Tittksåpet |
Det är som att leva i ett tittskåp, dit människor går och bara tittar, som apor i bur. Men vi vet det inte, vi lever inte i det så som de andra gör. Tittskåpet är som en borg, med murar som skyddar och inte visar oss det de andra ser.
Jag vet inte om ni vet om det, att de sitter där uppe och bara tittar på oss och leder oss dit vi ska, dit vi egentligen inte vill, men vi tvingas dit av dem.
Det blir till ett spel som du inte kan avsluta, ett spel för galleriet som det så fint heter. Ett minspel i det lilla tittskåpet. Skådespel med charader och lögner, ett nät av lögner som inte ens en spindel kan krångla sig ur.
Mamma, pappa, barn och så är livet igång igen. Livet i det lilla tittskåpet som inte går att styra av egen vilja, utan det är de som styr. De som inte går att se utan man bara vet att de finns. De som spelar oss spratt om natten och leker med livet på dagen.
Att spela ett spel man inte ens är medveten om är som att dansa på lina utan skyddsnät. En dans med döden utan lyckligt slut.
Tittskåpet där allt skådespel sker utan makt att förändra eller förbättra bara vandra vidare i samma fotspår som förut. Ett skådespel med charader, utan lek och fånerier, utan med allvar och skådespel.
Det blir fel när det blir rätt, när de styr utan att fråga, utan att ens förstå att det de gör blir så fel. När du bara sitter och stirrar blint ut i tomma luften och drar kippande efter andan för att desperat få in luften i dina lungor. Men utan kraft att förändra eller ens förstå att du måste förändra, för de styr.
Du förstår inte vetskapen om att de sitter där och tittar, de styr ditt liv likt det tittskåp till liv du lever i.
Livet blir en teater med manus utan skrivet slut, men du borde skriva, du borde förstå och veta hur slutet ska bli, men du är velig, så velig och vet inte vad du vill eller vad du känner. Det blir förvirrande för dig, för dina nära för alla som inte vet, som borde veta men inte ens kan förstå att de borde veta.
Ett tittskåp med livet i en låda, så som det borde levas, borde vara, borde se ut, men så som det inte är utan bara ett enda stort BORDE.
De förvränger ditt liv, de förverkligar dina mardrömmar och får dig att leva i skräck och vånda, men det blir så fel, så otroligt fel när de lever ditt liv åt dig.
Att leva som en apa i bur som folk bara går förbi och stirrar på, som om du, ditt riktiga jag inte existerar, du andas inte ens, du lever knappt och du går ej mer.
Du är fången i tittskåpet som någon snickrat ihop i slöjden i skolan för att sedan ta hem och visa mamma och pappa så att de ska säga:
”Åh, men vad fint, ge det mormor och morfar i julklapp”
Men du lever i det, i den lilla, lilla världen med miniatyr möbler och känslor so egentligen inte får kännas, de får inte ens levas och knappt ens finnas.
Tittskåpet där du lever ditt liv är bara en mur, ett skydd utan nät som inte går att se, som inte går att lita på. För det finns inte.
Det går inte ens att fantisera om att det finns, för det har aldrig funnits.
Att bli Herre över sitt liv är lika jobbigt som att försöka leva.
|
|
|
|
