En Rödhårig tös |
Djupa andetag som börjar långt ner i magen, stiger genom bröstet och avslutas i en pust av varm lust.
Långa ögonfransar som glittrar i solen första strålar. Panna som rynkas innan den på nytt slätas ut.
Åldern tar nästan alltid ett stort steg i sömnen. Får vuxna människor att se ut som små barn.
Gustav är inget undantag. Minst tre år ser de ut som han hade tappat. Fina Gustav, min prins, min tvillingbror och min blodsbror.
Med lätta fingrar följer jag konturen av den höga pannan, låter fingret åka kanna ner för den spetsiga näsan, medvetet hoppar jag över munnen.
Istället undesöker jag dem grova käkarna, smeker halsgropen och ritar cirklar på den plata magen.
Innan jag återvänder till läpparna, känner den mjuka och fuktiga ytan under fingertoppara. Försöker föreställa mig hur det är att kyssa dem.
Det går trögt, innan jag hinner riktigt grepa fantasin så försvinner den. Jag kan inte föreställa mig de, lika svårt som det är att tänka sig kyssa sin bror är de för mig att kyssa Gustav.
Jag ligger kvar ett tag till, fast det spränger i min blåsa och fast jag egentligen borde palla mig hem.
Bara ett litet tag till ska jag ligga kvar i sängen, dricka mig mätt på den fina stunden, så jag har något vackert att hålla mig kvar vid, när vardagen slår klorna i mig.
Men till slut så blir trycket över blåsan ändå för starkt och jag måste skynda mig till toaletten för att inte kissa på mig.
När första toalettbesöket för dagen är avslutade så ställer jag mig framför spegeln för att bedöma i vilket skick jag är i och hurvida en dusch är nödvändigt eller inte.
Efter ha funderat på det så bestämer jag mig ändå för att skippa duschen eftersom jag ändå inte kommer hitta finna ren handuk.
Istället skvätter jag lite vatten i ansiktet och under armarna.
När det sedan blir dags för att packa så blir jag tvungen att gå på jakt efter mina grejor. En dålig ovana hos mig är att jag har en tendens till att spridda ut mina tiillbehör lite varstans.
Vilket gör de alltid ganska knepigt att få med alla sakerna när jag reser. Den här gången är de bara en av mina strumpor som jag inte lyckas hitta.
Eftersom den inte känns som något så pass viktigt att lägga någon längre tid på, så lämnar jag den åt sitt öde och går för att säga hej då.
Gustav ligger kvar i samma ställning som jag lämnade honom. Försiktigt för att inte väcka honom, pussar jag hans panna och viskar ett hej då.
Jag får ett slött "hej då" till svar, som tyder på att han inte riktigt sover.
Och med dem orden lämnar jag hans lilla lägenhet på tredje våningen och beger mig mot busshållplatsen med min väska studsande upp och ner på ena höften.
Ledsen för dem eventuella stavfel som texten förmodligen innehåller
|
|
|
|
