På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Att bli förälskad i fel person del 9 ~Känslor~

Tack all ni undebara människor som läser och kommentera! Ledsen denna är ej rättad, som vanligt xD
---

Tassarna flög över marken, fötterna trappade ner mossan djupare i skogens botten. Fåglarna vittnade och tystnade. Vinden blåste runt omkring oss, omslöt varje själ, varje andetag. Satte oss under ett prov mellan naturen och vår styrka. Solen värmde min så redan varma kropp, följde mina steg. Träden gungade svagt i vinden då den följde vår resa genom skogen. Hjärtat tryckte mot bröstet och tvingade syre genom min kropp till mina muskler. Muskler som arbetade sig genom skogen, meter för meter. Jag hoppade över flera stenar och stubbar, vägrade att stanna. Hörde deras rop, deras varningar men vägrade att lyssna. Huvudet började svagt bulta. Huvudvärk. Nu vet jag! Surrandet kommer alltid innan huvudvärken, men det är vid kroppskontakt. Den tunga huvudvärken slår ut mig, jag tuppar alltid av. Det hade jag missat. Men pusslet var inte färdigt ännu. Hundarna började komma vid min högra sida, så jag vek av norrut. Tog ut det sista jag hade i kroppen, cirkulerade runt dem, ner i en å och iväg åt väster. Runt i en vid båge och tillbaka norrut. Byggnaden tornades upp för mig och jag tog en stor båge runt och in till garaget där Zaria satt och väntade. Jag hamnade på alla fyra och kämpade mot huvudvärken och andningen. Jag tänker inte tuppa av.
”Kära barn!” sade Aimo och satte sig bredvid mig. ”Mycket dum idé du fick. Men …” Han tystnade och hjälpte mig upp. Zaria kunde inte hålla sig utan sprang fram och kramade om mig. Där stod vi, jag på darrandes ben.
”Jag ska förklara”, sade jag. Hon nickade och vi satte oss mot ena väggen, på det kalla golvet. Jag tittade upp mot bröderna. ”Men inte idag.” Jag blundade och ett minne tog över.

~~~

Jag satt i hörnan och lyssnade då sköterskan och doktorn pratade.
”De kommer imorgon”, sade sköterskan. ”Vad ska du göra? Vi kan inte låta dem ta flickan.” Doktorn suckade och prasslade med papper.
”Jag vet, men jag kan inget göra. Jag måste tyvärr låta dem ta henne.” Hans röst var sorgsen och sliten. Bankandet hördes och ännu en gång slocknade alla lampor. Sköterskan suckade irriterat. Ett skrik hördes.
”De kommer!” skrek någon, en yngre flicka. ”Demonerna, de kommer! De dödar oss!” Ett krasande hördes och lamporna tändes. Jag funderade. Om det inte tänker hjälpa mig ut så får jag väl hitta … Vänta lite. Jag satte händerna mot väggen och hörde stegen utanför, metalliskt gnissel hördes och dörren öppnade sig. Jag bankade huvudet svagt mot väggen gång på gång, vaggade lite också. Doktorn hukade sig en bit bort.
”Cynthia?” frågade han. Jag tittade lite flummigt på honom. Hoppas detta fungerar.
”Demonerna”, sade jag överdrivet glad. ”Det hjälper mig. ”Huvudet slog i väggen lite hårdare den här gången. ”De …” Jag tystnade och stirrade rakt fram, tomt. Doktorn lös med en lampa i ögonen, jag gjorde blicken oskarp. Han rynkade pannan och reste sig upp. Skrattade utan humor.
”Jag är rädd att hon har blivit galen”, sade han och båda försvann ut. Jag log elakt. Jag hade en plan.

~~~

Jag pustade ut och pulsen hade gått ner, huvudvärken lade sig. Vi reste oss upp och Aimo visade oss till ett gigantiskt vardagsrum. Fem soffor, en stor tv och lampor på väggarna. Wow stort! Väldigt tomt, men fint. Vi satte oss i en av sofforna och Aimo hämtade vatten till oss. Vi satt så länge under tystnad.
”Karim fixar maten och Clayton du fixa sovplatser”, sade Aimo och bröderna försvann. Vi blev ensamma.
”Redo?” frågade jag. Hon nickade. Vi reste oss långsamt och smög samma väg som vi hade kommit från. Hittade ut och fattade tag i varandras händer och började gå. Vi kom in bland träden innan vi hörde dörren. Vi gömde oss bakom träd.
”Cynthia!” ropade Aimo. Jag sneglade runt trädet och såg honom stå med ena handen fundersamt på huvudet. Han svor tyst. Han ställde sig i dörröppningen.
”Clayton! Tapio!” ropade han. Jag hukade mig ner och kisade mot huset. Ut kom Clayton med en annan kille. Det var svårt att se vem Tapio var. Aimo - pappan - pekade mot oss, nej mot skogen. Zaria knep ihop ögonen och suckade. Förberedde sig. Jag lyssnade noga.
”Leta upp dem”, sade Aimo. ”Snälla, skynda er!” ropade han efter killarna som gick mot fyrhjulingen. Motorns ljud väckte mig och jag reste mig upp. Vinkade med mig Zaria och vi gick snabbt öster ut. Motorljudet byte riktning och kom framför oss. Jag drog med mig Zaria och gömde oss bakom en stor sten. De åkte förbi och ropade efter oss. Killen som antagligen var Tapio stannade och vände sig om och tittade bakom stenen som vi redan hade lämnat. Vi sprang tyst men fort. Jag lärde mig det när vår farbror jagade oss. Efter tre timmars promenad, eller jag ledde runt Zaria och så men till sist kom vi fram till en ödelagd gård. Huset var helt söndrigt och mörkt. Trädgården hade vuxit igen, högt gröngult gräs. Två träd och flera buskar. Vi tog oss igenom snåret och klättrade in genom ett söndrigt fönster, nära på att riva oss på glasbitarna som satt kvar. Golvet var dammigt och smutsigt, kallt och kalt. Men vi satte oss i ena hörnet.

