Kannibalism [3] |
När jag hade ätit mig mätt på Ysoldas inälvor flyttade jag ett steg bort för att lägga mig ned på rygg i det kyliga gräset medan den mörka skogens små ljud fyllde mina öron. Jag brukade aldrig stanna vid en kropp för länge, bara ta en liten tupplur innan jag fortsatte min vandring. Dessutom brukar kropparna bli ruttna efter ett tag och locka dit sig asätare och vidriga småkryp. Fast hjärtat, som jag ännu inte hade ätit, plockade jag ömt ut och la ned den i min läderpåse som var brun på insidan av torkat blod. Jag tog alltid med mig lite extra för att mina vandringar brukade bli långa, jag hade sällan något mål som jag var på väg mot utan gick dit mina fötter bar mig. Tystnaden i skogen gjorde allting behagligt, jag kände mig både mätt i magen och varm i kroppen av Ysoldas drypande blod. Hennes blottande buk rykte fortfarande i den kyliga luften som kändes alldeles frisk i mina lungor. Jag slöt långsamt mina trötta ögon, det skulle vara skönt att falla in i en djup sömn för att sedan vakna när de första solstrålarna slickar mig i ansiktet. Så länge kan jag inte vänta, jag får bara sova i någon timme. Ändå slöt jag mina tunga ögonlock.
Den blodiga, uppskurna flickan som låg på altaret med öppna ögon var min barndomsvän. Jag hade ytterst få på grund av att vi aldrig stannade på samma ställe, men likväl som jag så var hennes föräldrar ett par skickliga jägare och vi blev snabbt vänner. Det hade gått flera år sedan jag såg henne sist, förrän nu då hennes vita silkesklänning med snirklande mönster hade färgats röd av det mörkröda blodet. Det kändes som att jag blev grön i ansiktet av illamåendet som sköljde över mig, precis som de första gångerna jag hade ätit rått människokött. Jag önskar nu att jag kunde ha räddat henne, för ett öde så hemskt var inget värdigt sätt att dö på. Trots att jag inte var med dyrkarna så kände jag mig skyldig till Lydias död för att även fast jag inte var en av dem, så var jag fortfarande ett människoätande monster som livnärde mig på andras död och förlust. Jag ville stanna längre, se hennes havsblåa en sista gång, men jag kunde inte. Mitt gömställe, en liten öppning vidare mot ett sovrum, var inte längre säkert. Det var på håret att någon upptäckte mig när de passerade för att hämta saker i deras förråd, en djup tunnel som ledde längre ner under marken. Jag svepte den mörka kappan över mig och försvann med lätta fotsteg, synen av Lydia och hennes blodiga klänning satt som klistrad framför mina ögon.
Plötsligt hörde jag ett högt hundskall och jag hoppade snabbt upp på fötter. Ibland hände det att människorna upptäckte tidigt att någon försvunnit, då gick de ut med sina trogna hundar för att leta rätt på dem. Det var inte ofta det hände mig, jag brukade redan var långt borta innan någon ens hade kunnat ana vad som skett. Nu var himlen en blandning av rosa och orange, det betydde bara en sak. Jag hade sovit för länge och de var nu efter mig. ”Kom igen, häng med nu! Hunden min har fångat upp ett spår” Hörde jag någon ropa, de var inte alls långt borta, kanske femtio steg och snart skulle de skymta mig mellan tallarna. Jag började springa så fort som mina ben bar mig, jag var smidig och graciös. Förut snubblade jag jämt på rötter eller stenar, men nu flög jag nästan fram över marken. Jag visste att de skulle stanna när de fått en glimt av kroppen och de skulle anta att ett rovdjur hade orsakat såren och saknaden på Ysoldas innehåll. Men jag hade så fel. ”Gud bevare mig...” flämtade en man och jag saktade in vid några klippor. Om jag kisade kunde jag se deras chockade ansiktsuttryck. Jag visste att det var farligt att stanna kvar, men jag ville se hur de skulle reagera av den sargade kroppen. ”Det måste ha varit en björn, eller lo” sa en annan och kliade sig besvärat vid nacken med ett raspande ljud. Så fel de hade. En äldre kvinna trädde fram ur den lilla klungan och skakade suckandes på huvudet. ”Det där är inget djur. Ja, jag säger då det. Människoätare smyger omkring!” Jag stelnade till. "Inget djur skär upp en människa på liknande sett. Se, hjärtat har plockats ut"
|
|
|
|
