Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

En nörd + jag = ? DEL 10

Jag bytte tröja. Igen. Inget verkade passa idag. Och om tio minuter var jag tvungen att gå. Till festen hos Micke. Jag bytte tröja igen och suckade. Skulle jag ta den svarta med massa text på eller den gröna? Jag valde den svarta och började gå ner till hallen.
- Vart ska du? Frågade mamma som stod i köket och lagade mat.
Fan.
- Till Micke, Sa jag.
- Såhär sent? Sa mamma och sneglade på klockan.
- Mamma klockan är kvart i åtta det är inte sent! Sa jag och himlade med ögonen.
- Okej, men kom hem innan tio! Sa hon. Jag suckade och gick ut. Det var höst så det var mörkt ute. Jag traskade längst gatorna tills jag kom fram till Micken hus, det verkade redan ha kommit massa folk. Jag tog ett djupt andetag och plingade på. Micke öppnade, han granskade mig topp till tå.
- Kom in, Fnös han och stängde dörren efter mig. Sen gick han till köket och började prata med några tjejer, dom fnittrade högt när Micke sa nåt av hans skämt. Jag kollade mig omkring, även fast jag hade vart här miljontals gånger så kändes det så annorlunda, hade dom målat om i hallen? Eller kanske skaffat en ny soffa? Jag ruskade på huvudet. Allt var som vanligt, det var bara jag som var ovan. Att vara hos Micke fast vi bråkade. Det var hos inne i mig som det var ommöblerat. Det var inne i mig som allt var fel. Fel och annorlunda. Jag ruskade på huvudet igen och försökte komma tillbaka till nuet. Då plingade det på dörren igen, och jag insåg nu att jag stod kvar vid hallen, Micke kom tillbaks och han kollade konstigt på mig, han undrade nog varför jag fortfarande stod här. Micke öppnade dörren och in kommer några ungdomar som jag hade sett förut. Jag kunde bara inte komma på vart jag hade sett dom? Sen klickade det till. Anton. Det var Anton och hans gäng. Dom som kommit till mig när Micke var hos mig och allt blev fel. Då allt började. Jag hoppades att Anton och hans gäng inte kände igen mig, fast även fast jag vill vända mig om och gå in till vardagsrummet så stod jag fastfrusen i hallen.
- Vänta lite...Är inte du? Den där mesen som passar dina småsyskon! Utbrast Anton. Hans kompisar instämde med honom.
- Ja det ä fan du! Micke varför har du bjudit in en mes? Flinade han. Micke kollade osäkert på Anton sen på mig.
- Eh, ja...Jag vet inte, Sa Micke, hans röst lät osäker och rädd.
- Vafan, gör dig av med honom då! Han kanske förstör hela festen med sin jävla meshet. Anton tog ett steg fram till mig. Jag ångrade så jävla mycket att jag hade kommit till den här festen. Anton tog tag i min tröja.
- Vafan gör du här!? Har du nån öl!? Fräste Anton. Jag skakade på huvudet.
- Kan du inte prata!? Skrek Anton. Han slängde ner mig på golvet, och allt blev tyst, alla som pratade slutade prata, alla som dansade slutade dansa, alla som drack slutade dricka, allt var tyst, det ända som hördes var musiken som spelades.
- Din jävla lilla skit! Skrek Anton igen. Jag knep ihop ögonen mär den första sparken träffade magen, jag drog snabbt händerna för magen och skrek.
- Fan vad klen du är? Om du skriker för det tål du väl inte den här!? Skrek Anton och andra sparken träffade ryggen, det gjorde ont. Jag kände smärtan sprida sig i hela kroppen. Och alla bara stod och tittade. Micke, Antons gäng och alla andra. Alla. Alla tittade. Ingen vågade göra något annat, ingen vågade säg emot.
- Vafan håller ni på med!? Skrek en röst från ingenstans.
- Slår ni en yngre kille!? Är ni så jävla rädda att ni slår en yngre kille!? Har du inget vett i skallen eller? Vad har han gjort dig mot dig!? han kom hit till den här festen för att Micke bjöd honom, är det inte Micke du ska gå på? Den här killen är helt jävla oskyldig!

Jag kände igen rösten. Men kunde ändå inte höra vem det var. Jag tvingade mig själv att öppna ögon, det gjorde ont att möta det starka ljuset från lampan i hallen. Efter några få sekunder såg jag vem det var. Jag kunde se vem det var som hade räddat mig. Från att kanske dö.

Joel.

Det var Joel dom hade räddat mig från att kanske dö.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
M_123 - 6 maj 12 - 21:54- Betyg:
Superbra!! Meila när nästa kommer :D
TH-Lower - 6 maj 12 - 13:12
Oj! Trodde det skulle vara Petra. Hmm, gillar! :) Sträck läst alla tio delar nu, mejla när nästa finns att läsa. :)

Skriven av
ABC_123
6 maj 12 - 00:00
(Har blivit läst 226 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord