Är genvägen tillräckligt lång? Del 1 |
Den friska havsluften virvlade in igenom den halvt öppna bilrutan och smekte lätt mitt ansikte. Jag fnittrade till och såg mig omkring, tog in all fin natur som omgav den trista bilvägen. De stora åkrarna, skogsdungarna som gömde de fina ängarna och små gräsplättarna på var sida om vägen. Det var alltid likadant här, varje år när vi åkte här hade det precis kommit löv på träden. Snart var jag framme vid min sommarstuga. Men det var inte bara min och mammas sommarstuga om ni trodde det, utan mammas kompis Annika och hennes son Rasmus som var året äldre än mig bodde där också. De hade funnits i mitt liv varje sommar så länge som jag har kunnat minnas och nu såg jag på dem som medlemmar i min familj. Rasmus och jag var som riktiga syskon, vi grälade ibland men oftast hade vi så grymt kul ihop och vi visste nästan alltid vad den andra tänkte. Annika var som min andra mamma, hon såg det bästa hos mig och ställde sig alltid på min sida och försvarade mig om jag bråkade med någon. Trots allt bra jag har nämnt med det här stället har jag fortfarande inte sagt det bästa. Micke, min pojkvän sen året tillbaka.
- Janna, Annika är här! Kan du komma ner och hjälpa till med väskorna? Mamma stod redan i hallen på väg ut för att hälsa på sin bästa vän.
- En minut bara! Ropade jag tillbaka.
Jag hukade mig vid sängen och drog fram min resväska, tog fram min hårborste och började snabbt och metodiskt reda ut trasslet som skulle föreställa mitt hår. Jag tog mig en snabb titt i spegeln medan jag kämpade med att få ut en stor tova. Mitt hår var mestadels mörkbrunt men på sommaren fick jag många, ljusa slingor som Annika tyckte var underbara. Min hy var alltid brun, inte så mörk men på vintern var min hy fortfarande ljusbrun även utan solens hjälp. Jag gav upp med att reda ut mitt hår och satte jag istället snabbt upp det i en hög, slarvig tofs och tog upp min mascara för att började måla ögonfransarna. Jag hade alltid haft många, fylliga ögonfransar som ramade in mina djupblåa ögon, på vintern såg man tydligare den mörka, bruna ringen som låg precis runt den yttersta delen av pupillen. För några år sedan hade jag stört mig på min stolta, raka näsa och min fylliga mun, men nu hade jag förstått att jag skulle leva med det livet ut och att det inte kunde ändras, om jag såklart inte ville plastikoperera mig som de där idioterna gör för att de tror de blir snyggare. Jag smackade snabbt på lite puder i ansiktet och sprang fram till det stora fönstret. Mamma stod redan därute och kramade om Annika, jag stod där i några sekunder bara för att se och förstå att de äntligen var här.
Vi hade kommit för två dagar sen, i torsdags. Mamma hade sagt att Annika inte kunde ta ledigt från jobbet de sista dagarna så de skulle komma till helgen istället, eftersom Annika jobbade på ica maxi var det såklart full fart där vid den här tidpunkten, så chefen kunde inte släppa iväg någon arbetare. Jag hade tur att mamma jobbade på ett kontor och kunde ta ledigt några dagar tidigare om hon jobbade ikapp senare. För det mesta var hon väldigt effektiv och jobbade istället på kvällarna ute på balkongen, istället för att sitta och lösa korsord med ett glas vin som de flesta vuxna brukar göra på kvällen.
Jag ruskade snabbt på huvudet och återvände till nuet. Sprang nerför trappan och ut till bilen.
- Hej tjejen! Ropade Annika glatt och vinkade med båda armarna över huvudet.
- Hej du, sa jag och log med hela ansiktet, lade armarna om Annikas midja och kände hur hon lät sina armar vila runt mina axlar och rygg.
