avståndet. Hundskall. Några minuter senare visslade de och vi kunde gå fram. Hundarna var borta och bröderna skrattade. Vi tog oss vidare genom den tysta skogen. Andra problemet kamerorna. Intervallkameror. Raijas tur. Hon upptäckte dem direkt och pekade ut dem. Uppe i träden med fem träd mellan varje. Hon visste intervallen och guidade oss genom kamerornas näste. När vi passerade dem så hade det redan tagit en timme. Snart kom tredje problemet. Jag hoppades att Aimo inte visste det jag planerade att göra. Ett område med en stora buntar taggtråd med jämna mellanrum mellan varje bunt. De började klippa i den första bunten då jag gick bort en bit. De upptäckte inte mig förens jag tog sats och sprang. De vände sig om och följde mig med blicken då jag hoppade mot ett träd och över taggtråden. Hittade balansen och stod mellan två buntar med taggtråd. De tittade tyst och en aning förskräckt på mig.
”Ledsen Aimo. Men detta är mitt problem”, sade jag och vände mig om.
”Vänta!” Jag vände mig halvt mot dem. ”Var inte dum nu. Hur ska du ta dig igenom ett fält med taggtråd?” Jag log mot Aimo.
”Jag har gjort det en gång tidigare”, svarade jag. Zaida skrattade.
”Låt henne vara dum, vi kommer ikapp då hon fastnar …” Min tur att skratta.
”Om jag hade fastnat hade jag inte varit här nu, eller hur?” Hon stirrade irriterat på mig.
”Äsch det är slöseri med tid, låt henne begå självmord om hon så gärna vill det”, sade Zaida och viftade irriterat på handen. Jag sneglade på killarna som fortsatte med taggtråden. Jag vände mig om, kom ihåg luckorna som fanns mellan den andra bunten med taggtråd.
”Hur ska du ta dig igenom?” frågade Aimo.
”Sist tog jag hjälp av en av vakterna, resan från detta ställe kommer jag aldrig att glömma. Tacksam för all din hjälp, men här skiljs vi. Ni går tillbaka.” Han skakade på huvudet. Jag fortsatte att ta mig genom taggtråds vimlet. Rev mig flera gånger. Zaida skrattade.
”Hon kommer fastna.” Jag himlade med ögonen.
Sjunde sektionen med taggtråd var passerad och en kvar. Jag fick krypa igenom denna del, skar mig flera gånger och kläderna fastnade. Vilket jag struntade i totalt. Under en kvart promenerade jag fritt i skogen tills det näst sista problemet kom. Muren. Mur och staket runt om själva byggnaden. Järn balkar stod runt om, hala och vassa. Jag tog tag i den närmaste och började klättra. Fötterna mot muren, ena handen mot staketet och den andra om balken. Skar mig ganska illa mitt i handen. Bet ihop. Mysigt, kunde lika väl dragit fingrarna över tunt papper. Ungefär lika ont gjorde det. Dock var balken lite trubbigare. Ännu skönare. Med möda tog jag mig upp, klättrade över och fick göra samma prosidur ner. Fast med andra handen så jag skar mig lika illa som tidigare. När jag tog mig ner mötes jag av den sista omgång taggtråd. Gick igenom och skyddade ansiktet och händerna med kläderna. Blodig stod jag på andra sidan och det sista problemet väntade mig. Att ta mig in i den massiva byggnaden. Månen doldes av byggnadens storlek. Strålkastare svepte över marken gav mig den belysningen jag behövde. Vakt efter vakt tog jag mig förbi med hjälp av deras poster, deras små hus. De stenar och träd som fanns kvar ledde mig långt fram. Jag kikade upp mot byggnadens topp. Vakterna vandrade omkring, letade. Jag tog god tid på mig att komma fram till dörren. Jag visste att den var låst, men det var ju inte dörren som var mitt mål. Utan det var portvakten. Jag letade upp en lite sten, kastade den mot metalldörren. Vakten ryckte till och tog fram sitt gevär.
”Vem där?!” röt han. Jag satt mig på marken då han kom närmare mig. Gjorde samma sak som jag gjorde då jag tog mig ut.
”Demonerna. Jag känner dem”, mumlade jag svagt. Vakten kom närmare. Jag tog jord, skitade ner mig, rufsade till håret och fortsatte att mumla demonerna. Han kom inom synhåll och skrattade elakt.
”Ser man på.” Han satte vapnet mot axeln och log elakt. Han hukade sig och tog brutalt upp mig på fötterna undertiden jag såg överlycklig ut och mumlade demonerna. Han tryckte upp dörren och vakten innan för skrattade, dunkade sin kompis i ryggen och tog över hans position. Oanmält byte.
Han knuffade mig framför mig men fick dock hålla upp min vikt. Jag gick halvt som halvt, nynnade och skrattade. Helt tokig. Korridoren var kall och såg ut som en källare. Korridor efter korridor skrattade jag mig igenom och nynnande. Mumlade och sjöng. Rör och rost täckte väggarna innan vi kom in i den rena delen. Kalt. Rent. Nytt. Dörr efter dörr passerade vi, innan han släppte mig smått skrattandes på golvet inne i ett av rummen. Stängde till. Tio minuter senare kikade någon in genom fönstret, som var täckt med galler som var av skinande ren metall.
”Det är hon”, bekräftade någon. ”Övervaka henne noga.” Denna någon var mannen och den som skulle vaka över mig var kvinnan. Jag gungade på huvudet då jag tittade upp i taket, satt slarvigt på golvet. Skrattade halvt hysteriskt innan jag tystnade helt och förblev tyst.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 18 maj 12 - 22:02- Betyg:  | | riktigt bra! :p blir nyfiken på vad det är du har tänkt ska hända! :) mejla! :D | | Rica-san - 17 maj 12 - 00:57- Betyg: | | Bra!Mejla nästa! :D | | Notchii - 16 maj 12 - 02:00- Betyg: | | Håller med Naraylemi :O Vad fan skulle det vara bra för?!? Men jättebra del och mejla nästa :D | | sookisweetie - 15 maj 12 - 22:21- Betyg: | | oj oj. DU skriver så bra!! :) mejla nästa!! |
|
|
|
