Mockingbird |
Hush, little baby, don’t say a word,
Mama’s going to buy you a mockingbird.
Fyra vadderade väggar var mitt fort. Min rustning var skinande vit som i vardagligt tal kallades för en ”tvångströja”. Det jag åt hade sällan någon smak och var aldrig större än en ärta. Den personal som tjänade mig kallade denna kost för ”mediciner” med olika ändamål. Trots att lugnande inte var det jag föredrog så var det av detta jag fick mest.
If that mockingbird won’t sing,
Mama’s going to buy you a diamond ring.
Mina tjänare höll mig inlåst i mitt fort tjugofyra timmar om dygnet. Det var sällan jag såg till dem, men mer ofta kunde jag höra dem. Denna personal talade bakom min rygg. Jag kunde höra vartenda ord trots att dem trodde att jag var isolerad. Ord som ”galen”, ”psykopat”, ”obotlig”. Det var alltid samma visa. Till mig sade dem inte mycket. Kanske att omvärlden var min fiende och att jag skulle hållas i säkerhet från den. Jag vet inte, jag lyssnade aldrig.
If that diamond ring turns brass,
Mama’s going to buy you a looking glass.
Mina vänner förstod mig. Dem kunde jag alltid prata med. Mina tjänare kunde inte se dem trots att dem alltid fanns där. Alltid vid min sida, aldrig någon annanstans. Jag var aldrig ensam även om andra ville tro detta. Tillsammans med mina vänner sjöng vi sånger och delade med oss av våra innersta tankar. Du, jag och dem. Alltid vi fem och inga andra.
If that looking glass gets broke,
Mama’s going to buy you a billy goat.
Jag har nu berättat om mitt liv för dig. Fast detta är inte allt. Mitt fort är mitt hem trots att detta inte är privat. Mina tjänare tror att jag inte vet, men jag vet allt. Snett ovanför mitt huvud finns ett fönster. Jag kan inte se genom detta men jag vet att mina tjänare visar upp mig som ett djur på zoo. Som om jag vore ett monster. Dessa utnyttjar mitt tillstånd för något som dem värdesätter som ”pengar”. Jag vet att dessa inte vet att jag vet vad dem håller på med. Instängd i mitt fort.
If that billy goat won’t pull,
Mama’s going to buy you a cart and bull.
Ibland, men bara ibland, dyker en utomstående upp i mitt fort. Han presenterar sig alltid som ”doktor”, kan man heta så? Doktor vill alltid prata med mig om mig. Om vem jag är, vad jag tänker och mina känslors privata liv. Vem är han att komma och bestämma över mig, oss? När jag inte vill prata med Doktor brukar du ta över. Du räddar mig från hans inramande frågor. Du räddar mig ifrån att säga för mycket. Från att avslöja det som vi tillsammans håller djupt inom oss. Våra tankar, planer på det herravälde som väntar.
If that cart and bull turn over,
Mama’s going to buy you a dog named Rover.
Mina vadderade väggar är mjuka likt madrasser. Vill jag upp pressar jag mig emot dem för att komma upp på mina stela fötter. Det är sällan jag använder det som jag refererar som ”fötter”. Egentligen anser jag dem värdelösa. Allt som räknas är det som finns innanför pannbenet. Hjärnan och kapaciteten till att skapa något stort. Ensam är svag, men tillsammans blir man starkare. Därför behöver hjärnan kapacitet lika mycket som kapacitet behöver hjärnan. Utan varandra är dem ingenting. Precis som oss. Utan dig är jag ingen och utan mig är du någon.
If that dog named Rover won’t bark,
Mama’s going to buy you a horse and cart.
Ibland frågar jag Doktor om varför jag behöver mitt fort. Varför fyra vadderade väggar ska bilda mitt fort. Han kan inte svara på det. Ofta ger han mig en förklaring men jag kan se i hans ögon att där inte finns något. Det finns ingen mening bakom orden han använder. En vitlögn. Han ljuger för oss, ofta som hela tiden. Doktor tror att det gör oss lugna och att vi finner en trygghet i det han säger. Det är fel. Allt han säger är fel. Han är en av tjänarna, anställd av dem, deras lakej. Vi behöver inte honom älskade, vi klarar oss själva. Allt vi behöver är nyckeln han har runt halsen. Och kanske en och annan kniv.
If that horse and cart fall down,
You’ll still be the sweetest little boy in town.
Min skinande vita rustning spänner kring min bröstkorg. Den skrynklar ihop mina lungor likt papper. Jag kan inte andas med den på, men jag kan inte heller leva utan den. Rustningen skyddar mig från allt runt omkring. Jorden, vattnet, elden och luften. Dessa element kan riva mitt fort men aldrig ta sig genom min vita. Åh älskade, dessa dilemman tar kol på oss.
So hush little baby, don’t you cry,
Daddy loves you and so do I.
Med vänliga hälsningar,
Schizofreni.
|
| Kommentarer | | TH-Lower - 6 maj 12 - 14:02 | | Riktigt bra! Men du har lagt upp denna tidigare va? :) |
|
|
|