Vi vaknade av solen som värmde våra stela kroppar. Vi tog oss upp. Hjälpte varandra att fixa till oss och begav oss mot skolan. Visst några tittade på oss, men ingen av oss brydde sig. Det var i matsalen mitt i sorlet, då jag satt ensam, då jag fick besök. Folk stirrade direkt och när jag tittade upp satte sig Clayton ner mitt emot. Det var tyst. Han hade ingen mat med sig och jag blev klar med min, undvek ögonkontakt och gick med den värdighet jag hade kvar. När disken var lämnad gick jag ut och han väntade. Jag ignorerade honom så gott det gick. Eleverna blev färre och färre. Clayton tog tag i min högra arm och satte den andra bakom ryggen, styrde mig mot en dörr. Öppnade och tvingade in mig. Tände och låste. Hmm … toalett. Jag suckade och tog tag i handtaget, men han tog i min handled och flyttade på den. Ställde sig närmare och tusentals myror sprang över min kropp. Jag blev nervös och var dum nog att möta hans blick. Han sneglade på dörren då någon gick förbi innan han vände sin uppmärksamhet mot mig igen. Jag gav honom bara en sur blick.
”Vart tog ni vägen?” frågade han.
”Skogspromenad”, svarade jag elakt nog. Han himlade irriterat med ögonen.

~Fågelperspektiv~

Samtidigt som Clayton drog med sig Cynthia var Zaria ute vi kanten av skolan. Hon pratade glatt med sina kompisar omedveten om gestalten tre träd bort som iakttog henne. Som antecknaden. Men blev inte nöjd, gestalten hittade inte Cynthia. Gestalten smög runt i skuggorna som solen lämnade efter sig och fortsatte att följa efter Zaria i hopp om att Cynthia snart skulle dyka upp.

~Cynthia~

Clayton stoppade mitt andra försök att ta mig ut med att sätta händerna i väggen bakom mig. Han var närmare nu, kändes det som. Jag kunde känna andetagen, värmen från honom. Ögonen, gode gud ögonen.
”Jag vet att du var i skogen, men varför stack ni iväg sådär?” frågade han en aning irriterat. Även om han var irriterad så blev min andning en aning snabbare, jag fick svårt att koncentrera mig och bilder dök upp. Jag lyckades med att blunda, men tittade ganska snabbt igen. Han rynkade pannan och sänkte sina händer. Men han satte dem på mina höfter i stället, vilket inte var så bra idé med tanken på bilderna jag fick i huvudet. Jag skulle gå framåt, men hans händer höll mig mot väggen. Han kom närmare och sänkte sitt huvud mot min hals. Andades. ”Berätta, snälla” bad han. Mina knän blev svaga. Hela min mage fladdrade och min andning förändrades. Han log. ”Du vill”, sade han fundersamt och listade ut vad min andningsförändring berodde på. ”Slappna av”, viskade han vilket fladdret reagerade på och fick utslag. Jag försökte sucka irriterat men det lät läskigt nog likt ett stön istället. Han hade inte ens försökt förföra mig, eller ja det är vad jag tror i alla fall. Han log och hans läppar snudda retsamt lätt mot min hals.
”Var är Cynthia?” Jag ryckte till av rektorns röst och vände tvärt mot dörren. Clayton backade och tittade bekymrat på mig, men en aning retsam. Jag öppnade dörren och stängde den framför näsan på honom. Kort där efter öppnade han den igen. Känslorna var under kontroll och jag var mig själv, mer eller mindre.
”Vad är det?” frågade jag och rektorn vände sig om. Rektorn pratade nästan aldrig med mig eller söker mig så värst ofta.
”Var är din syster? Hon är en halvtimme sen?” Jag stirrade på henne.
”Du sade vad?!” Min syster lämnar aldrig mig utan att säga att hon tänker sticka iväg. Vilket inte händer mer än en gång varannan månad, högst.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sookisweetie - 4 maj 12 - 20:29- Betyg: