Ett minne |
Jag ligger med huvudet på ditt bröst, innan för dig, i soffan. Du smeker med fingertopparna över min mage, där t-skirten letat sig upp, och vid halsen och nacken. Du gör det långsamt. Min hand vilar på dit bröst och jag klappar försiktigt fram och tillbaka. Du hoppar närmare mig, andas tyngre, lägger ditt huvud mot mitt.
"Vill du?", som en viskning mellan oss, men du uttalar den. Säger genast att jag inte behöver. Det vet jag redan, men det värker i mig.
"Jag vill, men kan inte." Du nickar, drar försiktigt bort din hand. Jag drar dit den igen. En liten stund till, för att minnas, för att andas tillsammans.
En halvtimme
"Vill du?" Du ser mig i ögonen. Jag vill så att det gör ont. Jag svarar inte heller, men du kysser mig på kinden, precis bredvid munnen. Jag kan inte, jag borde inte vilja, men jag vill. Jag kysser dig direkt. Ditt rum. Ditt rum, din säng, filmen rullar igen.
Din lilla säng, vi två. Det tar inte två minuter, men efter nästa kyss frågar du igen om jag verkligen vill. Jag nickar, du låser dörren.
Jag vet vem du är, jag vet vad du gillar. Jag klär av mig och det skälver i mig. Din blick, d-i-n blick.
Och sedan,
(Jag har saknat dig, om och om igen, men det kan inte vara vi, det går inte, men just precis nu, och det är bara jag som känt så, men det gör inget för jag får vara nära dig en sista gång, och du är en så bra vän, jag trodde inte detta skulle hända, men jag föll ner från min fasad om att jag ändrats och jag ligger med dig.)
Efteråt gråter du över vad du fått mig att göra, men jag vill inte sluta, vill inte att du ska förstöra, vill låtsas en liten stund till, bara en liten, men det går inte. Det är slut och inte ens du vill ha mig, se på mig, när jag klär på mig, när jag försöker kyssa dig, när jag försöker vara nära. Och det gör ont. Men det gör inget, för allt är så hemskt.
Jag har bara sagt det en gång.
|
|
|
|