- Det var värst vad det tog tid för dig att komma ut hit, skojade mamma och puttade lekfullt till min med höften, tog sen upp en väska och låtsades torka bort svett från pannan med handflatan. Jag drog mig ur omfamningen med Annika och tog ett steg tillbaka, flinade mot mamma, tog upp en väska och började gå mot huset. Jag tittade mig omkring och lade märkte till att jag inte hade sett en skymt av Rasmus. Han brukar alltid annars vara först ut och hälsa men nu hade jag inte sett (NAMN) någonstans. Hade han kanske bestämt sig att stanna hemma i sommar och träffa kompisar? Tänk om han inte ville träffa oss i sommar? Tänk om han var sjuk? Eller om han inte ville träffa mig…? Nej, han är säkert bara ute och tar en nypa frisk luft efter bilresan försökte jag övertala mig själv utan stora framgångar. Men när man talar om trollen…
- Tjenare, läget? Rasmus stod nonchalant lutad mot dörrkarmen med armarna o kors över bröstet och blinkade mot mig. Hjälp, han hade verkligen förändras sen sist! Hans ljusbruna hår hade nu blivit mörkare och hängde nästan nerför ögonen, han hade fortfarande sina vackra bruna ögon och sitt kaxiga leende på läpparna. Gud vad han hade blivit snygg! Nej, du har en pojkvän Janna, sluta tända på andra killar, muttrade jag till mig själv i mitt huvud.
- Hej, jodå det är bra, själv? Svarade jag snabbt när jag förstod att han väntade på ett svar.
- Det är som vanligt, svarade han och gick förbi mig ner mot bilen för att hämta fler väskor. Långsamt gick jag över tröskeln och in i det stora huset, slängde ner väskorna i hallen och gick ut till köket för att hitta något att äta.
Det var senare det hände, på strandpromenaden. Jag och Rasmus hade stuckit ner för att köpa glass, en gammal tradition sedan länge. Det hade blivit kallt snabbt så jag hade fått låna (NAMNS) jacka, min låg självklart kvar hemma i resväskan.
- Och vad händer här då? Jag hörde en röst muttra bakom oss. Jag snodde runt och såg Micke stå ungefär två meter bort med en ilsken blick riktad mot mig.
- Eh… Hej, skulle inte du komma på onsdag? Frågade jag begåvat.
- Nej… Vi kom igår. Vem är det här då Janna? Ska du inte presentera mig? Hans röst var hånfull och såg inte direkt ut som min drömprins längre.
- Ja, jo det ska jag väl. Rasmus det här är Micke, min, ee, pojkvän. Jag hade svårt att stå där och säga att min kille betedde sig som ett ilsket bi.
- Jaha trevligt att träffas, antar jag. Jag såg att Rasmus ansträngde sig för att vara artig men även jag kunde se sorgen i hans ögon.
- Ja, otroligt trevligt! Instämde Micke med ett tonfall som tydde på att han inte tyckte att det här var ett dugg trevligt.
- Ee, Rasmus, kan inte du gå köpa varsin läsk till oss? Frågade jag medan jag försökte skicka en ”behöver prata i enrum” blick mellan oss. Han verkade förstå för han nickade snabbt och började gå snabbt med huvud sänkt mot kiosken som låg en bit bort.
Jag vände mig långsamt om medan jag försökte hitta rätt ord så jag kunde prata lite förnuft med Micke. Men tydligen spelade det ingen roll hur mycket jag än försökte förbererda mig för han hade redan bestämt att vara den första att ta till orda:
- Duger jag bara en sommar? Eller tröttnar du på förhållanden med distans snabbt? Hade du för bråttom med att byta mellan mig och snubben att du inte riktigt hann berätta det? Ha! Jag var dum nog att tro att det var något mellan oss… Varför hade jag inbillat mig att jag ens för ett ögonblick skulle vara intresserad av dig? Du av alla människor… Du som alltid varit så snäll visar sig vara en lögnaktig slampa som hånglar runt med alla som har kuk. Du kan springa iväg med den nya snubben så han inte tror att du har dumpat honom också...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ABC_123 - 7 maj 12 - 22:10- Betyg:  | | Mejla nästa fett bra! |
|
|
|
