Är genvägen tillräckligt lång? Del 2 |
- Du har missförstått allt! Jag har inget förhållande med Rasmus, jag kommer aldrig vara intresserad av honom, jag lovar! Han är inte min typ, inte på långa vägar. Jag vill vara med någon som jag passar ihop med. Någon som du. Jag vek aldrig blicken och tittade stint in hans kalla ögon som långsamt mjuknade och jag började se glimtar av den gulliga Micke som jag älskade.
- Så du gillar inte honom? Bara mig? Han lät så hoppfull och jag ville inte att han skulle få ännu ett utbrott, men jag valde noga mina ord:
- Du är den enda jag älskar ja! Jag älskade ju Rasmus, men inte på det sättet. Han var som min bror men jag antog att Micke inte skulle förstå skillnaden just nu. Han tog min i sin famn och snurrade runt mig ett halvt varv så vi bytte plats, han lade en hand på min kind och kysste mig på munnen. Jag slöt ögonen, suckade nöjt inom mig och kysste honom tillbaka. Kyssen var underbar. Hur kunde jag ens för ett ögonblick tyckt att han betedde sig illa? Det var ju jag som hade låtit han få det intrycket, Micke var den enda som betydde något för mig! Hur skulle jag kunna leva utan honom? Inte veta om…
- Aj, vafan?! Micke hade kastats fram mot mig, tappat balansen och sedan fallit till marken. Han snurrade runt och kastade sig på någon jag inte såg. Han höjde knytnäven och det enda ljud som hördes var ett skrik samtidigt som att det lät som något ben krossades.
- Micke sluta! Vafan håller du på med? Jag hade rusat fram till Micke, tagit tag i hans axlar och ryckt tillbaka med all min kraft så vi båda fallit bakom och nu låg på marken. Jag stönade, tog spjärn mot hans rygg och lyckades knuffa bort honom från mig. Jag blängde på honom medan jag reste mig upp, gick sen för att se hur det stod till med den andra personen Micke kastat sig på.
- Rasmus?! Är du okej? Har du brutit något? När jag förfärat insåg vem Micke hade slagits med rusade jag fram för att krama om Rasmus, men Rasmus backade och tittade på mig med smala springor till ögon.
- Jaha? Ville du något? Nu var det hans röst som var kylig. Kall. Känslolös.
- Är du okej? Min röst var så tunn och tyst att jag för en sekund tvivlade på om han ens hört mig. Det hade han.
- Du vill veta om Jag är okej? Varför låtsas du att du bryr dig när du bara älskar Micke? Varför står du inte hos honom och kollar om ett hårstrå på honom ligger fel? Jag förblev stum. Vad pratade Rasmus om? Jag kände fasan stiga inom mig när jag förstod vad Rasmus envisade om. Han hade hört när jag hade sagt att Micke var den enda jag älskade, och nu var han avundsjuk.
- Men, det är inte så jag menade! Jag älskar dig som bror, det kommer jag alltid göra. Men jag älskar Micke som pojkvän. Jag trodde att du om någon skulle förstå det… Jag vände ryggen till och hade tänkt börja gå tillbaka till stugan. Jag hade haft nog med drama, men jag stannade när Rasmus sa något som fick mig att tvärstanna:
- Men tänk om jag inte vill att du bara ska älska mig som bror då? Tänk om jag skulle vilja att du älskade mig som pojkvän också då? De små orden fick en sådan stor effekt på mig. Jag kände hur mina ben blev svaga och blodet rusade upp för att färga min hy, men mest av allt blev jag krängt. Hur kunde han stå där och luras om att han gillade mig? Speciellt inför min kille och allt. Jag visste att jag aldrig skulle bli mer än som en syster för honom, så varför höll han på såhär? Hade jag inte haft nog med problem den här kvällen som det var?
- Det skulle du aldrig känna så lägg ingen mer jävla energi på det. Jag tvingade mina fötter att fortsätta gå för att inte stanna och höra på hans svar. Jag ville bara komma hem nu. Men jag slogs av en tankte. Skulle det kännas som hemma nu när jag var förbannad på Rasmus? Skulle mamma och Annika ställa sig på Rasmus sida? Skulle hemma ens vara hemma längre…?
|
| Kommentarer | | ABC_123 - 8 maj 12 - 19:32 | | Mejla nästa! |
|
|
|
