Dröm eller verklighet |
Jag springer igenom alla bekanta gångar om och om igen den här gången är jag förföljd. Labyrinten skrämmer mer än någonsin den här gången, mörk och kall med tomheten ekande genom alla gångar. Känner bara tomheten inget annat är lätt att bära. Jag tar ytterligare en snäv sväng för att komma undan och där står den stor å pampig, herrgården mitt eget helvete.
Jag kan inte stanna upp nu då kommer den ikapp mig och då är jag körd. Jag springer in genom dörren och låser bakom mig här ekar tystnaden och tomheten tydligare. Jobbigare att höra. Jag är helt ensam och ensamheten kväver mig igen. Det är bara jag och huset ingenting annat existerar. Jag sitter här på knä och allt bubblar och bara väntar på att jag ska släppa ut det å det gör jag innan jag rusar in i nästa rum. Här är det tomt, ekande, mörkt och kallt. Jag fryser till och börjar springa rakt in i den andra dörren som är låst, jag kommer ingenstans.
En liten röst säger släpp taget om allt, bara släpp det. Jag ska jag vet att jag borde ha gjort det för länge sen men jag klarar det inte, klarar ingenting längre. När jag slutar gå upp bara för att ingen ska fråga hur jag mår eller om jag lever. När det inte plågar mig att le och vara glad då ska jag släppa taget men tills dess kommer jag ingenstans. Det här är inget som jag vill göra men jag ligger där på golvet och bara ligger.
Jag hör hur någon kommer in i rummet men jag orkar inte bry mig. Jag vet vad som kommer, det gör det varje gång och det blir bara värre och värre för varje gång. Det blir hårdare och hårdare, svårare att kämpa, att stå kvar.
En öm smekning över mitt hår och jag låser mig. Vill inte känna något alls. Kan inte stänga av.
Det alla är rädda för kommer att bli min befrielse om jag bara kan stå emot. Han tar tag i håret och drar till. Han är hårdhänt och innan jag hinner andas skriker jag när han pressar sig in. Jag klarar inte att tvinga bort honom...Han är för stark, för plågsamt. Snart kommer den snart kommer befrielsen.
Jag förtjänar smärtan förtjänar allt. Befrielsen när jag blir ensam igen tvingar mig att ligga kvar och känner hur smärtan bultar överallt. Plågan är inte över på långa vägar nu.
Jag känner hur jag ruskas omkring. Nej låt bli mig vill jag säga men jag kan inte har tappat orden har tappat rösten, har tappat mig. Jag försöker komma undan nu och begrava mig själv.
-shyss lugna ner dig. Det är bara jag, det är bara jag. Vakna nu
Jag tittar runt mig. Känner tårarna på kinden och vet att det hänt igen.
Det var bara en dröm
|
|
|
|
